Varje vecka för oss närmare en valdag som kommer att bli avgörande för möjliggörandet av en djupgående svensk klimatomställning, men den gångna veckans klimatdebatt i P1:s Studio Ett var närmast tragisk lyssning. Visionslöshet var temat.

I fredags debatterade Socialdemokraternas klimat- och miljöminister Annika Strandhäll med Moderaternas klimatpolitiska talesperson Jessica Rosencrantz. Medan forskningen pekar på att vad som krävs för att Parisavtalet ska kunna hållas är både livsstilsförändringar och samhällsomställningar, så ansträngde sig båda debattörerna för att inte få det att låta som att den nödvändiga omställningen skulle kunna medföra något som helst obehag för den vanemässiga konsumtionsmänniskan. 

Rosencrantz undvek formuleringar om att individer kanske skulle kunna behöva ändra sig. Moderaternas betoning läggs istället på att det ska gå att leva på oförändrat med vardagens valmöjligheter, men ”på ett hållbart sätt”. Detta naiva mantra är de flesta partiernas sätt att inte riskera att skrämma bort väljare. Det mest radikala Rosencrantz verkade kunna komma på var att prata om hållbar industri.

Första pris i visionslöshet tog ändå Strandhäll när hon valde att prata om att det ska vara enkelt att återvinna hushållssopor. Allt ska bli enklare och ge mer jobb. Socialdemokraternas bestämda uppfattning är nämligen, deklarerade Strandhäll, att omställningen ska erbjuda ”fantastiska möjligheter”, till ett bättre och rikare liv, via tiotusentals fler jobb i en grön industri. Men att tala om klimatomställningen på detta sätt är inte att vara visionär, utan verklighetsfrånvänd.

Präglade av tidsandan med positivitetsnormer, uppåt-framåt-optimism och rädslor för att något någonsin skulle kunna råka bli jobbigt ett tag, eller att någon skulle behöva begränsa sig, formulerar riksdagens största partier sin miljöpolitik i termer av möjligheter och tillväxt. Inom de största riksdagspartierna råder en hundraprocentig avsaknad av strukturkritik.

Att det produktionsfokuserade industrisamhället är själva kärnan i det förlegade förbränningssamhället är inte talbart i den tankevärld som dessa politiker rör sig inom. Så å ena sidan kan Strandhäll säga att samhället måste ställa om i alla delar, men å andra sidan får inte grundstrukturen i produktionssamhället ifrågasättas. Därav valet av ofarliga diskussionsexempel som sopsortering och det visionslösa moderata tjatet om mer kärnkraft.

Allra mest fästa vid idén om att individuella friheter är att likställa med att inte behöva begränsa eller ändra sig, och att den enda vägen är tillväxt och teknikutveckling, är talespersoner för C och L i Studio Ett:s inslag om klimatpolitik baserad på liberal ideologi. Men få saker är så visionslösa som den sammanblandning av tillväxt och välfärd som passerar utan ifrågasättande i reportaget.

När Miljöpartiets Märta Stenevi i torsdagens Studio Ett debatterade klimatfrågan med Sverigedemokraternas miljöpolitiska talesperson Martin Kinnunen lyste också strukturkritiken med sin frånvaro. Det är svårt att förstå varför inte MP tar varje chans att försöka måla upp bilden av ett ekologiskt, ekonomiskt, socialt och psykologiskt hållbart samhälle. Istället hamnade Stenevi i detaljargument om lösryckta klimatförslag. Förvisso riktade hon också skarp kritik mot övriga partiers tro att sänkt bensinskatt är förenlig med trovärdig klimatpolitik, men utan att använda något av talartiden till att lyfta vad som är fel i grunden med överhettad konsumtions- och produktionshets.

Förutom en allmän visionslöshet missade Stenevi också att peka på den grundläggande okunskap som sipprade igenom i många av Kinnunens utsagor. Eller också var det inte lika mycket okunskap, som ovilja att ifrågasätta vad som kanhända är egna konsumtionsmönster, som styr fokus mot till exempel mattransporter (vilka står för en jämförelsevis liten del av utsläppen) snarare än mot diskussion om vilken typ av mat som produceras – animalier eller vegetabilier.

Det uttalade spåret i SD:s klimatpolitik som Kinnunen presenterade den var föga förvånande färgat av nationalism. När ämnet var livsmedelsproduktion beskrev Kinnunen mat från andra länder som ”klimatskadlig”, samtidigt som han gärna pratade om en svensk tillverkning av klimatsmarta prylar. Inte heller detta är tecken på förmåga att visionera om en hållbar mänsklighet, utan tecken på nationalistisk självgodhet.

Om en klimatdebatt värd namnet ska kunna ta fart innan valet är över, så krävs att åtminstone de som eventuellt har visioner om en i djupare och bredare mening hållbar framtid ser till att verbalisera dessa. I annat fall fortsätter debatterna att snurra kring detaljfrågor men missar både att se skogen för alla träd och därmed även chansen att kunna jämföra olika skogstyper med varandra.