Solen går upp, och i den meningen är det solen som är subjekt. Det typiska för subjekt är de gör något, de kan springa, undra, starta krig eller skapa fred, gå upp och sen gå ner.
Man kan också säga att solen är huvudperson i meningen ”solen går upp”. Liksom i meningen ”solen värmer jorden”. Där finns ett objekt också, nämligen jorden, som subjektet gör något med. Om vi vill göra jorden till huvudperson kan vi sätta verbet värma i passiv form och säga att jorden värms av solen. Då blir jorden subjekt, och solen behöver inte vara med i meningen alls.
Vetenskap och mat
En anledning att använda passiv form är att just att man inte vill ha med aktören, alltså den eller det som agerar i meningen. Kanske för att den som skriver inte vill framträda som person, som i en vetenskaplig text – det blir ”vattnet värmdes till 98 grader” istället för ”vi värmde vattnet till 98 grader”.
Det anses att det låter mer objektivt, men ”vi värmde vattnet” är inte mindre objektivt än ”vattnet värmdes”. Däremot blir det ett tydligare fokus på vad som hände med vattnet om inte ett ”vi” springer runt i texten med provrör och termometrar. Dessutom är läsarna sannolikt vana vid passiv form i vetenskapliga sammanhang.
I ett matrecept behövs heller ingen person som skalar löken eller skär bort den träiga delen av sparrisen och kokar den cirka fem minuter i saltat vatten. Jagform kan bli tjatigt, och om det står ”du skalar löken” kan det låta lite väl inkännande. Vad kommer sen? ”Du skalar löken. Du känner hur de skarpa ångorna når de ömtåliga slemhinnorna i dina ögon. En salt droppe rinner nerför din kind och blir hängande på hakspetsen.”
Istället löser man det ofta med imperativ, alltså uppmaningsform, utan subjekt: ”Skär bort den träiga delen av sparrisen. Koka den resterande delen av sparrisen i fem minuter i saltat vatten.” Tycker man att imperativ låter bossigt – även om det är frivilligt att följa anvisningarna – är passivering ett alternativ. ”Den träiga delen av sparrisen avlägsnas. Därefter kokas sparrisen i saltat vatten i fem minuter.”
Se upp med det självklara
Även i tidningsspråk används en hel del passiveringar. Ibland kan det bero på att man inte vet, till exempel om det handlar om ett ouppklarat brott. Men det kan också vara så att subjektet i en aktiv mening skulle bli en komplicerad historia. En text berättade till exempel att ”klimatnödläge utlystes i länder och städer”. De som hade fattat besluten om att göra det var alla möjliga slags makthavare. Ministrar och parlament, kommunfullmäktige och borgmästare etcetera. Så valet blev att lita till läsarens omvärldskunskap och skriva att ”klimatnödläge utlystes”.
Men när man är på väg att lita på läsarens omvärldskunskap är det bra att stanna upp. Observera förresten en annan metod som kan användas för att få undan ett besvärligt subjekt: ”Det är bra att stanna upp”.
I den meningen finns det två subjekt – ett formellt, som spelar den grammatiska rollen, och ett egentligt. Det är formellt subjekt och ”att se upp” är egentligt subjekt, för det är att stanna upp som är bra. Men de säger inte ett jota om vem som ska stanna stanna upp.
Svaret är: den som är på väg att skriva en passiv mening. Tänk efter om du kommer att utelämna information och om den i så fall verkligen inte behövs, speciellt om du är väldigt insatt i det du skriver om. Allt som är självklart för dig kommer inte att vara självklart för till exempel mig.
När jag jobbade med Sesam, en tidning på lätt svenska för andraspråksinlärare, undvek vi passivformer så gott det gick. De flesta läsarna hade invandrat till Sverige, många gick på sfi, en del studerade svenska utomlands. Kunskaperna om det svenska samhället var inte så stora och framför allt kunde vi inte ta dem för givna.
Ibland var det både svårt och intressant på ett oväntat sätt, till exempel när det gällde EU-beslut, och jag lärde mig en hel del om EU:s beslutsprocesser genom att inte passivera. Andra gånger blev det på gott och ont väldigt direkt. Om någon ”misshandlades till döds i samband med ett polisingripande”, kan man då ändra det till att polisen misshandlade vederbörande till döds? Om inte, varför?
Tillsätt under omrörning
Det finns fler anledningar att vara försiktig med meningar i passiv form. Inte bara för att läsaren kan missa saker utan också för att det saktar ner läsningen. Undersökningar visar att en passiv mening tar längre tid att läsa och förstå än motsvarande i aktiv form. Om den aktiva meningen tar 2,5 sekunder att avkoda tar den passiva ungefär 3 sekunder. En halv sekund är inte mycket, men ju fler meningar, desto fler halva sekunder.
Dessutom lägger det passiva ett tunt lager av grå abstraktion mellan texten och läsaren. Den blir lite tråkigare, lite mindre engagerande. Passivformer kan absolut användas, men tillsätt dem försiktigt under omrörning.
