Händelsen som blev startskottet för föreningen sträcker sig tillbaka till hösten 2017. En läkare av sudanskt ursprung i Västra Götalandsregionen, ringer efter ambulans, då han känner sig allvarligt sjuk. Dagen innan har han spelat fotboll och kolliderat med en annan spelare.

När ambulansen anländer till mannens bostad är han medvetslös. Men ambulanssjuksköterskan på plats gör bedömningen att han ”spelar” medvetslös. Sjuksköterskan skriver också i sina anteckningar att det kan röra sig om en ”kulturell svimning”, en bedömning som leder till att mannen inte prioriteras på sjukhuset.

Efter att ha låtit honom vänta i över 90 minuter på akuten, upptäcker personal på sjukhuset att mannen drabbats av en allvarlig hjärnblödning, som leder till att han senare avlider, endast 32 år gammal.

”Strukturellt problem”

Diskrimineringsombudsmannen (DO) tog ärendet till domstol och yrkade på att Västra Götalandsregionen, i egenskap av huvudman, skulle betala skadestånd till den avlidnes dödsbo för diskriminering. Bara dagar senare gick 1011 läkare och läkarstudenter ihop i ett upprop mot rasism inom vården. Det var också då, i den chattgrupp som personalen bakom uppropet kommunicerade i, som idén till att bilda en förening väcktes.

Fallet med den 32-åriga läkaren, som fick stor medial uppmärksamhet, var inte första gången vårdpersonalen mött rasismen på jobbet. Men det var unikt –  den här gången hade det antecknats.

– Vi diskuterade det historiska i att rasismen för första gången fanns journalförd och hur många fall vi kände till med rasism i vården där man inte hade så kallade ”bevis”. Alla var förfärade över det som hade hänt, men ingen verkade vilja ta upp att det inte handlar om ett enskilt fall utan ett strukturellt problem, berättar läkaren Natte Hillerberg.

Där och då bestämde sig vårdpersonalen att bilda föreningen ”Läkare mot rasism”, för att belysa att rasismen inom vården är ett strukturellt problem, som behöver bekämpas med konkreta insatser och verktyg.

– Rasism i vården sker konstant, och är inte begränsat till enskilda fall. Det är strukturellt och därför är det en del i alla vårdsituationer för BIPOC-patienter. Vi vill gärna peka på andra som begår rasism, men undviker att konfronteras med vår egen, säger Natte Hillerberg som är aktiv i föreningen.

Både för personal och patienter

Vårdpersonal möter rasismen i många olika former, berättar Natte Hillerberg. Det handlar bland annat om sämre bemötande på jobbet på grund av rasifiering, att diskrimineras på arbetsmarknaden och ifrågasättande av medicinska bedömningar och beslut. Men föreningen riktar sig också till alla de patienter som blir utsatta för rasism och diskriminering inom vården.

– Avseende patienter så medför rasism att vårdpersonal undervärderar BIPOC-patienters symtom, ger ett sämre bemötande, bedömer deras tillstånd som mindre akuta, avfärdar dem helt och skickar hem patienter, anklagar BIPOC-patienter för att simulera symtom, underbehandlar deras smärta, bland mycket annat, säger Natte Hillerberg.

”Vill adressera källan till problemet”

I en debattartikel i Läkartidningen i mars lyfter föreningen flera exempel på rasism inom vården. Bland annat ”två afrosvenska kvinnor i Västra Götalandsregionen” som ”avlidit till följd av nekad respektive fördröjd ambulans, samt ”en afrosvensk pojke respektive två unga rasifierade män har avlidit till följd av att ha nekats ambulans i Region Skåne”.

Men så länge åtgärder från sjukhus och rättsliga påföljder uteblir kommer rasismen fortsätta att ske med samma intensitet, menar föreningen. Att det ”tillsätts utredningar i de enskilda fallen”, är inte tillräckligt för att bekämpa problemet och hjälper heller inte offer och anhöriga till offer för rasism.

För att verkligen göra skillnad inom vården kräver Läkare mot rasism bland annat att patientnämnden och IVO inför diskriminering som ett särskilt tillsynsområde och att all vårdpersonal fortbildas om hur rasism påverkar vården, både ur personal- och patientperspektiv.

– Jag som vit läkare utövar omedveten rasism hela tiden, och har inte fått någon hjälp från arbetsgivare eller i utbildningen att lära mig hur jag ska hantera den. Sen ser jag såklart mycket rasism också.

– Vi vill också adressera källan till problemet genom att utbilda all vårdpersonal om strukturell rasism och hur den påverkar vårt beteende och våra bedömningar, säger Natte Hillerberg.

Föreningen vill också att det införs jämlikhetsdata för att det ska vara möjligt att påvisa rasism på strukturell nivå.

– Då kan vi påvisa att det, olikt regionernas påstående om att det råder “nolltolerans mot rasism” i sjukvården, faktiskt föreligger ett strukturellt problem. EU har även kritiserat Sverige för bristande arbete för jämlikhet, som Sverige har förbundit sig till, vilket inkluderade bristen på jämlikhetsdata. Motståndet mot att benämna rasism i Sverige gör att vi saknar strategier för att motverka det. Utan data fortsätter man att ignorera problemet, säger Natte Hillerberg.

Men det är viktigt att en sådan insamling sker anonymiserat, understryker hon.

– Man måste ha i åtanke att Sverige har en lång och rik historia av rashygien och datainsamling, det är därför väldigt viktigt att data är garanterat anonymiserat och att det ingår en särskild etisk prövning, där BIPOC och minoritetsgrupper är centrala.