Jag har de senaste veckorna kommit på mig själv med att tänka: ”jaja, men det är ju val i år”.

Det började med att jag gjorde valkompassen hos LO:s tidning Arbetet. Fråga 16 löd: ”Sverige ska bli medlem av Nato”. Jag kryssade sanningsenligt i att jag är emot. När testet var genomfört kom Socialdemokraterna upp som ett lite mer attraktivt val än vad som är riktigt attraktivt, så jag kollade av hur det kunde bli så.

På Natofrågan var det antecknat att S hållning till ”Sverige ska bli medlem av
Nato” var ”helt emot”. Jag tror såklart inte att de på socialdemokratiska
partikansliet medvetet fyllt i sina svar för att locka Natokritiska Arbetet-läsare att falskeligen lägga sin röst på dem. Snarare är skillnaden mellan
S hållning i kompassen och i verkligheten ett uttryck för att S hållning vände så snabbt att inte ens de som fyllde i partiets svar, och de som godkände
dessa svar, hade en aning om att hållningen höll på att ändras 180 grader.

Gör man testet nu får man veta att S är ”helt för” en Nato-anslutning. Det gick snabbt för S att ge upp alliansfriheten, de hänvisade till en liten pamflett kallad analys som inte ens tänkt igenom vad andra Natoländer – läs Turkiet – kunde använda den nya säkerhetspolitiska positionen till. Men: Det är ju val i år.

Några dagar senare läste jag Världsnaturfondens granskning av partiernas miljöpolitik. Vänsterpartiet kammade hem silverplatsen, som näst bästa miljöparti. Fråga 18 löd: ”Kommer ni ta bort skattesänkningen och skatterabatten på bensin och diesel?”. Vänsterpartiet svarade ”ja”.

Problemet är ju bara att exakt samtidigt slåss Vänsterpartiet i riksdagen för att sänka skatten på fossila bränslen ännu mer. I EU-nämnden försöker vänstern ihop med SD, M och KD få miljöministern att åka till Bryssel och slåss för att Sverige ska få billigare bensin, istället för att använda tiden till att
slåss för bättre miljöpolitik. Men det vill ju V inte säga till WWF förstås. Det är ju val.

Då kan man kasta hela den klimatpolitik man jobbat för
i decennier överbord, försöka ljuga sig fram hos miljörörelsen och strunta i att klimatskadliga subventioner knappast är det som gynnar låginkomsttagare
mest.

”Vad är det som får en människa att välja en viss pytt-i-panna av tre stycken som ligger där i frysdisken? Det är där politik börjar.” Så filosoferade
Per Schlingmann när han var moderat partisekreterare. Några år senare kom skandalen med kött i färdigrätter, den som visade att en hel del kött kom från helt andra djur än vad som stod på förpackningen. I en rätt som laboratorietestades kunde man inte artbestämma köttet alls. Då prövade man ändå mot ett trettiotal djur, inklusive bäver och vattenbuffel.

Så kanske hade Schlingmann rätt. Vi försöker välja i frysdisken eller valbåset, men har ingen aning om vad det är vi får. ”Det är val i år” borde inte vara en negativ tanke. En dag med samma makt oavsett plånbok eller bakgrund. Hur kunde det bli något dåligt? Val borde inte vara en tid för partierna att bli aptitliga. Det borde vara ett tillfälle för människor att mötas och berätta vad de vill med samhället. Vad politiken man vill föra går ut på, och varför.