Framtid – Putsa kristallkulan

Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället – från förnekelse till framtid (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. I dagens avsnitt tittar vi lite närmre på gångna epokers framtidsvisioner, präglade av en välbekant teknikoptimism. 

Alla politiska system utmålar sig själva som det enda begärliga alternativet. Att en annan värld är omöjlig. Att det inte ens är någon idé att kämpa för något annat. Under 1900-talet fanns det, i alla fall teoretiskt, två eller kanske tre olika system som kämpade om världsherravälde, men när den liberala kapitalismen segrade efter Sovjetunionens fall finns bara en sanning kvar. Det finns ett talesätt om att ”det är lättare att tänka sig jordens undergång än slutet på kapitalismen”. (Fotnot 65) I realpolitiken vill ingen gå till val på minskad tillväxt, minskad privatkonsumtion, inga nya smartphones, ingen egen bil, max 10–20 kvadratmeter i bostadsyta per person och att laga det som gått sönder istället för att köpa nytt. Det är därför teknikoptimismen är så lockande. Det går att vinna val och göra fina framtidsbilder av att allt fortsätter att utvecklas. Vi kan lockas att tro att teknik är magi som kan göra allt tillgängligt för alla. Det går att tjäna pengar genom startups på alla möjliga teknologiska lösningar på problem som kommer att uppstå. Men tanken på en ändlig värld ger inte bränsle på elden om framtida förhoppningar. Det är i allmänhet en riktig glädjedödare. Den liberala demokratin och kapitalismen har visat sig oförmögna att ta itu med framtidens problem kring vår globala överlevnad. Jag tror det är viktigt att se hur vi betraktat framtiden tidigare för att kunna hitta sätt att röra oss framåt i någon vettig riktning.
 Det är lätt att vara efterklok. Det är svårare att inte gräma sig över att inte ha gjort rätt från början eller att ha hållit sig fast vid en felaktig lösning lite för länge – den osunda uthålligheten. Victor Frankensteins jakt på att besegra död och lidande ledde till hans undergång. Vid varje enskilt tillfälle agerade han utifrån vad han visste, men det drev honom bara djupare och djupare in i misär. Han sa aldrig stopp. Vi tror att vi kan förstå dåtid och framtid utifrån nuet. Det är slående hur mycket människan i alla nutider trott att vi har förstått. Och lika slående är det att i efterhand titta tillbaka och fundera över hur lite vi har förstått. Det är svårt att greppa hur mycket vi inte förstår, och hur mycket som finns kvar att lära sig. Människans historia är aldrig död. Vi blir aldrig färdiga och vi hittar nya sätt att förstå världen vi lever i. Vi förkastar det som igår betraktades som ”sunt förnuft” när det inte stämmer överens med vårt nya sunda förnuft, och inser inte att sunt förnuft bara är den vardagliga alienationens oförnuft.

I boken Slaget om framtiden – Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö lyfter professorerna Jenny Andersson och Erik Westholm fram en definition av framtiden:

”Framtiden är ett avtryck i tiden av allt vi gör, men också av det vi inte gör, av vår oförmåga att handla med ansvar över tid.”

Framtiden är alltså mer än våra förhoppningar om vad som komma skall. Det är det vi skapar här och nu. Men eftersom vi aldrig kan veta vad som händer måste studier av framtiden också vara normativa. Vi måste i alla stora beslut som fattas idag tänka på om de kommer att ge det vi tycker är bra eller dåliga konsekvenser för framtiden.

Hur framtiden sett ut förut

Människor har under lång tid fascinerats av och försökt förutspå framtiden. Religioner och trosåskådningar handlar ofta om att berätta om en framtid som är inom räckhåll ofta i form av ett lyckorike. Ju mer prekärt livet är på jorden desto starkare blir eskatologin – men historiskt också ofta utopier. Nuet är marinerat av tankarna och hoppet om framtiden.
 När vi blickar in i kristallkulan handlar det ofta om förväntningar och önskningar om framtiden. De flesta väljer en framtidstro utifrån vad de önskar snarare än vad som är mest troligt, och det är egentligen inte så konstigt. Framtiden är lika marinerad av nuet, som nuet är av framtiden. Vi väljer hellre något som stärker vår världsbild än något som gör att vi måste omvärdera hela vår bild av våra liv. För samtidigt som människan har lätt att tänka på framtiden är det nuet vi lägger mest vikt vid om du minns exemplet med chokladbiten och frukten. Det brukar sägas att det är segrarna som skriver historien, och historien är utgångspunkt för både nuet och framtiden.   Det kan vara klokt att se på gamla framtidsspaningar för att sätta de bilderna vi själva målar upp i ett perspektiv. År 1969 skrev Ingenjörs-vetenskapsakademin, som en del av sitt femtioårsfirande, en framtidsprognos för hur Sverige skulle se ut 2019. De främsta forskarna och ingenjörerna diskuterade vilka möjligheter som öppnade sig i och med tekniska framsteg. Rapporten sattes ihop av den dåvarande vd:n Sven Brohult och packades ned 1969 för att plockas upp och bokstavligen dammas av 2019. På 1960-talet var framtiden spännande, rymden en öppen dörr och optimismen spirande. Stor tonvikt lades på de olika teknologiska landvinningarna som gjorts och vilka som skulle komma. Det skulle finnas bildtelefoner (något jag minns att jag också fantiserade om att ha i mitt hem när jag var barn). Familjen skulle samlas framför tv-apparaten, men det skulle finnas ett tangentbord och de kunde läsa Nordisk familjebok på den. Telefonnumren skulle kunna vara samma som människors personnummer. Det är lätt att titta tillbaka och betrakta framtidsspaningen med ett leende. Men de här bilderna förtjänar också att tas på allvar. Framförallt på rymdområdet blir det intressant. Även om den första bemannade resan till Mars inte ägde rum ”omkring 1985”. Månen fick inte baser där det kunde utvinnas syre, kväve och vatten i mitten av 1980-talet. Och det finns fortfarande inte små satellitsamhällen som kretsar kring jorden trots att det skulle funnits i början av 2000-talet. Just rymdens lockelse sätter fingret på hur framtidsskildringarna alltid präglas av när de skrivs. 1960-talet var präglat av de snabba framstegen i rymdteknik. Och våra framtidsskildringar präglas av vårt nu.
 Teknologiska förutsägelser är såklart intressanta, men hur vi hanterar verkligheten vi lever i är mer intressant. Vilka normer och värderingar vi tolkar vår samtid med. Det är ju egentligen det som är det viktiga i livet. Idag har vi, som jag varit inne på, svårt att se en spännande framtid. Tekniken som varit vår slav har på många sätt blivit vår herre. Nästan allt vi gör är kopplat till teknologi som vi inte kan laga, skapa själva eller ersätta med något likvärdigt. Vi är beroende av system vi inte alls kan påverka. Det påverkar oss.   Framtidsprognosen från 1969 var såklart fylld med felaktiga spådomar. Det blir så även när de skarpaste hjärnorna försöker säga något om framtiden. När jag hör någon säga hur det kommer att vara 2070 vet jag att det är dags att osäkra den kritiska revolvern. Det kan handla om allt från ”så många kommer att bo i städerna”, ”så mycket kommer tillväxten ha ökat” till de lite mer dystra klimatprognoserna. Problemen är att spådomarna nästan alltid utgår från ett problem, inte från de sammanvävda trådarna. Det verkar som vi lider av monokausotaxofili – alltså att vi älskar när det finns en förklaring till varför världen ser ut som den gör. (Fotnot 66) En orsak till all förändring. Men verkligheten följer inte en linje, den är ett virrvarr av saker som påverkar vår samtid och framtid. Även om böcker och dramatiserade dokumentärer gärna vill följa en linje och dra på väldigt stora växlar måste vi försöka se att det bara är en av linjerna. Ibland är det överlägsen stridsteknik som gör att en civilisation blomstrar eller går under, ibland pandemi, ibland förändrat klimat, ibland vattentillgång men ofta är det en kombination av flera faktorer. På samma sätt finns det inte en lösning på ett superkomplext problem.

Ordfront förlag 2022