DEBATT Projektet ”rädda MP” började redan förra valet. Taktiken är att fiska sympatiröster. Gärna pricka in varenda bred obskyr marginell fråga. Istället för rak och kompromisslös klimatpolitik.

Den gröna dokusåpan 2018 var inte så kul. Prognostiserade 5,5 procent blev till sist de blygsamma 4,4 procent som MP kuriöst firade som en framgång under de skogsbränder i norra hemisfären som borde lyft dem till ett bättre resultat.

Nu går såpan i repris. Kommer algoritmen -1,1 procentenheter under opinionsstödet stämma även detta valår?

Om siffran 4,9 procent från Demoskops webbpanel (som den gröna valapparaten flitigt sprider som en rännstenslögn på nätet) står sig skulle MP nå ett reellt valresultat på cirka 3,8 procent. I bästa fall.

Men i de flesta mätningar har MP legat lägre. Runt 2,9 procent. Om stödet förblir intakt och även sjunker 1,1 procentenheter från prognosen, som i andra val, skulle MP få cirka 1,8 procent! Det är mitt förhandstips!

För mig har ”rädda MP – (dött eller levande)” därför en kluven innebörd: Draghjälpen som enstaka opinionssiffror erbjuder krispartier under valrörelser får sällan samma procentuella genomslag på själva valdagen. De flesta väljer trots allt att rösta som de vill – inte taktik-trösta, som MP hoppas.

Miljöpartisterna är rädda. Och rädda människor gör konstiga saker.

Dumma beskyllningar har haglat över Klimatalliansen. Miljöpartister anklagar oss för att splittra och snatta röster i avsikt att förhindra dem att klara den efterlängtade fyraprocentsspärren. Våra medlemmar blir av dem kallade för ”nazister”, ”löjliga”, ”lögnare”, etcetera.

Mycket ska man tydligen behöva utstå för att man utmanar bilden av ett havererat MP som tror sig ha patent på miljön?

Visst kan det finnas en risk att ett småparti som MP splittar klimatrörelsen och stjäl röster av Klimatalliansen och därmed förhindrar rejäla åtgärder mot en pågående klimatkatastrof – men vi har viktigare saker att koncentrera oss på.

Det hela går under den fyndiga termen ”maskrosornas krig”.

Det är förstås befängt! I en valrörelse utmanas alla partier av varandra. Vi, däremot, saknar skäl att försöka få ett parti som i de flesta statistiskt säkerställda fall trillat långt under spärren att åka ur riksdagen när de klarar det bra på egen hand!

MP är våra vänner. Och vi älskar dem så som ett barnbarn älskar sin gamla farmor. Vi vill gärna lära dem lite mer om rebounce och uppkäftighet. Men det är inte för att vi är några nya maskrosor på ängen. Utan för att vi representerar alla partier i en och samma allians, enade mot klimathotet.

MP menar att en röst på dem ger mest valuta för klimatväljaren eftersom de (med sina 2,9 procent och tendensen att förlora ytterligare 1,1 procentenheter från varje mätning) utgör nåt slags stormsäkert val för klimatet.

På ett ganska urholkat och hotfullt sätt har miljöpartister pressat mig att tro att det är nästan tvångsmässigt obligatoriskt att rösta på dem om man vill klimatet väl. Klimatalliansen – en blocköverskridande allians för alla oavsett politisk hemvist – ser de liten poäng med.

Det är oroväckande om demokratiska principer som rösträtt och organisationsfrihet slutat gälla inom MP. Bara för att man har kris och vill vara kvar i riksdagen till varje pris betyder det inte att man kan uppföra sig som en gris mot andra mycket mindre politiska alternativ.

Men som allt pekar kan vi som oroar oss för klimatkrisen knappast räkna med att MP blir kvar i riksdagen. En röst på MP är alltså en bortkastad röst!

Om klimatet inte ska gå åt pipan behövs det kanske något nytt och tuffare som kan ersätta MP? Vart ska till exempel en borgerlig klimatvän bege sig, som inte känner sig hemma på den moderata dieselfesten? Och vad ska någon göra som mer än gärna vill rädda klimatet men inte rädda Miljöpartiet?

Jag blir väldigt glad om MP fixar fyraprocentsspärren! Men så mycket tyder på att så inte blir fallet. Nej, det är inte synd om Miljöpartiet! Vår allians har visat att det går att knyta många till sig över de politiska skyttegravarna, medan MP, isfast i ett vänsterblock, tror sig ha patent på en överlevnadsfråga som inte bara gäller miljöpartister utan är alla människors angelägenhet.

Vi är förband till samtliga partier för att höja klimattakten rejält, och ändå pratar MP fortfarande – som om de tar riksdagsplatser för givna – ofta om väldigt mycket annat än den eskalerande katastrofen i Sveriges och världens klimat.

Därför vill jag höja ett varningens finger! Att kasta sin röst på Miljöpartiet i höstens val vore lika otaktiskt som att köpa aktier i SAS.

Ett av flygets mer skrämmande mekanismer sker när en flygmaskin som stegrats i en viss vinkel, trots full motoreffekt, tappar all sin flygförmåga. Alla piloter känner till fenomenet. Ett dramatiskt ögonblick då ett flygplan får ”fall” och kraftlöst störtar ur skyn.

Det är det som sker med MP. Säkert välvilligt, men utan markkontakt, har ledningen överdrivit partiets kapacitet så kraftigt att dess parlamentariska lyftförmåga gått i stå. MP faller fritt mot marken, kanske mot ett nödvändigt och uppfriskande uppvaknande och rekonstruerande?

Ska riksdagen alltså bli helt utan klimatrepresentation i höst?

Två alternativ återstår för de mer än 20 procent som en Sifomätning i februari visade gärna skulle rösta på ett klimatparti som sitt förstahandsval: Antingen försöka rädda det som räddas kan av ett parti som trots alla goda förutsättningar störtdyker i opinionen. Eller rösta fram en ny allians som enbart driver åtgärder mot klimatkrisen och inte låter någon sidofråga eller annat krumleri överskugga det akuta i läget.