Semestertider. Då ska batterierna laddas. Så att de sedan åter kan laddas ur så fort semestern är slut och arbetstiderna rullar vidare. För semester är en del av arbetslivet och ett inslag i arbetssamhället, ett inslag som håller arbetare nöjda nog för att köpa att resten av året ser ut som det gör. Vi köper det. Och vi köper att vi slänger oss med kapitalistiskt språkbruk där vi säger att vi ”köper” något när vi går med på det. Som att en monetär transaktion har utförts och ett kontrakt upprättats. Vi går med på detta.

I Paul Lafargues lilla skrift Rätten till lättja går han till attack mot arbetarrörelsens hela idé om att hävda rätten till arbete. Denna idé är helt upp och ned, menar han. För när det som behöver produceras har producerats, så borde arbetare kräva fri tid istället för mer arbete. Men som vi vet är arbetslösheten det vi lärt oss att frukta mest, och därför höjs röster om “mer arbete” så fort arbetet hotar att ”ta slut”.  Endast den har riktig semester som har ett jobb att återvända till. Alla andra är bara ”arbetslösa”. Eller ännu värre. Bara ”lata”.

Det är en fåfäng idé av människor att tävla med maskinerna i effektivitet för att få behålla mer arbete, skrev Lafargue. Istället för att konstatera att det borde räcka med att jobba 3 timmar per dag om vi delar på det arbete som verkligen måste utföras av människor.

Dessutom beskriver Lafargue en annan baksida med detta sjukliga fokus på produktivitet, nämligen överproduktion och dumpning av varor som inte kan säljas. Och det mest intressanta med denna lilla skrift är att den publicerades 1883. Lafargue skrev om hur kvalitén i silke medvetet försämrades och hur textilier dumpades i floder eller brändes. Och hur kolonialkrig drevs på av en jakt efter nya marknader för avsättning av varor som producerats i överflöd på grund av allt överarbete. I dag vet vi att det etablerats en uppsjö av olika sätt att medvetet förkorta produkters livslängd med inbyggda buggar och brister.

Arbetare kräver arbete och ekonomers ständiga budskap till arbetarna är: ”Arbeta för att öka er sociala välfärd”, skrev Lafargue, som uppmanade oss att vända ryggen åt “arbetsreligionen” för att istället hävda rätten till lättja.
I ett mer sekulariserat USA så har verkligen arbete blivit den nya religionen, har sociologen Carolyn Chen Berkeley hävdat. Arbete är det som ska ge livet mening och tillfredsställelse. Stora arbetsplatser inte minst inom tech-industrin kliver in och tar hand om arbetares sociala och emotionella behov. Arbetet blir fundamentet i identitetsbygget.

Men när arbete har blivit religion, och paradoxalt nog semestern den arbetslivets högtid som firas av dem med en typ av arbetstillhörighet som ger möjligheten till och känslan av att vara väl förtjänt en semester, då är vi blinda i vår tro på att hela detta sätt att organisera mänskliga samhällen är den enda och sanna religionen.

Men när ska vi ha tid att protestera eller fundera på hur alternativen kunde se ut? När semestern blivit opium för folket.