Europa brinner. Bokstavligen. Det är värmerekord, torka och skogsbränder som härjar. Folk som evakueras, folk som dör. Än så länge brinner inte Sverige, men få har väl glömt sommaren 2018, då bränderna härjade landet, och torkan som vi aldrig trodde skulle komma, eftersom det alltid tycks regna i Sverige, visade sig vara obehagligt verklig. Och svår att möta eftersom infrastrukturen saknades.

Miljökonferensen i Stockholm ägde rum 1972. Det är femtio år sedan. IPCC, FN:s klimatpanel, har funnits sedan 1988. År 1992, tjugo år efter konferensen i Stockholm, hölls Riokonferensen, där bland annat Agenda 21 togs fram och klimatkonventionen togs fram och undertecknades av fler än 150 stater. Det är trettio år sedan. Och samtidigt brinner Europa i dag. Och inte bara Europa – värmeböljor och bränder rapporteras över hela världen. Alarm efter alarm, som leder till … ja, vad exakt? 

I våras valde Sveriges regering att sänka klimatbiståndet. Detta trots att vi alltså i femtio år, om inte mer, vetat att vårt sätt att leva kommer att göra det omöjligt att leva på den här planeten i framtiden. Och när är framtiden? Ytterligare femtio år fram i tiden? Eller är den kanske rent av just här, just nu? Det är svårt att rangordna kriser, och med pandemi, krig och inflation är det svettigt att vara politiker just nu. Men det gör inte klimatkrisen mindre viktig. Tvärtom är det av största vikt att den prioriteras, eftersom alla andra sorters kriser följer i dess kölvatten. Vi kan inte fortsätta att släcka bränder i takt med att de startar. Förr eller senare brinner vi alla upp i så fall. För bränderna blir allt fler. Vi måste arbeta för att motverka anledningen till att alla dessa bränder, metaforiska såväl som verkliga, startar från första början.

När det handlar om pengar tycks det gå snabbt att hitta en lösning. Att parterna i SAS-konflikten är överens efter två veckors strejk visar att där det finns en monetär vilja, finns en väg. Med klimatet går det betydligt långsammare. Där är värdet något annat, som är svårare att mäta. Det är också fler parter som ska komma överens, det är sant, men samtidigt är det färre: vi utgör alla en mänsklighet, och vi är alla del i allt levande på Jorden. Och vi vill gärna fortsätta vara det framöver också.

De höjda priser på drivmedel och mat vi ser just nu ger en försmak av vad framtiden erbjuder om vi fortsätter leva som vi gör i Sverige i dag. För vad följer av torka och skogsbränder? Just det, höjda priser på det viktigaste vi behöver för att överleva: mat. Inte bara högre priser, utan också mindre mängd. Och torka innebär också en minskad mängd av något minst lika viktigt som mat: vatten.

Är det då inte dags att påbörja den nödvändiga livsstilsförändring vi vet måste till? Det finns tonvis med forskning som berättar hur. Agerar vi nu kan vi både få en chans att vänja oss vid förändringen, men också minska omfattningen av densamma. Det kommer inte kännas enkelt, men det är nödvändigt. Vi kan alla hjälpas åt, vi har alla ett ansvar, och våra folkvalda har ett ansvar att göra det enklare för alla att göra miljövänliga och hållbara val. 

För trettio år sen skrevs klimatkonventionen. Trettio år – en generation. Och här står vi, trettio år senare, och ser på medan världen brinner. Och är glada för att SAS-strejken äntligen är över, så att vi kan fortsätta göda vår fossilberoende livsstil.