När du läser detta pågår skyddsjakt på vargtiken som sedan i juni vistats i Södertörnsområdet i södra Stockholm. Kanske är hon redan skjuten.

Under sommaren och hösten har vargen med största sannolikt attackerat och dödat ett antal får i området. Det är dock inte anledningen till att länsstyrelsen i Stockholm beslutat om skyddsjakt. Motiveringen är istället att vargen har ändrat beteende under de senaste månaderna och blivit mer närgången mot människor och svårare att skrämma iväg. Hon har synts till i tättbebyggda områden, bland annat nära en skola, vilket har skapat oro bland flera som bor där.

Bedömningen från Sveriges Viltskadecenter är att det på sikt kan uppstå en farlig situation, även om risken är liten.

Jag ska säga att jag inte bor i eller nära Södertörn. Jag har aldrig sett en varg, mer än på Skansen. Skulle jag träffa på en varg i det fria skulle jag troligen bli rädd, och min första instinkt skulle säkert vara att springa därifrån, fastän jag vet att man ska gå sakta och ljudligt, och göra sig stor med armar och väskor.

Jag skulle bli rädd därför att jag under min uppväxt och från min omgivning har fått en bild av vargen som hotfull och farlig, från sagan om Rödluvan och vargen till den tragiska händelsen för fem år sedan då en djurskötare på Kolmården dödades då hon var ensam i parkens varghägn. Jag skulle bli rädd fast jag vet att det är mycket troligare att vargen vill undvika mig, och att hon ser mig som ett hot. Jag skulle bli rädd trots att jag nu vet att senaste gången en varg dödade en människa i det fria i Sverige var 1821 i Gästrikland, alltså för snart 200 år sedan.

Den gången rörde det sig om en varg som släppts ut från fångenskap och som därför, liksom vargen på Kolmården, hade en annan relation till människor.

Samtidigt har jag spenderat en stor del av mina unga år i nära kontakt med Sveriges farligaste djur, räknat i antalet dödsolyckor. Hästen. Och för den delen också nära djuret som (oftast inte med flit) orsakar flest skador på människor. Hunden. I Sverige är annars getingen, och bland de lite större älgen, den som orsakar flest skador och dödsfall.

Vidgar vi begreppen lite är förresten det överlägset allra farligaste djuret för människan våra egna artfränder. 2016 konstaterades 106 fall av dödligt våld människor emellan i Sverige. Samma år omkom 270 människor i trafikolyckor.

Min och många andras rädsla för vargen är alltså inte rationell. Att vi människor ska låta förnuft och statistik styra våra intuitiva rädslor är nog för mycket att hoppas på. Däremot borde väl länsstyrelsen i Stockholm och förvaltningsdomstolen i Luleå, som beslutar om skyddsjakt, kunna sakligt motivera beslutet att skjuta en frisk individ, som än så länge varit helt ofarlig för människor, med mer än att hon skapar otrygghet genom sin blotta närvaro?

Röster har höjts för att flytta vargtiken istället för att skjuta henne. Naturvårdsverket som beslutar om flytt anser dock inte att den här vargen är tillräckligt genetiskt värdefull för den svensk-norska vargstammen för att genomföra en flytt. Dessutom är en flytt väldigt stressande för vargen i fråga, och heller inte garanterat framgångsrik. Risken är stor att en bara flyttar ett problem, menar länsstyrelsen i Stockholm.

Andra menar att hon ska få vara kvar, kanske få bilda familj. När vargtiken på Södertörn befinner sig inom gränserna för Tyresta nationalpark och naturreservat är hon dessutom fredad från jakten.

Vargen är en del av den svenska faunan och bidrar därmed till att upprätthålla ekosystem och biologisk mångfald. Den svensk-norska vargstammen är hotad eftersom den är för liten och för inavlad. Därför är vargen fridlyst i Sverige och jakt får endast beviljas av länsstyrelserna i särskilt motiverade fall när det gäller så kallade problemvargar. Under de senare åren har vissa länsstyrelser också beviljat licensjakt i syfte att hålla nere antalet vargar. Miljöorganisationer har överklagat dessa licensjakter, och ibland fått rätt.

Vad jag, en av dessa vargfrämmande stadsbor, tänker att vi egentligen borde diskutera är varför vi fortfarande är så rädda för vargen, när vi egentligen inte har någon större anledning? Sedan vore det väl bra om även stockholmare kunde få lära sig mer om vargars naturliga beteende och hur en ska agera i ett möte med en varg.