Den så kallade kritiska teorin blir jag aldrig kvitt som inspirationskälla och jag återvänder ofta till den när jag känner intellektuell tomhet och brist på inspiration. Men vad menas då med ”kritisk teori”? Först ska jag försöka göra en lång historia kort, och därefter ta upp ett av de främsta verken inom denna teoriströmning.

Institutet

Institut für Sozialforschung bildades 1923 i Frankfurt am Main och var löst knutet till universitetet i samma stad. Fram till 1930 då Max Horkheimer blev direktör stod den för en ganska traditionell marxism. Men med Horkheimer som rorsman betecknades Institutets forskning som ”materialistisk” och ”tvärvetenskaplig” och Karl Marx kompletterades med andra inspirationskällor, inte minst Sigmund Freud.

Kritisk teori eller ”Frankfurtskolan” är en samhällsvetenskaplig strömning som betonar att teoribildning och forskning bör ha en relevans för mänsklig praktik och strävan efter frigörelse. Horkheimers programmatiska text från 1937 om traditionell och kritisk teori framhåller att den förra kännetecknas av deduktiv logik medan den senare har ambitionen att bidra till just praktisk frigörelse. Det bör även noteras att ”kritik” alltsedan Immanuel Kant och G W F Hegel har en dubbel innebörd: dels en reflektion över den egna kunskapen, dels uppmärksammandet av det tvång som mänskligheten successivt påtvingar sig själv, eller att en klass, herrarna, behärskar en annan – slavarna.

Flytten till Genève

Institutets tidskrift Zeitschrift für Sozialforschung utkom med sitt första nummer 1932 och var själva Institutets centrum. Från 1939 fram till sitt sista nummer 1942 var den engelskspråkig – Studies in Philosophy and Social Science – och utgavs i New York City.

Horkheimer och hans gamle vän sedan tjugotalet Theodor W Adorno, Herbert Marcuse och Walter Benjamin med flera utgjorde den första generationen. Alla var judar och vänsterintellektuella vilket fick dem att successivt förstå att deras tid i Tyskland nalkades sitt slut. Redan 1930 förbereddes den första flytten genom starten av en avdelning i Genève. 1933 flyttade Institutet till samma stad och 1934 till New York City. Horkheimer, Adorno och Marcuse drog vidare till Kalifornien 1941 och i exilmiljön där ingick bland andra Thomas Mann och Bertolt Brecht.
Efter kriget återvände Horkheimer och Adorno och en annan medarbetare (Friedrich Pollock) till Frankfurt och Institutet återuppstod 1951.

Upplysningens didaktik

”…över den fullständigt upplysta världen strålar samtidigt katastrofens segertecken”

Så lyder baksidestexten på den svenska översättningen av Horkheimer och Adornos bok Dialektik der Aufklärung och den fångar mycket väl bokens problematik: hur kunde upplysningen slå om i barbari? De vill ingalunda svika förnuftets möjligheter, men det gäller att ”upplysningen måste bringas till självmedvetande för att inte definitivt svika människorna.”

Dialektik der Aufklärung publicerades för första gången 1944 (med titeln Filosofiska fragment) och en reviderad upplaga utkom 1947. 1969 kom den i en ny utgåva, utan revisioner. Den utkom i svensk översättning – Upplysningens dialektik – 1981 (Röda Bokförlaget). Boken, närmast en samling fragment som nedtecknades av Adornos fru Grethel, skrevs i Kalifornien 1942–1944 och är starkt präglad av deras flykt flykt från Europa, som alltmer kom att domineras av nazism, fascism och stalinism. Samt inte minst erfarenheten av USA, där de erfor en för dem tidigare okänd konsumism, vulgaritet och ”kulturindustri”.

Marx spelade fortfarande en viktig roll i deras analyser (framför allt hans teori om hur allt mer underläggs en kapitalistisk logik under detta produktionssätts historia, att det kvantitativa överordnas det kvalitativa), men även framför allt Sigmund Freud och Friedrich Nietzsche kommer till tals.

Myt och upplysning

Den inledande essän behandlar myt och upplysning både som en historisk rörelse och två sammanvävda fenomen. Historiskt sett går mänskligheten mot avmystifiering. Det mystiska är i början naturens obegriplighet och makt över människorna. Genom magi försöker man blidka naturens krafter och bemästra den egna rädslan. Avmystifieringen tar ett viktigt steg i övervinnandet av animismen, tron på att naturen är besjälad. Och alltmer tappar världen sin mening.

Formler, regler, sannolikheter blir till en ny religion som tror sig ha lämnat det mytiska, idealet är ”det allförklarande systemet”. I detta system regerar talen, kvantiteten: ”Allt som inte kan upplösas i tal, i sista hand talet ett, blir för upplysningen villor och sken … Programmet blir oförändrat: bort med gudar och kvaliteter”. Freuds tankar ligger inte långt borta här: att det lustfyllda reduceras, allt mer underordnas realitetens tvång – självdisciplinering och ett kuvande av den inre naturen genom överjagets ofta sadistiska diktat.

När naturen blir objekt

Essän om kulturindustrin är kanske den mest välkända i boken. Det grundläggande är att kulturen och dess produkter antar varuform – att de börjat säljas på en marknad. Några citat får spegla detta:

”För femtio kopparslantar ser man miljonfilmen, för tio får man tuggummit som har all världens rikedom bakom sig och genom sin avsättning förstärker denna rikedom”.

”Allt har värde bara i den mån man kan byta det mot något annat, inte i den mån det är något i sig självt”. Kort sagt, kulturen börjar präglas av likhet och utbytbarhet, underhållning och förströelse.

Essän om Homeros epos Odysséen bildar en berättelse om den moderna borgerliga individens födelse. Odysséen handlar till det yttre om hur Odysseus och hans underordnade mannar börjar en båtresa från Troja till hemmet i Itaka. Under resan stöter de på en rad utmaningar. Horkheimer och Adorno tar bland annat upp passagen om deras möte med sirenerna, och den utgör en bra illustration av deras resonemang:

De kvinnliga sirenerna bor på en ö och sjunger locksånger. Problemet är att sångerna är oemotståndliga och kommer att locka dem till ön och de kommer då att förbli där för evigt. Odysseus knep är att mannarna sätter vax i sina öron och han själv surras fast i båtens mast. På så sätt hör manskapet varken locktonerna eller den order som Odysseus utstöter om att de ska släppa honom fri och låta honom åka till ön.

”… pengar och kapital laddas med fantasiliknande egenskaper: kapital och pengar tros kunna arbeta, att de av egen kraft kan växa.”

Här skildras självdisciplinering, en mekanism som får sin efterföljare i överjaget.  ”Också Odysseus är ett offer: ett jag som är helt inriktat på
självbehärskning”. Naturen (sirenernas sång) blir till ett rent objekt och föremål för ett passivt njutande.

Det instrumentella förnuftet

Odysseus använder sig under resan av list och uppfinningsrikedom – som så småningom blir av stor betydelse i både den moderna ekonomin och politiken. ”Formeln för Odysseus list är att det frigjorda, instrumentella intellektet genom att resignerat böja sig för naturen ger naturen sitt och just därigenom lurar den.”

Episoden med sirenerna skildrar även en reproduktion av klassförhållandet: roddarna förblir proletärer, reduceras till arbetskraft och fråntagna möjligheten att njuta, i detta fall av sirenernas sång.

Här skildras det instrumentella förnuftets födelse: medlen är inget, målet allt. Medan medlen kan diskuteras i ett moraliskt och etiskt sammanhang blir målet bortom kritik, samhällsvetenskaperna apar efter naturvetenskaperna, det människorna har lärt sig genom behärskande och tämjande av naturen blir till rättesnören för behärskande av dem sinsemellan. Det yttersta uttrycket blir fascism.

Allt blir varor

Upplysningens dialektik behandlar mycket mellan himmel och jord, men ett förhållande är genomgående: kvantitetens seger över det kvalitativa, mytologins återkomst i form av nya berättelser som i skenet av rationalitet förtrycker yttre och inre natur.

Det är lätt att se paralleller med Karl Marx skildring av hur varor, pengar och kapital laddas med fantasiliknande egenskaper: kapital och pengar tros kunna arbeta, att de av egen kraft kan växa. Varorna blir fler och fler både till sin art – arbetskraft, människokroppar, nya uppfinningar – och sin kvantitet. Ja, till och med tanken och tänkandet blir varor: texter granskas och accepteras utifrån alltmer strikt ekonomiska kalkyler, i takt med denna reduktion av det sant förnuftigas möjligheter stärks det oförnuftiga i form av galna fantasier, förföljelse, konspirationsteorier med mera. En upplysningens dialektik: ”På samma sätt som förbud alltid skapat en marknad för starkare gifter har portförbudet för teoretisk fantasi jämnat vägen för den politiska paranoian”.

För en gammal universitetsräv som undertecknad låter detta alltför bekant: det som premieras i den högre utbildningens värld är mer ”ja” och ”jaha” än ”nej” och ”aha!”. Inom våra akademier ska det konkurreras precis som som på den ekonomiska marknaden. Och det som inte passar in i de givna mallarna, det ”icke-identiska”, det värdesätts inte.

Upplysningens dialektik kom att ha en stor betydelse för studentrevolten 1968 och den så kallade nya vänstern (i alla fall den anti-auktoritära delen), och arvet kom att förvaltas av en ny generation, även om man såg en stor dos av pessimism i författarnas övriga verk.
Boken kan också läsas som en varning för det bortträngdas återkomst (risken för nya former av totalitarism) och för risken av att vår planet ödeläggs.