Nyligen hörde jag att kampen mot brottsligheten förväntas bli den viktigaste valfrågan i höst. Jag förmodar att det kommer att innebära att partierna – vilket de ju redan gör – slår knut på sig själva i sin iver att komma med de tuffaste förslagen i form av fler poliser, mer övervakning och längre fängelsestraff.

Något större intresse, mer än en pliktskyldig läpparnas bekännelse, för orsakerna till kriminaliteten räknar jag inte med. Tyvärr känns det som att konsekvenstänk hör det förflutna till.

Det är när jag hör nyheten om att Kongo-Kinshasa auktionerar ut delar av sin artrika regnskog för oljeprospektering som jag kommer att tänka på kriminaliteten. Först rycker jag till av något som mest liknar förskräckelse, sedan tänker jag något uppgivet att varför skulle inte de få tjäna pengar på sina naturtillgångar? Som vi själva gjort på skogen och järnet.

Liknande tankar for genom mitt huvud för några år sedan när jag befann mig i ecuadorianska Amazonas, invid landets högsta vattenfall San Rafael, och såg hur ett kinesiskt företag byggde ett kraftverk i floden för att förse Ecuador med elektricitet.

Hur kan man förstöra något så vackert, var det första som slog mig. Sedan omedelbart insikten om att landets befolkning har samma rätt till av ström drivna bekvämligheter som vi har med alla våra uppdämda älvar och söndertrasade skogar.

Med Ecuador blir det sedan snudd på övertydligt hur världen fungerar – eller inte fungerar – om man drar sig till minnes det förslag som den tidigare presidenten Rafael Correa lanserade en gång. Han menade att andra och rikare länder skulle kunna hjälpa Ecuador att bevara regnskogen genom att investera pengar i en fond i utbyte mot att Ecuador lät olja, guld och annat förbli i marken.

Till skillnad mot när det handlar om önskemål om militärt understöd var intresset högst måttligt för det i mina ögon insiktsfulla förslaget, och exploateringen kunde fortsätta.

Det spelar inte någon roll om man talar om kriminaliteten i Sverige, oljan i Kongo-Kinshasa eller elektriciteten i Ecuador; allt landar till slut i det grundläggande behovet av rättvisa, nationell som global, och att vi struntar i att alla människor föds med lika värde och med samma rätt till ett anständigt liv.

I Kongo-Kinshasa lever 27 miljoner människor – vilket är en knapp tredjedel av befolkningen – utan att vara säkra på att ha mat för dagen. Är det då inte rimligt att man gör vad man kan, som att sälja sin olja, för att göra något åt det?

Det enkla svaret är förstås ”ja”, men då ska man först fundera en stund över vem som kontrollerar fyndigheterna och vinsterna från dessa. När jag för en så där 15 år sedan skrev min bok om Guatemala, kunde jag konstatera att futtiga två procent av vinsten från guldgruvorna stannade i landet.

Utan global rättvisa kommer vi aldrig att få någon djupgående eller varaktig fred. Det påståendet är nog så nära en sanning man kan komma. Och eftersom det finns starka affärsintressen – inte minst inom militärindustrin – som tjänar pengar på krigen och därmed också konserverade orättvisor är det inte någon lätt kamp som väntar.

Med detta följer den nära nog omöjliga uppgiften att rädda naturen och att göra något åt klimatförändringarna så länge det ser ut som det gör. När vi här i Sverige orerar om hur jobbigt det är att ställa om finns där ett stort antal människor på vår jord som inget hellre vill än ställa om; till fred, till säker tillgång på vatten och till en möjlighet för deras barn att gå åtminstone sex år i skola. Vägen till biologisk mångfald går via bägge dessa ”omställningar”.

Så medan verklighetsfrånvända makthavare talar om koldioxidinfångare, fossilfritt stål eller elbilar i massor anser jag att vi måste börja någon helt annanstans och det är med den rättvisa som leder till en fred som i sin tur frigör resurser för att rädda den biologiska mångfalden.

För närvarande är det tyvärr precis tvärtom. Världens samlade militärutgifter för 2021 var högre än någonsin och i Sverige pågår en upprustning av försvaret utan motstycke i modern tid. En upprustning som är direkt kontraproduktiv och omintetgör de urvattnade satsningar på klimat och natur som trots allt genomförs.

Global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald. Vi kan inte ägna oss åt en sak i taget. Nej, det går inte att begära uppoffringar av dem som lever i fattigdom samtidigt som vi själva lägger beslag på deras råvaror för att kunna fortsätta med vår överflödskonsumtion.

För planetens och för alla människors, djurs, skogars, sjöars och havs skull måste vi nu omedelbart se till så att de blir fred i Ukraina och, naturligtvis, på så många andra håll som möjligt.

Vår natur och kampen för att dämpa temperaturhöjningen behöver fred och freden kräver i sin tur en rättvis fördelning av vår planets resurser. Svårare än så är det inte, men heller inte lättare.