Efter tolv år av löften har Sverigdemokraterna slutligen lyckats tillkännage utgivningen av sin utlovade vitbok. Resultatet än så länge är en första del som bekräftar precis det de anklagat sina kritiker för att ljuga om, och ett avslöjande om att den påstått oberoende forskare de anlitat blev medlem i partiet 2017 och har varit i kontakt med flera tongivande företrädare.

Kort sagt: En besvikelse för så gott som alla. Men är någon faktiskt förvånad?

När SD 2014 började prata om att ta fram en vitbok för att göra upp med partiets historia, tror jag att de flesta var skeptiska. Inte minst eftersom de som granskat partiet kände till organisationens bakgrund och hur illa den rimmade med Jimmie Åkessons påstående om att partiet “aldrig haft vare sig någon rasistisk eller nazistisk grund”.

Det har, sedan dess, varit ett problem man skjutit på framtiden. Att erkänna att man ljugit svenska folket rakt i ansiktet gång på gång är nämligen att sätta sig i en obekväm sits som borde vara särskilt obekväm för ett parti som byggt hela sin opposition på att anklaga sittande partier för nepotism, ohederlighet och inkompetens.

Varför man till slut ändå valde att be en idéhistoriker författa en rapport om saken går bara att spekulera i. En inte så vågad gissning är att det var ett implicit eller explicit krav från de blåa partierna att slutligen leverera något som kunde agera symbol för den verklighetsbeskrivning bland annat Ulf Kristersson gett uttryck för sedan valårets början: Att SD skulle ha förändrats som parti.

Väljer man att tro det samtidigt som företrädarna förnekar sina rötter och konsekvent trappat upp sin radikala retorik i takt med att de släppts in i värmen, förtjänar man kanske att bli lurad med tomma symboldokument. Men det är inte längre det enda som borde hinta till anständiga moderater, liberaler och kristdemokrater om hur lite de bör förlita sig på SD som allierade.

Att författaren till vitboken skulle vara oberoende var något de själva påstod var en del av deras kravprofil, och använde som argument. Tony Gustafssons kopplingar till dem behövde avslöjas av utomstående journalister.

Spelar de här kopplingarna någon roll för själva vitbokens trovärdighet? Skulle du fråga SD-sfären är det en etablerad sanning att det inte går att genomföra oberoende granskningar av saker du är kritisk emot. I alla fall om granskaren råkar ha vänstersympatier.

Jag är inte så säker på den saken. Men att man valt att dölja den här typen av fakta bådar inte gott för kommande delar, som till skillnad från den första kräver subjektiva analyser av partiets rådande politik.

Vad vi kan, och vad de blåa borde ta med sig är i alla fall detta: SD är inte ens förmögna att göra upp med det förflutna ni försöker hjälpa dem att begrava, utan att samtidigt sabotera processen. Antingen med direkta lögner, eller en så påfallande inkompetens att de inte kan hantera interna rutiner.

Känner ni att det bådar gott för ert tilltänkta regeringsunderlag?