Förra veckan kom så det tydliga lyftet för Liberalerna. Plötsligt, efter partiledarbytet, är man i princip på trygg mark i en opinionsmätning. I DN/Ipsos får man 5 procent. Det kan såklart sticka lite i ögonen hur en medelålders vit man tar över och genast får det gensvaret i opinionen, åandrasidan verkar väljarna komma främst från Moderaterna, så det överraskar kanske inte nämnvärt.

För Miljöpartiet är situationen annorlunda. Det kommer inte dyka upp något nytt språkrör som tar dem över spärren. Spetsiga utspel om klimatet har inte lyft dem. Att till sist sätta ner foten och lämna regeringen har inte lyft dem. Att Socialdemokraterna demonstrerat hur viktiga mp varit för att att hindra hänsynslös gruvdrift och huvudlösa kärnkraftsbeslut, genom att fatta negativa beslut så fort mp lämnat, har inte hjälpt. Miljöpartiet är fast i ett limbo, där man lockar ungefär 3 procent av sveriges befolkning.

Det är ingen överraskning. Det är en naturlig konsekvens av de vägval man valt. En grundbult i grön ideologi är människans frihet, rätten att tycka, tänka och känna vad den vill. Det har ofta tagit sitt uttryck i en antiauktoritär hållning där medlemmarna känt sig lojala med sin ideologi snarare än partiet. Det har givit utrymme för ideér om basinkomst, fredsdepartement, individuella utsläppsrätter, betygsfri skola och öppna gränser, ända upp i riksdagen. Den här öppna friheten har lett till konflikter där riksdagsledamöter inte jämkat sig, inte vikt ner sig utan stått för sina åsikter. Och har upplevts som ett problem av stora delar av partiet. Ledningen har tolkat rubrikerna om “de fyra” (Jabar Amin, Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter som satt i riksdagen förra mandatperioden) som något dåligt.

Miljöpartiet har framstått som något annat, något nytt. Så när de gick in i regeringen var det den bilden de hade på sig. Att vara något öppnare, något modernare än det vi tidigare sett i regeringar. Därför skadade det extra när partipiskan ven som hårdast, när de öppna förhandlingarna försvann och det slutade med märkliga, ogröna, överenskommelser bakom lykta dörrar. Med märkliga överenskommelser som migrationsöverenskommelsen tappade man väljarnas förtroende. Parallellt med det lade man grunden för att det inte skulle gå att få tillbaka det.

Man stötte bort de fyra, man gjorde om så att kongresser var vartannat år istället för varje.Partiet har infört svårtolkade lojalitetsklausuler i stadgarna och gett regionerna och riks betydligt större mandat att ta över lokalavdelningar.  Nu i år hade de en valupptakt istället för vad som tidigare hade varit en kongress. Ledningen blev nog nöjd, inga rubriker om medlemmar som pläderade för medborgarlön, inga bråk om vapenexporten i tv. Den andra sidan av myntet är såklart att det nog var väldigt få människor som såg någon rubrik över huvud taget.

Genom att ta bort konflikterna har de dels satt sig i medieskugga, men också gjort att det inte finns någon att ta rygg på, för en grön väljare som tycker att partiet är för mesigt. När Miljöpartiet blev ett parti som alla andra försvann möjligheten att locka rösterna som de andra inte kan locka. Den pragmatiska partiledningen har stöd av 3 procent av befolkningen, mer än så är det inte, och har nog aldrig varit.

Man kommer nog klara spärren det här valet också, med hjälp av kampanjer som “det gröna folkhemmet” och beröm från Socialdemokrater ska man nog kunna locka stödröster. Magdalena Andersson och aftonbladets ledarsida har blivit Miljöpartiets viktigaste valarbetare. Gissa om den som vill se en radikal klimat-, migration- eller fördelningspolitik blir sugen på att rösta på partiet då.