Jag har lovat mig själv att sluta gå på varumärkesbyggande klimatkonferenser som jag bjuds in till, men jag är svag för att äta gratis och lyssna på självbedrägerier från företag och vita konstlade influencers på samarbetsjakt.

Min mörka hud och mitt svarta hår som ett mångfaldsalibi mot en närodlad gröt och en Don’t look up-humorshow kan jag ändå ställa upp på.

På ett möte sitter Lindex hållbarhetsdirektör som på Linkedinsvenska skryter om att de är på en omställningsresa.

“Vi i modeindustrin är i en konstant förändring och vi håller med i diskussionen om etisk slow fashion”, vilket är svenska för normpolitiker som slösar tid på krisinsikt. För hade de verkligen menat det så hade de sålt färre plagg till högre pris, avlönat kvinnorna på andra sidan världen och inte jagat intentionella popularitetspoäng.

Jag hör ungefär en fjärdedel av allt som sägs och kan nästan avsluta deras inövade meningar om att tänka holistiskt, en hållbarhet högt upp på företagsagendan och vikten av att ställa om till bättre material.

Publiken, vita Instagramkvinnor som tillsammans når flera miljoner svenskar, nickar imponerade men fattar inte att Lindex hållbarhetsarbete står i motsatsförhållande till deras vinstplaner. De fattar inte hur det smärtar för en gigant som Lindex som ständigt måste hitta nya sätt att tjäna pengar och samtidigt berätta att deras vinstmarginaler är hela världens kvinnors vinst.
Kvinnan som handlar från Lindex betyder allt för Lindex och de säger sig vilja stärka kvinnor överallt, förutom i Bangladesh. För de behöver bruna kvinnor som kan tillverka peppiga t-shirts med feministiska power-tryck åt inspirationstörstiga västerländska kvinnor.

I hjärtat av Gina Tricot-, H&M- och Lindexfeminismen finns den svenska kvinnans vilja, inte att kvinnan med den lägsta minimi­lönen i ett textilproducerande land i den indiska subkontinenten ska få betald för sin tid.

En kvinnas tid i livet är en begränsad valuta. Om en genomsnittlig arbetstimme i Bangladesh är en fjärdedel av en genomsnittlig svensk arbetstimme så innebär det att vi byter en svensk arbetstimme mot fyra bangladeshiska kvinnors arbetstimmar. Enligt Lindex är snittlönen för en anställd på lägsta position i de fabriker de arbetar med i Bangladesh cirka 1.300:-  i månaden. Hela Lindex modell bygger på att kämpande bruna kvinnor i det globala syd ska betala det riktiga priset, med sin tid.

Vi måste börja se saker mer ur ett tidsmässigt perspektiv. Ta till exempel ett amerikanskt hushåll med 4 barn och genomsnittlig ekonomi, detta motsvarar två heltidstjänare i den globala ekonomin för att upprätthålla sin försörjning. På samma sätt som vi svenskar behöver enorma mängder hektar åkermark för vår konsumtion och förskjuter detta utanför Sveriges gränser så tvingas utsatta människor att tidsmässigt exploateras.

Tänk på bruna kvinnors tid nästa gång när du ser Lindex Empower-t-shirts. Fast fashionindustrins ”girl boss” och antirasistiska plagg är helt enkelt fyllda till brädden av skitsnack.