DEBATT Många politiker verkar överlag helt tondöva inför det faktum att Sverige troligen har världens mest sårbara vargpopulation. Precis som andra EU-länder borde Sverige kunna hysa mer än 400 vargar. Riksdagens senaste utspel är dessutom rena hånet från dem som säger att vi varje dag måste värna vår demokrati.

Den svenska vargstammen är i stort helt isolerad från de östliga populationerna i Finland/Ryssland. En halvering av vargstammen är att likna vid en utrotning. Den svenska vargpolitiken går dessutom redan i dag på tvärs mot EU:s strikta artskyddsbestämmelser. Men S-regeringen tillsammans med M, SD, KD och C har ändå bestämt att mer än halvera antalet vargar i Sverige, från drygt 400 till 200. De flesta av dessa partier har länge varit tydliga med sin syn på vargen. Och några vill gå ännu längre i sin jakt på vargen.

Ebba Busch (KD) är tydlig med att hon vill skjuta bort minst hälften av vargstammen. Moderaterna tycker det räcker att ha 170 vargar. Likaså SD. Centerpartiet har klubbat ett beslut om att 170 vargar ska få finnas som ett första steg och sen högst 150. Socialdemokraterna har ett kongressbeslut på 200 vargar. Och Liberalernas jakttalesman går nu ut och säger att de har ändrat sig, de vill ha jakt på 120 vargar. På andra sidan står Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som sagt att man vill se fler vargar.

Till vetenskapen hör de 18 forskare som nyligen, i en vetenskaplig artikel i tidningen Science, uttrycker stor oro för vad som är på väg att ske med Sveriges vargar. De varnar för konsekvenserna av en minskad vargstam. Det vill säga konsekvenserna av att döda hälften av Sveriges vargar. När vi i stället skulle göra som andra länder, och skydda vargen. Som Spanien till exempel, med i dag runt 2 000 vargar. Eller Italien, som har ännu fler vargar. Men i Sverige är det numera andra tongångar. Och val i september. 

Och jakttidningarna översvämmas av artiklar där den ena politikern efter den andra talar om farliga vargar, orädda vargar och att vargar måste skjutas bort. Men fakta visar på något helt annat.

Lagom inför riksdagens sommaruppehåll kom också nästa utspel från högsta politiska nivå. Riksdagen vill inskränka rätten att kunna överklaga beslut om exempelvis skyddsjakt, till bara dem som är direkt berörda. Miljöorganisationer och allmänheten som hittills haft möjlighet att föra vargens talan genom att överklaga beslut, en så kallad talerätt, ska förvägras det. Det är en käftsmäll på en fridlyst art. 

Det är dessutom högst märkligt att en svensk riksdag vill inskränka en talerätt som finns inskriven i internationella konventioner och regelverk. Sett med bara svenska ögon är det också märkligt, med tanke på hur många skyddsjaktbeslut som redan idag tas på fredagar och därmed i praktiken gör rätten att överklaga omöjlig.

När det kommer till landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) är det tydligt vems ärende hon föredrar att gå. Eftersom hon också tycker att varg ska ha en lägre skyddsklassning inom EU. Som i så fall innebär att jakt på varg blir lättare, trots att den är en starkt hotad art. Att minska skyddet av en starkt hotad art för att lättare kunna bevilja jakt är helt bakvänt. Och det är inte att vara lyhörd för en starkt hotad arts existensberättigande, att som ansvarig minister lyssna mer på en minoritets särintressen än på vad en majoritet önskar. Dessutom missar ju en ansvarig minister helt den viktiga roll som vargen har i den biologiska mångfalden som toppredator.

Att använda vargarna som slagträ för att vinna röster i valet i september, är inte bara skamligt. Det är ett politiskt lågvattenmärke. På utrotningshotade djurs bekostnad. I ett land där väldigt många och ofta, och helt rätt, talar om vikten av att bevara Afrikas djur och känner avsky inför troféjakter.

Har då inte Sverige ett ansvar och en skyldighet att bevara sina starkt hotade svenska arter? Eller ska vi medvetet utrota vargen igen?

Det är samvetsfrågor som alla behöver ställa till det parti och den politiker man funderar på att rösta på i september.