DEBATT. Vår miljö består inte av hermetiskt slutna system. Föroreningar, djur och växter bryr sig inte om kommungränser. Det går inte att säga att resten av Sverige inte påverkas när en specifik skog kalavverkas, när en gruva öppnas eller när en enskild våtmark dikas ur.

Det här är obekväm kunskap som C, SD, M och KD väljer att blunda för, och när miljöorganisationerna ifrågasätter deras världsbild så ska de tydligen tystas.

Är man cyniskt lagd kan man fråga sig vad nästa steg blir? Ska fackförbunden stängas ute från Arbetsdomstolen för att de inte håller med om arbetslinjen? Hyresgästföreningen stängas ute från hyresförhandlingarna för att de är emot marknadshyror? Oppositionen inte få ställa upp i val för att de har en annan syn än högern på hur landet ska styras?

Jag borde bli arg och upprörd över den här nyheten, men känner mig mest trött, för trots att tiden går så står det mesta still kring klimat- och miljöfrågan.

Jag blev varse klimatförändringarna under tidigt 00-tal och engagerade mig 2013 i nystartade Klimatriksdagen där människor från hela landet la fram förslag för att motverka klimatförändringarna. 2014 hade vi vår första riksdag där vi röstade fram de bästa förslagen som överlämnades till politiken vid en högtidlig ceremoni. Sedan tog det stopp.

Vänsterpartiet tog visserligen med sig förslagen till Riksdagen och viftade lite med dem medan de andra partierna besvärat tittade bort. Sedan var det inte mer med det. Tusentals arbetstimmar och hundratals konstruktiva förslag rätt ner i slasken. Där någonstans började jag förstå exakt hur ovillig politiken är att agera.

När jag på allvar började tvivla på vår förmåga att klara den pågående miljö- och klimatkrisen vet jag inte, men när en kompis sa: ”Enda anledningen till att jag ändå tror att det löser sig är att sådana som du som är lite mer insatta fortfarande tror att vi kan klara det” blev jag alldeles ställd, för jag insåg att jag inte alls är säker på att det kommer att gå, tvärtom.

Jag ser ingen politisk vilja, och det senaste utspelet mot miljöorganisationerna bekräftar bilden. Så vem ska jag tro på då, när politiken vägrar leverera? Kanske nästa generations miljöaktivister, fast de verkar också ganska luttrade.

Sophia Axelsson, 21-årig aktivist inom Fridays for Future Sverige, skriver följande på Facebook: ”But honestly, even if I beg and demand the politicians to act, I am giving up on them, as they are showing again and again how good they are at ignoring this crisis.”

Men Sophia avslutar ändå sitt inlägg med att hänvisa till den upplyftande känslan från den senaste demonstrationen vid miljömötet Stockholm+50 och jag hoppas verkligen att vi miljöaktivister kan hämta stöd hos varandra så att vi orkar fortsätta vara en nagel i ögat på beslutsfattarna.

Kanske kan vi få politiken att tippa över innan klimatet och miljön når tipping points och processen blir irreversibel. Hoppet är det sista som överger människan.