Trots bedrövliga levnadsvillkor, ensamhet och arbetslöshet väljer många afrikanska migranter i Italien att stanna – även när de har möjligheten att återvända.
‒ Skammen håller oss kvar. Vi kan inte komma hem tomhänta, säger en ung man vid namn Bamba Drissa.
Han kommer från Elfenbenskusten och var en av de över 61 500 migranter som korsade Medelhavet i januari 2016. Samma månad dog 370 i sina försök att nå Europa.
Sammanlagt dog över 4 700 människor i samband med att de försökte ta sig över havet till Europa under förra året. År 2016 blev därmed det dödligaste året hittills på Medelhavet.
Efter att ha rest runt i Italien i ett och ett halvt år hamnade Bamba Drissa i Rignano Garganicos ‘Granghetto’, en så kallad illegal bosättning där det bor flera hundra papperslösa, främst västafrikaner. Lägret består av tält och skjul och ligger i Capitanata i södra Italien. Endast via åtta kilometer långa och gropiga vägar när man fram till platsen.
Skjulen täcker nu endast en bråkdel av den ursprungliga ytan. Den 1 mars påbörjade polis och militär en massevakuering. Detta utlöste en brand där hälften av lägret lades i aska och två personer i 30-årsåldern från Mali omkom. Massevakueringen hade beordrats av en poliskår som bekämpar maffian i Bari efter rapporter om att kriminella infiltrerat lägret. Trots polisens tillslag finns här fortfarande en bordell med nigerianska migranter som fallit offer för människosmuggling.
När Bamba Drissa kom hit för ett halvår sedan hade han fortfarande tillräckligt med pengar för att kunna köpa en möglig husvagn på östra sidan av lägret. För en månad sedan kunde han arbeta på några av gårdarna i närheten. Nu är säsongen över, temperaturen på slätten sjunker varje dag och fälten där skjulen står har förvandlats till lervälling.
‒ Livet här är mycket hårdare än där jag kommer från. Jag ångrar mycket att jag kom hit, säger han.
Men att återvända är omöjligt, berättar han.
‒ Jag har gjort valet att komma hit och kan inte återvända tomhänt. Detta var mitt val och nu måste jag se till att detta sker. Det är skammen som håller mig kvar. Jag kan inte göra min familj besviken. Vi är här för att hjälpa våra familjer ur problem. Det är anledningen till att vi alla är kvar här.
Bismark Asoma, 20, från Ghana, har varit i Europa i tre år. Han letar ständigt efter ett arbete och bor på en övergiven gård tillsammans med andra västafrikaner i närheten av byn Cerignola, en timme med bil från Rignano Garganico.
Hans pappa dog när han var fem år. Eftersom hans mamma tvingas kämpa för att kunna försörja familjen, som även består av en yngre bror och syster, valde han att ta sig till Europa för att försöka hjälpa henne.
‒ Att arbeta och kunna skicka hem pengar var det enda jag tänkte på innan jag lämnade Ghana. Jag hade ingen aning om hur det skulle vara här.
Afrikanska utvecklingsbankens rapport för 2017 om de ekonomiska framtidsutsikterna slår fast att penningöverföringarna är en viktig och stabil källa till extern finansiering för många länder i Afrika. I Liberia och Gambia står penningförsändelserna för en femtedel av bruttonationalprodukten.
‒ Pengarna som skickas från Europa till Afrika förbättrar familjens ekonomiska situation och ökar familjens status avsevärt, säger migrationsforskaren Linguere Mbaye som även anlitas som konsult av Afrikanska utvecklingsbanken.
Detta bekräftas av Ghanas migrationsdepartement som även framhåller att i vissa fall ser man ner på familjer som inte har barn i Europa.
Majoriteten av migranterna lämnar sina hemländer till följd av fattigdom. En studie som genomfördes av Internationella migrationsorganisationen, IOM, förra året i Libyen visade att 80 procent av de som lämnat sitt hemland hade gjort det på grund av ekonomiska svårigheter.
Enligt Linguere Mbaye är det tre faktorer som ger upphov till migrationen.
‒ Det handlar för det första om upplevelsen att inte kunna uppnå något i hemlandet. Att själv kämpa för att hitta ett arbete medan kusiner och vänner lyckas utomlands och skickar hem pengar. Min forskning visar också att många har förväntningar på högre löner än vad som är fallet i till exempel Frankrike eller Spanien. Släkt och vänner som redan befinner sig utomlands och som kan ge information utgör också en faktor, säger hon.
Hon framhåller att det är ett mål i sig att bekämpa fattigdomen men att det inte nödvändigtvis minskar migrationen. Det handlar i stället om att ge unga människor fler alternativ.
‒ Att ge sig av betraktas ibland som det enda sättet att lyckas i livet. Vi måste skapa en situation där det är möjligt att göra valet att antingen kunna nå fram till ett annat land på ett säkert sätt eller att kunna investera i en produktiv verksamhet på hemmaplan.
