Isabella Lövin, Miljöpartiets tidigare språkrör, lånar namnet till sin bok Oceankänslan från ”hänförelsen, ödmjukheten, kontakten, känslan av att vara en del av allt levande”.

Lövin berättar att Nobelpristagaren och författaren Romain Rolland 1927 skrev till psykoanalysens fader Sigmund Freud med en fråga om den känsla människan kan få inför att vara del av något större, en oceanisk känsla som kan forsa genom oss. Rolland beskriver det som en religiös känsla utan koppling till kyrkan, snarare till natur och djur.

Freud ska ha svarat att han aldrig känt någon oceankänsla. Han förnekade visserligen inte att den kunde finnas, men menade att en sådan känsla hörde ihop med spädbarnets narcissistiska stadium då barnet är omedvetet om jaget och omvärlden. Freud var ointresserad av att analysera oceankänslan vidare.

Lövin funderar på vad som hade kunnat bli annorlunda om Freud, vars påverkan på västerländskt tänkande har varit enorm, hade gett oceankänslan en plats inom västerländsk psykologi. Kanske hade Miljöpartiets tre solidariteter med djur och natur, världens människor och framtida generationer i så fall varit en självklar del av politiskt beslutsfattande istället för en politik baserad på egoism. Kanske hade hänsyn till djur och natur kunnat ligga till grund för politiska och ekonomiska beslut istället för hänsynslös exploatering, reflekterar Lövin.

En oceankänsla, eller samhörighet med natur och djur, beskrivs ofta med utgångspunkt i möte med vilda djur. Det är sällsynt att någon skriver om samhörigheten med grisar, kor och kycklingar. Få visar hänförelse över eller uttrycker samhörighet med hönor och kycklingar. Desto fler förundras av örnar och andra ikoniska fåglar. Det kan vara svårt att känna samhörighet och hänföras av dem som vi har förslavat.

Trots att det förekommer en viss hänförelse inför vissa vilda djur leder det ändå väldigt sällan till politiska förslag om hur de vilda djuren ska skyddas i lag, till exempel genom att ge dem rätt till sitt territorium och skydd mot jakt. I de fall detta sker är utgångspunkten vanligtvis att det är en art som ska räddas. Det är inte ett skydd av individer främst för deras egen skull.

Artbevarande sker ofta utifrån en människocentrerad syn därför att det vore tråkigt för människor att leva i en värld utan elefanter. Eller på grund av insikten att det blir problem för människan om en viss art försvinner, och med den de ekosystemtjänster som arten levererar för människan.

Så länge politiken utgår från en så antropocentrisk syn fortsätter djur att ses som resurser för människan. Jag läser om att stoppa industritrålningen för att ”rädda surströmmingen”. Det framstår som smått absurt. Det som ska räddas är då inte främst de individer som exploateras av industritrålarna. Det är istället den svenska mattraditionen surströmming som är i behov av skydd.

Hur kan vi hitta den ödmjukhet och kontakt, den oceankänsla, som behövs med andra arter för att se djurs liv som något som i sig är värt att skydda från exploatering?