Förberedelse – Back to basics

Vätska

Varje år får flera kommuner någon typ av störning i vattenförsörjningen. Det kan vara avloppsvatten som läcker in i dricksvattenledningar eller ett byggnadsarbete som råkar förstöra en ledning. Dessutom ger strömavbrott efter en tid problem med vattenförsörjningen, det gäller också om du bor i hus med egen brunn eftersom pumpen ofta går på el.
 Vi utgår från att du behöver fem liter vatten per dygn. Det är väldigt lågt räknat (i snitt gör svensken av med runt 150 liter vatten per person och dygn) men det täcker upp dryck, matlagning, och den enklaste hygienen. Myndigheterna förväntar sig att vi ska klara oss sju dygn utan hjälp utifrån, vilket är 35 liter per person. I ett hushåll med fyra personer blir det 140 liter. Det är svårt att tro att människor skulle ha den typen av beredskap. Jag vet inte ens om jag tror det är nödvändigt. Men det är bra om du har en plan för vad som skulle hända om vattnet slutade komma ur kranen. Det kanske finns något vattendrag med drickbart vatten nära där du bor eller så kan du se till att det finns möjlighet att samla upp regnvatten.

Mat

Du behöver tänka på mat som kan förvaras i rumstemperatur. Titta runt i skafferiet redan nu och tänk kring hur mycket du kan lagra. Äter du mycket pasta, bulgur eller ris är det bra att ha extra av just de matvarorna. Överhuvudtaget är det bra att äta den typen av mat som du brukar äta till vardags – tänk på hela hushållet inklusive eventuella husdjur. Havregryn är väldigt bra eftersom det är enkelt att tillaga, har bra näringsvärde och går att förvara länge. Att ha några kilo extra havregryn och ett par burkar sylt gör att det är enkelt att fixa mat. Det är bra att ha tillgång till någon typ av fältkök, men finns det möjlighet att elda till exempel med en öppen spis eller en grillplats på gården så går det att lösa kokmöjligheter så länge du har någon form av bränsle.
 Mat, i det korta loppet, är viktigare för det psykiska välmåendet än för de verkliga fysiska behoven. Att du kan äta mat som du tycker om och som gör att allt inte känns jobbigt. Men oavsett hur mycket konservburkar du har kommer du förr eller senare att behöva andra livsmedel. Långsiktigt är odling det viktigaste sättet att få mat. Så när det gäller att förbereda sig inför ett förändrat klimat behöver du kavla upp ärmarna och sätta händerna i jorden.   Det finns otaliga exempel av när egen odling eller tillsammansodling varit viktigt i kriser. Sovjetunionens kollaps ledde till stadsodlingar, inte bara i Sovjet utan även på Kuba, som miste sin viktigaste handelspartner och hamnade i ekonomisk kris. Från de storskaliga industriella jordbruken blev människor i större utsträckning beroende av att lösa matfrågan själva. På Kuba och i delar av gamla Sovjet underlättade ett gynnsamt klimat frukt- och grönsaksodling. I Sverige är det lite svårare men inte på något sätt hopplöst.

Odling och matsuveränitet

Jag växte upp på Upplandsslätten mellan Uppsala och Enköping. Några kilometer utanför Örsundsbro, ett litet samhälle mest känt för att ha haft Sveriges första kooperativa butik Kappen som startade 1850 (mindre känt för Sveriges första tofufabrik som öppnade där 1980). Mina föräldrar var grönavågare som lämnade stan för att flytta runt i olika kollektiv på landet innan de bestämde sig för att köpa ett hus tillsammans med en annan familj. En falurödfärgad gård med vita knutar som byggdes i slutet av 1800-talet. Under min uppväxt tyckte jag inte att det var särskilt hett att bo på bondgård. Jag ville till stan. Och stan i det här fallet var Uppsala. På grund av att vi bodde på fel sida av kommungränsen fick jag gå i skolan i Enköping istället. Det var längre att åka till Enköping än till Uppsala och tätorten var mindre både till storlek och till tankemässig frihet. Som barn hade jag ibland idéer om att ha egna plättar med jord jag skulle sköta. Jag petade väl ned några frön i marken påhejad av pappa men sen tappade jag intresset. Det fanns andra roligare saker att göra för stunden. Som det är för de flesta barn (och vuxna). Motivation tryter. Det långsiktiga är svårt.
 Nu har jag några pallkragar som jag odlar i på gården. Jag försöker lära mig hur jag hindrar sniglar och rådjur från att äta upp grödorna och om vilka växter som passar bäst i samma pallkrage. Och försöker komma ihåg att vattna under sommaren och gräva ned bokashikomposten. Förgäves försöker jag få barnen att vilja stoppa ned frön och se vad som kommer upp. Men pallkragarna känns artificiella. Någonstans i mig finns drömmar om landet även om jag vet hur mycket arbete det är med att klippa gräsmattor och fixa och laga saker i hus. Det är som att det alltid finns något att göra. Alltid något som hänger över en.
 De här drömmarna om landet har funnits sedan vi började flytta in i städerna. I ett brev till Victor Frankenstein skriver hans kusin och trolovade Elisabeth om vilket yrke hans bror Ernest borde ha: ”Därför föreslog jag att han kunde bli jordbrukare, vilket som du vet, kusin, är en av mina favoritplaner. Jordbrukarens liv är mycket hälsosamt och lyckligt, och det minst skadliga eller snarare det mest välgörande av alla.” I citatet kan vi också läsa in borgarklassens romantiserande av ”det enkla livet”. Sannolikt var livet som jordbrukare under den tiden inte alls hälsosamt och lyckligt vilket ”året utan sommar” var ett bevis på. Men jag tror det finns något i det där citatet som också gäller för vår tid. Längtan efter det enkla. Hur vi längtar efter att förstå vardagen och kunna ha makt över tillvaron. Att odla är ett sätt.

Under världskrigen ställdes ekonomin om i stora delar av världen och människor gjorde vad de kunde för att stötta nationen. Kvinnor började lönearbeta i större utsträckning. I bland annat England, USA och Kanada började människor producera grönsaker själva i så kallade victory gardens. I England spred informationsfilmer sloganen Dig for victory – gräv för seger – som handlade om att parker, golfbanor, bakgårdar, rabatter med mera skulle odlas upp för att säkra livsmedelstillgången för befolkningen. Även på symboliskt viktiga platser som Hyde Park och Buckingham Palace odlades nyttoväxter. ”För att vinna kriget är mat lika viktigt som vapen” var budskapet. I Stockholm odlades det potatis i Humlegården och kål på Karlaplan under första världskriget. Vid slutskedet av den mer än två år långa belägringen av Madrid under det spanska inbördeskriget odlades det grönsaker på fotbollsarenan Estadio Chamartín. Den kollektiviserade jorden gick från att förse människor med underhållning till att mätta deras magar. Ett sätt att erkänna klimatkrisen skulle vara att öka den lokala odlingen i städernas parker och oanvända ytor.

Omställningsnätverket startade under 2020 kampanjen Potatisuppropet, initierat av gruppen Närjord i Söderhamn. Syftet är att få människor att börja odla potatis själva där de kan.
På hemsidan går det att läsa deras tre paroller:
1. Sätt potatis
2. Berätta för andra
3. Fråga din kommun vad de gör

Jag älskar den här typen av enkla rekommendationer. De visar så tydligt att det är enkelt att göra. Beroende på boendesituation har vi alla olika förutsättningar för hur mycket vi kan odla. Men alla kan göra det, på balkonger, i pallkragar på gården eller på gemensamma ytor som ägs av kommun eller samfällighet. Att odla upp områden som inte används till något särskilt kan vara ett bra första steg. I rabatter går det att sätta jordärtskockor som förutom att ge mat också är vackra.
 Du kan också själv lägga fram förslag till kommunerna om odling på platser som inte används. Det går att lämna in medborgarförslag eller kontakta lokala politiker för att öka självförsörjningen. Att bilda en förening och odla tillsammans är ett utmärkt sätt att öka kunskap, resiliens och trygghet i ett lokalsamhälle.

Det finns mängder av böcker, Youtubeklipp och studiehandledningar för att börja odla. Det viktigaste är att sätta igång och lära sig vad som funkar och inte funkar utifrån platserna du väljer att odla på. Ett bra sätt är att göra det tillsammans med andra. Det blir roligare och lättare när det är flera som kan hjälpas åt och dela kunskaper och erfarenheter med varandra. Att odla är också att lära sig hantera oväntade problem. Det dyker ofta upp problem vi inte tänker på – skadeinsekter, skyfall och så vidare.
 Vi behöver minska vattenanvändning och i större utsträckning återanvända vatten. Odla grödor som är tåliga och ha en större spridning på grödor för att minska risken att allt slås ut vid extremväder. På samhällsnivå behöver vi i större utsträckning blanda träd i skogar för att minska risken för bränder. Att just sluta med monokulturer, med en växt i taget, är ett viktigt steg för att göra allt jordbruk mer resilient. I det industrialiserade jordbruket är det energieffektivt att satsa på en gröda men om (eller egentligen när) vi lämnar det fossila bränslet så blir det mer effektivt att blanda grödor. Att decentralisera matproduktionen är viktigt för att kunna ge föda åt en större mängd människor när klimatsystemen är opålitliga och vädret kan slå om. Dessutom kräver det mindre fossil energi än det traditionella jordbruket.   Jordmånen håller också på att utarmas på grund av det industriella jordbruket. Topplagret i jorden är en ändlig resurs. Det beräknas att det tar runt hundra år att ersätta en millimeter av matjorden. Samtidigt som runt 30 % av världens matjordar försvunnit de senaste 40 åren. Matjord lagrar dessutom kol mer effektivt än skog. Det industriella jordbruket föder människan och är samtidigt människans undergång. Parallellen till Frankenstein blir tydlig också här. Vi har skapat ett jordbrukssystem som kan föda många miljarder, men det bygger på att vi samtidigt utarmar det som föder oss. Det är ett monster som skapades för storslagna syften, men leder till potentiellt katastrofala konsekvenser.

Värme

I överlevnadssituationer lyfts ofta värme upp som ett av de mest akuta mänskliga behoven. Alla som tagit för tunna handskar på vintern vet hur fumliga fingrarna kan bli. Att till exempel försöka göra upp eld eller till och med dra upp ett blixtlås på jackan kan bli stora problem vilket kan leda till livshotande situationer i naturen. Kylan kan sätta människor ur spel snabbt. I en situation där du har tillgång till skydd för vind och väta är det dock ett mindre problem. De flesta har tillgång till vinterkläder och tjocka täcken som går att använda. Att vara flera i ett mindre rum ökar också temperaturen.   Men om du inte behöver lämna hemmet för vistelse i skog och mark är inte grundbehovet värme något du behöver fästa så stor vikt vid, i alla fall inte i de södra delarna av landet. (Fotnot 39) Det finns dessutom olika former av gasol- eller fotogenkaminer för inomhusbruk för den orolige. Några av de varianterna går det också att koka vatten eller laga mat på. Men precis som med vätska är det viktigaste att du har tänkt igenom vad som skulle kunna hända och hur du i så fall kan åtgärda det. Oftast krävs inte en massa prylar för det.

 Jag tror att det i framtiden kommer att vara viktigare att lära sig hantera extremvärme. Vi har inte varit så vana vid att hantera när det är över 30 grader under längre perioder. En av de viktigaste sakerna i det här fallet är faktiskt bara kunskapen om att det kan vara farligt för oss. Att vi måste anpassa vad vi gör till situationen. Vi vet att vi inte ska gå ut utan vinterkläder när det är minusgrader. Men vi är sämre på att klä oss för och hantera situationer där det är över 35 grader. Det är viktigt att tänka på vätska och svalka under värmeböljor. Det går att använda fuktiga handdukar eller tygstycken för att kyla ned kroppen. Täck för fönster under dagen, använd persienner och mörkläggningsgardiner. Ha inte fönstren öppna om det inte blåser under varma dagar. Öppna på nätterna om det är svalare då. Undvik att ha på en massa maskiner som spis, ugn, diskmaskin eller datorer eftersom de också alstrar värme. Fysisk träning är också ett bra sätt att bli mer motståndskraftig mot värme, men under värmeperioder gör du bäst i att inte röra på dig så mycket. Det finns en anledning till att de har siesta i södra Europa.

Ordfront förlag 2022