Jålar sig folk fortfarande i Dalsland? undrade en kompis därifrån på Facebook. Jo, hennes dalsländska vänner försäkrade att de var lika jåliga som någonsin. Ordet jåla hade inte heller fallit i glömska.

Någon skrev att man jållade sig i Hälsingland och någon skrev att han brukade jolla från plugget när han var liten. Så kom två nyanser av tjåla – en i betydelsen gosa, en som betyder stjäla. Själv kom jag att tänka på tôla, som mina barns värmländska far brukar säga. ”En ska inte hôlle på å tôle mä onger, de bli’ bare tôlige”.

Jag blev nyfiken och läste mer om jåla, tôla och andra liknande ord. De har en del gemensamt men skiljer sig också åt. Att jåla sig är att tramsa – i Dalsland, men också på Åland. ”Iss inga jåla”– prata inte dumheter. Men på Åland kan jåla också betyda gosa, liksom jålla på hälsingemål. Att tôla kan vara mycket. Att sjåpa sig eller dalta, att tramsa eller att vara sölig och långsam. Men det kan också vara tôligt att göra något besvärligt och tråkigt.

Slita, släpa och nojsa

Tula är ett liknande ord med en liknande blandning av betydelser. I Uppland kan det betyda gosa – så sent som 1998 skrev någon till exempel om ”en tulig kattunge”, berättar Språkrådets hemsida. En liten gosig unge kan man också kalla för tulunge.

Enligt Svenskt dialektlexikon kan tula dels betyda jämra sig, dels slita och släpa på östgötska. Elof Hellquist skriver i Svensk etymologisk ordbok att ordet finns i svenska och norska dialekter, och betyder träla och slita eller vara långsam. Men varianten tyla eller tylla betyder att ”vara lustig el. nojsa”.

”En lustig ture” kunde en kul typ kallas förr. Eller ”En Skiämtsam Ture”, som en författare skrev 1678. Hellquist anser att det kommer från tule – en person som tular, och att ture är en folketymologi, alltså att man associerade tule till namnet Ture och därför började säga ”en lustig ture”.

Folketymologi är en folklig men felaktig idé om ett ords ursprung, som kan påverka ordets utveckling. Till exempel ordet fuchsschwanz som lånades in från tyskan.

Det är en såg vars form påminner om en rävsvans, men de svenska användarna trodde att fuchs skulle betyda fog, och så blev det fogsvans.

Tule användes på 1700-talet i Norge för en ung tjänare eller en lustigkurre. En tul var ett våp eller en fjant och på holländska och frisiska ord har liknande ord betytt skämt och nyck.

Tula kan alltså även betyda att slita och träla, och ordet liknar engelska toil, som betyder samma sak. Men toil har ursprungligen betytt bråk och stök, och kommer från det franska verbet toiler, som betyder ”skaka om, röra upp, trassla till, vrida om” enligt Etymology online (översatt av mig). Ursprungligen ska det komma från den urindoeuropeiska roten tud, som betydde knuffa eller slå.
Urindoeuropeiska – då är vi långt tillbaka i tiden, många tusen år, kanske på den anatoliska stäppen. Det språk som talades där då kom sedan att utvecklas åt olika håll till sanskrit och persiska, grekiska, litauiska, latin, de germanska språken (däribland svenska) och många andra.

Tjåla i betydelsen stjäla skulle kunna ha samma rötter som just stjäla. Ordet kommer från romni, som också är ett urindoeuropeiskt språk, med rötter i sanskrit. Stjäla, liksom bland annat engelska steal, kommer från urindoueopeiska stel-. Under årtusendenas lopp borde det ha kunnat bli tjåla också.

Tjåla och jolla

Det andra tjåla, som betyder kela, smeka, vänslas, ”tala i kelande, tillgjord ton”, är enligt SAOB ljudhärmande.

Jålla i betydelsen tramsa och prata dumheter ska komma från jollra, som ju är ett ljudhärmande ord för att prata babyspråk. Kanske gäller det jåla också. Jolla från plugget är knappast äldre än skolplikten och var vanligast i Stockholm, så det är nog ett vanligt slanguttryck.

Jåla, tôla och tula – det är svårt att komma fram till om de har en gemensam historia. Men borde det inte betyda något att det finns flera svenska dialektord som liknar varandra och kan betyda så olika saker som hårt arbete, gos och trams?

Ingen forskning verkar finnas, så det är fritt fram att fantisera och folketymologisera. Människor från olika landsändar kan ha mötts och lånat användbara dialektord från varandra men missförstått en aning, eller tagit fasta på en betydelse som passade i sammanhanget. Fler frågor än svar. Vet du något om de här orden? Berätta gärna! Kanske går det att pussla ihop orden, deras betydelser och historia.

Tôl i juletid

Utanför fönstret faller stora snöflingor och tanken dyker upp att jul också liknar de här jål- och tôlorden. Julen skulle kunna vara en tid för skoj och trams. Men orden hör inte ihop. Jul finns i alla de nordiska språken, och motsvarigheter fanns i fornengelskan också.

I tyska dialekter finns jul, men det är lånat från de nordiska språken. På isländska finns inte bara jól som betyder jul, utan också ylir, julmånaden – från mitten av november till mitten av december.

När julen egentligen börjar och slutar har det inte funnits någon fast gräns för. Sedan kristendomen lade beslag på den har den legat lite senare än den isländska ylir och ofta inte tagit slut förrän tjugondag Knut, den 13 januari. Snart börjar den. God jul!