I veckan som gick genomfördes protester på riksdagens läktare, mot värdlandsavtalet och mot Vattenfalls försäljning av de tyska kolgruvorna. Bland annat hällde operasångaren Samuel Jarrick ut röd färg som en symbol för alla liv som klimatförändringarna skördar. För två veckor sedan åkte hundratals svenskar till Tyskland och blockerade Vattenfalls kolbrytning tillsammans med tusentals andra aktivister. Samtidigt pågick andra protester utanför MPs kongress. Några hällde ut rödfärg som symbol för det blod som har spillts på grund av Natos framfart.

Utanför kongressen stod Femen-aktivisten och språkrörskandidaten Jenny Wenhammar, som sades vara en säkerhetsrisk och inte fick komma in. Antagligen på grund av sina ickevåldsaktioner i helt andra sammanhang. I samma veva tog Gustav Fridolin avstånd från ickevåldsaktionerna mot Vattenfallsgruvorna i Tyskland.

I riksdagen var det inte bara olydigt på läktaren. När det väl blev omröstning gick fyra miljöpartister emot regeringens och MPs linje och röstade mot godkännandet av värdlandsavtalet och ytterligare fyra valde (?) att vara frånvarande. Något som fick ledande miljöpartister att gå i taket.

Partiets gruppledare i riksdagen, Maria Ferm, skrev i DN: ”Miljöpartiet står upp för ingångna överenskommelser. Vår riksdagsgrupp har tagit ställning för propositionen om värdlandsstöd. Vi är en del av regeringen, vi är beredda att också fatta svåra beslut och vägvalet att vara med och ta ansvar i regering är djupt förankrat i partiet.”

Lennart Olsen, partistyrelseledamot och gammal tjänsteman i partiet, skrev angående DN-artikeln där de fyra deklarerade sin ståndpunkt och hur de tänkte rösta:

”Jag blev ärligt talat fly förbannad när jag såg er artikel i DN idag. Jag har inte läst den, för jag tycker det är så fruktansvärt osolidariskt att bete sig på detta sätt.”

Uppsalas kommunal- och landstingsråd skrev i ett internt brev:

“Det finns inte plats för hur många viljor och åsikter som helst i vårt arbete som regeringsparti och i våra riksdagsledamöters arbete när Miljöpartiet sitter i regering. Riksdagsledamöterna måste stötta våra partikamrater i regeringen, genom sitt sätt att rösta och argumentera i riksdagen. (…) Rösta idag för värdlandsavtalet, enligt riksdagsgruppens beslut!”

Valter Mutt är en av de fyra som röstade nej, och hans svar på angreppen var lika träffsäkert som kort. ”Sveriges riksdag är inte kinesiska folkkongressen.” Det kan tyckas tillspetsat, men det är faktiskt vad det handlar om. Demokrati kräver medborgare som både ifrågasätter och orkar gå emot makten. Vi behöver inte gå till Kina eller Nazityskland för att se vad rättning i leden och intolerans mot oliktänkande innebär. Vi kan titta på formella demokratier som Ryssland och Turkiet. Länder där oliktänkande både förföljs och dödas. Allt för att upprätthålla det som ”majoriteten” i ”demokratisk ordning” kommit fram till.

På andra kanten, långt ifrån Putin, Erdoğan, Ferm och Olsen, har vi Rosa Parks, Martin Luther King, Mahatma Gandhi, suffragetterna, den polska fackföreningen Solidaritet, Greenpeace, plogbillarna och så vidare. En lista som tydligt visar på vikten av olydiga medborgare.

Idén att alla medlemmar i en organisation är skyldiga att finna sig i beslutet och fullfölja det, även om de själva personligen är emot, lanserades av Lenin i skriften Vad bör göras? under namnet demokratisk centralism. En term som sedan flitigt har använts av den auktoritära vänstern.

Nu ska ingen tro att bara Miljöpartiet har anammat Lenins idéer om ”demokratisk centralism”. Alla riksdagspartier arbetar efter i stort sett samma principer, det spelar ingen roll om de är socialister, konservativa, gröna eller liberaler. När det gäller organisering är det Lenin som gäller. Senast i onsdags blev två moderata riksdagledamöter av med sina uppdrag på grund av ett de hade gått emot sin partigrupp i en riksdagsomröstning.

Olydiga medborgare och politiker som trotsar makten och orättvisor är direkt avgörande för att både upprätta demokratier och för att bibehålla dem. Och de blir extra viktiga i tider då auktoritära bruna tankar blir alltmer accepterade.  Att några trotsar dem som med maktmedel försöker tvinga oss till lydnad och raka led är inte bara vackert, det är nödvändigt i en civilisation. Oavsett om makthavarens redskap är en M- eller MP-märkt partipiska eller Nato-märkta kärnvapen.