Centerpartiet och svensk migrationspolitik står inför ett avgörande vägval och det är inte utan att man bävar för att de ska halka snett när de väl sätter ner foten. Men låt oss återkomma till det. Sedan jag för några veckor sedan här riktade kritik mot den absurda svenska asyl- och migrationspolitiken har det hunnit rinna mycket vatten under bron.

Dels har Riksmedicinalverket faktiskt insett att de varit ute och farit i sina bedömningar av flickor, och de har äntligen pausat utredningarna i väntan på ett klarare forskningsläge. Det var på tiden, med tanke på vilka osäkerheter vi talade om. I en studie uppskattades så många som nästan 70 procent av de 17-åriga flickornas ålder till över 18.

Vi som följt frågan en tid kan bara utropa ett ”äntligen!” samtidigt som vi förfäras över att RMV ändå inte tycker att att de redan genomförda bedömningarna behöver överprövas, trots att de ligger till grund för beslut hos Migrationsverket. Deras cyniska inställning till flickors ålder kommer inte som en nyhet. Redan när deras metod ursprungligen presenterades fick vi veta att risken att falskeligen skrivas upp var mer än dubbelt så hög för flickor som för pojkar (7 procent istället för 3 procent). Att dessa siffror var kraftigt underskattade hindrar inte att de redan då var läskigt höga. Men det är ändå bra att man äntligen tar tag i frågan.

Dels har regeringen kommit överens om att ungdomar som kom innan den 24 november 2015 och har haft en handläggningsperiod på över 15 månader ska kunna få en andra chans. De ska få stanna för att studera klart och om de lyckas få jobb efter examen ska de också få rätt att stanna permanent. Även om överenskommelsen lämnar mycket att önska är den utan tvekan bättre än inget, och Miljöpartiet har också fått slita hårt i regeringen för att få igenom den.

Det tog inte många sekunder innan den sågades av såväl sverigedemokrater som moderater. Nu sista veckan har också KD och Liberalerna sällat sig till dem som kritiserar överenskommelsen.

Liberalerna förklarar sitt ställningstagande med någon tveksam abrovink om att det vore att frångå asylrätten att låta människor vuxna människor ”utan asylskäl” stanna. Att de hade asylskäl när de kom hit, att de levt i två år i Sverige utan att veta från dag till dag om de kommer få stanna eller ej och att beslutet dragit ut på tiden omänskligt mycket bryr man sig hos Liberalerna inte så mycket om.

Med det parlamentariska läge vi har står det kvarstående hoppet för att något alls ska göras nu alltså till C.

Däri finner vi också det vägskäl jag tog upp i början. Centern har under måndagen valt att kritisera uppgörelsen på flera punkter. Dels för godtycket i valet av startdatumet den 24 november (hur det datumet framstår som godtyckligt kan nog bara Centern svara på), dels för att den inte särskiljer dem som ljugit om sin ålder från dem som blivit överåriga på grund av Migrationsverkets långa handläggningstider. Dels för att man från regeringens sida valt att fokusera bara på studier och därför hindrar den som är arbetsför från att jobba.

Man konstaterar också att man i grunden stödjer idén om att de som kom hit under hösten 2015 inte ska drabbas av de långa handläggningstiderna, men avslutar allt med att konstatera att förslaget måste förbättras om det inte ska röstas ner.

De förändringar Centern efterlyser är i grunden bra. De vill både återinföra synnerligen och särskilt ömmande omständigheter och utöka möjligheterna att få stanna genom att också de som arbetar ska få möjlighet till det. Men om de sänker förslaget, då undrar jag vem mer än S, M och SD som jublar, egentligen.

Johanna Jönsson och Annie Lööf, jag hoppas sannerligen att ni lyckas pressa fram ett bättre förslag, som inkluderar fler. Bråka gärna högt och tydligt, hota så mycket ni kan! Men när ni väl står där och ska rösta, med 158 röster för något och 169 röster för ingenting. Då måste tillräckligt många av Centerns 22 mandat hamna på rätt sida.