Det är första kvällen hemma för Ida. Hon har lämnat tillbaka lägenheten i Rågsved till Ellis och flyttat in i hans röda skåpbil för ännu en liten tid. Nu är frågan vad de ska göra med alla journalister som hör av sig och vill veta allt om tidsresor.
Om hon inte läste Antes meddelande skulle garanterat ingenting hindra henne från att ligga här i godan ro och somna till granarnas sus. Ingenting skulle säga henne att nånting brådskade. Men hon borde ändå beta av lite till av sms:en som hade kommit, och hon var nyfiken.
Ida vek ihop jackan och lade den under kudden. Sen drog hon ett djupt andetag och läste några meddelanden från kolleger och skribenter. Lite översiktligt bara. Svarade där det behövdes att hon skulle återkomma. Två meddelanden från hennes mamma, som undrade hur hon kunde ge sig till att försvinna över jul så där. Ja, hur? Det fick vänta, hon visste inte hur hon skulle förklara.
Ja, och så Antes mess. ”Tjena Ida, jag hörde av Nisse att ni är tillbaka. Stora saker som händer. Kan vi ses när du hinner?” Ja, klart de skulle kunna ses när hon hann. I morgon? föreslog hon. Var han ville.
Sen måste hon kissa. Tantblåsa, konstaterade hon. Östrogenet som sjönk och slemhinnorna som tappade stilen, så det blev en kapplöpning mot tiden att kravla sig ur sovsäcken, öppna bilen och hinna … och hon hann. Tvättade sig med snö, klättrade in i bilen och ner i sovsäcken.
I mobilen fanns ett svar från Ante. ”Ja, gärna i morgon. Hemma hos mig. 11-tiden?” Och så koordinater. Hon knappade in dem och fick upp en villa vid Magelungen. Värmländska vägnamn i närheten, det måste vara Farsta. Inte långt ifrån den plats där Ante en gång hade tappat T1 under en löptur.
Det blåste ljumma vindar nästa dag, det var fortfarande tidigt i januari, men det var som vår i luften. Moln som for över en klarblå himmel och en yrvaken snödroppe som kämpade sig upp genom fjolårslöven utanför ett avskavt grönt staket med en grind som behövde nya gångjärn. Det var ett hus som hon hade gått förbi många gånger förr, när Ellis och Harriet hade bott i kollektivet bakom udden. De andra kråkslotten runt sjön hade undan för undan putsats upp och sålts, mest till företag. Men just det här var fortfarande ganska mycket kråkslott.
Det lyste i köket. Hon undrade om Ante hade flyttat ihop med en ny kille eller bara hyrde rum hos någon. Eller eventuellt om han hade sålt T2 och köpt huset?
Vad Ante i själva verket hade gjort var att tacka ja till Mos inbjudan att flytta in till honom. Inte bara flytta in – Mo hade också lagt in honom i folkbokföringsregistret, eller betalat någon annan för att göra det. Ante var inlagd som son till Mo, hur vansinnigt det än lät.
– Mo är ”jag”, alltså den Ante som kom hit 1978 och som blev kvar för att jag råkade bli dubblerad. Innan jag hade lärt mig att aldrig, aldrig transferera till en tid där man redan är. Eller nästan aldrig. I vissa lägen … Men alltså, Mo specialiserade sig på att fixa identiteter och sånt. Eftersom han själv behövde det. Han kunde ju inte gå in hos regeringen och säga hej, jag kommer från en annan tid, jag finns, förklarade Ante.
– Skatteverket, rättade Ida. Inte regeringen. Nä, det är klart.
De satt vid ett blåmålat köksbord och såg ut genom fönstret, som var smårutigt och välvt upptill. Änder och svanar på den svaga isen på sjön där nere. En våghalsig issurfare och en valp som Scooby Doo-rusade över isen. Ante ställde fram muggar, Muminmuggar, Ida fick en med Snusmumriken.
Nisse såg pigg ut, noterade Ida. Ante stökade runt i mjukisbrallor och köksförkläde med lingonmönster och hårknuten höll på att bryta sig ut ur snodden. Och på köksbordet framför Nisse låg något som såg ut att vara insvept i ingenting. Timebandit 2, inlindad i det märkliga materialet ignorium, fast ett par av hörnen stack fram. Som om den låg i ett lager i ett bildbehandlingsprogram som någon hade börjat radera.
Ida fick en pressokanna med kaffe, de andra drack lapsang.
– Jo, alltså, en mediestrategi, sa Nisse ivrigt. Alla hör av sig och jag kan inte bara klicka bort allting mer nu. Jag tror vi kan göra nåt med det här. Vi måste bara kunna visa att det är sant och dra fram nån som kan förklara hur det funkar.
Nisse hade funderat. Han ville erbjuda de stora, rikstäckande redaktionerna ett nytt och mer genomarbetat reportage utan den foliehattiga inramning som Marlene hade gett det. Deras egen redaktion hade varit tveksam, speciellt Juha. Nisse kunde inte både skriva en personlig krönika om tidsresorna och ett reportage, det skulle vara vattentäta skott mellan opinion och nyheter och reportage. Och det fattade ju Nisse också. Men det här var så speciellt.
– Vad skulle du säga om att träda fram som tidsmaskinskonstruktör då, Ante? sa Ida.
– Det kan jag göra, sa Ante. Men enligt mina identitetshandlingar är jag ju född 1997, och om vi avslöjar att de är falska kan jag ju inte använda dem sen.
Det blev tyst runt bordet. Antes ja var ett nej som ville vara ett ja men inte kunde.
– Men … sa Ida.
Men du ville ju nå ut till människor i vår tid, ville hon säga. Det var ju det som var grejen. Du skulle tala om för oss vad som händer om vi fortsätter med vår konsumtionshysteri. Och nu vill du alltså bara ha ett id-kort som funkar? Men han hade säkert sina skäl.
– Jag menar inte så, sa Ante. Det hade varit lättare förut, när jag bara kunde dra hem sen. Men vi kör.
