Jägareförbundet har lobbat igenom beslut om att underlätta vargjakt och att undersöka om vargarna skulle kunna vara ännu färre i de svenska skogarna. Ett av deras argument är att vargar ibland tar hundar – men vildsvinen tar betydligt fler, skriver Maria Ljung och Kim Aronsson.
DEBATT Just nu pågår en hård debatt kring regeringens beslut att se över om minimiantalet av Sveriges fridlysta och utrotningshotade vargar kan minskas från dagens 300 till 170 individer. Det handlar också om att förenkla kring beslut om skyddsjakter på varg, mindre tidskrävande byråkrati och även ta rätten ifrån ett fåtal föreningar att överklaga jaktbeslut på varg. Starkt drivande för att få igenom detta hos våra politiker har bland annat Jägareförbundet varit.
Ett av deras främsta argument för att minska vargstammen är att främja jakten som bedrivs med lösa jakthundar. Den för dem så viktiga jaktformen som de har fått märkt som kulturarv. Jägareförbundet vill alltså säkra löshundsjakten, som de menar nu lever under ett stort hot, och just vargen är den art som de anser vara det absolut största hotet mot deras jakthundar under denna jaktform.
Jägare överlag och Jägareförbundet i synnerhet är också ytterst tydliga med att lyfta och ständigt vidhålla sin roll som viltvårdare, de som kan och känner naturen allra bäst i vårt land. De som därför ska ha det största tolkningsföreträdet i frågor som rör hur vi ska hålla vår svenska natur i en bra balans av djurarter, antal på de, och platser för var de ska eller inte alls ska få finnas. De nämner sällan offentligt de ryggdunkar och hyllningar de ger varandra fysiskt eller på sociala medier efter en lyckad jakt på fridlysta och utrotningshotade djur, eller de nedsättande benämningar de har på flertalet av predatorer i vårt land som till exempel rödräv, nötväckor, kråkor, grävlingar som de årligen skjuter i antal uppemot 20 000–80 000 varje år.
Jägareförbundet är en medlemsorganisation, bildad 1830, som 1938 fick jakt- och viltvårdsuppdraget av staten. Det går ut på att ge övergripande information kring jaktfrågor om hur den praktiska jakten ska utföras och om förvaltning av vilt, de ska även sköta viltövervakning, älgförvaltning, vilt och trafik (eftersom det är jägare som sköter eftersök på vilt påkört av landets bilister) samt sköta utbildningen av dem som önskar ta jägarexamen.
De har byggt upp en organisation uppdelad i tre regioner fördelade på 21 länsjaktsvårdsföreningar och cirka 350 jaktvårdskretsar. Jägareförbundet har en ekonomi som tillåter ett flertal heltidsanställda fördelade över hela landet med olika uppgifter.
På andra sidan i den här politiska debatten står några få, betydligt mindre, ideella intresseorganisationer kring natur och vilda djur. För att i dagsläget få överklaga jaktbeslut, ha talerätt som det heter juridiskt, måste den aktuella organisationen ha varit registrerad i tre år och ha minst 100 registrerade medlemmar. De flesta av dessa föreningar arbetar utan några som helst statliga bidrag, på sin fritid utöver sina yrken eller andra vardagsbestyr. Utan egentlig tid och ekonomiska förutsättningar ska de alltså möta upp på Jägareförbundets agenda. Det blir lite av Don Quijote och hans kamp mot väderkvarnar, eller Goliats kamp mot jätten. Inte omöjligt men otroligt svårt …
Frågan vi nu behöver komma tillbaka till för att komma vidare är hur Jägareförbundet kan ha missat att vargen inte är det djur som utgör störst hot mot deras jakthundar under löshundsjakten. Varken i antal eller utbredning. Beror det på okunskap? Eller är det så att de framhåller vargen som det största hotet för att de av andra anledningar vill jaga varg, eller helt enkelt ha bort den från den svenska faunan? Duckar de den egentligs sanningen för sin egen agenda? Eller har de inte den koll de vill påskina?
Svenska Kennelklubben har beräknat att ungefär 25 procent av alla registrerade hundar i Sverige är jakthundar, det skulle i så fall innebära att det finns runt 250 000 stycken jakthundar i Sverige. Alla dessa är förmodligen inte aktiva jakthundar utan några är rena sällskapshundar, men det ger en fingervisning om hur många de är. Dessa hundar är fördelade över hela Sverige med större antal på landsbygden än i storstäder.
Den totala vargstammen i vårt land är runt 400 enligt senaste beräkningar.
Under 2021 dödades 8 jakthundar av varg i Sverige.
Samma år skadades eller dödades cirka 200–250 jakthundar av vildsvin, och då bara hundar som varit försäkrade hos Agria. Som även är noggranna med att poängtera att antalet hundar som skadas av vildsvin rymmer ett stort mörkertal – större än för de övriga djurskadorna.
Exakt hur många vildsvin som finns i Sverige är svårt att säga, men beräkningar visar att det är upp emot 300 000. Deras utbredning är från södra Sverige upp till Dalälven och en bit norrut längs Östersjökusten.
Det krävs alltså inte mycket matematik för att räkna ut att vildsvinen orsakar så många fler skador på jakthundar, de är betydligt fler i antal än vargen och att deras utbredning i landet är markant större än de befintliga vargreviren …
Så på vilka grunder lyfter jägarna med Jägareförbundet i ryggen vargen som roten till problemen vid löshundsjakt? Kan vi ana en artrasism här? Och har våra politiker ingen källkritik alls innan de går till beslut?
