Flera undersökningar under senare år pekar på att många människor i samhället utsätts för diskriminering, särbehandling och hat på grund av faktorer som socioekonomisk status, hudfärg, ursprung, namn eller religion. Nyligen släppte Expo en studie där det framgår att nästan varannan utlandsfödd och mer än var tredje med utlandsfödda föräldrar i Sverige har mött rasism under det senaste året, de flesta på jobbet, men också i kontakt med myndigheter och annan offentlig verksamhet.

En färsk studie från Försäkringskassan visar att personer i arbetaryrken, arbetssökande och utrikesfödda oftare nekas ersättning när de söker sjukpenning. Samtidigt framgår av en undersökning från Maskrosbarn att 40 procent av föräldrarna inte har förtroende för samhällets skyddsnät, i form av socialtjänst, vårdcentral, barn- och ungdomspsykiatri samt skolhälsovård, om barnen skulle behöva hjälp.

Medan det fortsätter att komma studier som pekar på strukturella problem som för många människor innebär en känsla av exkludering och otrygghet, så handlar den politiska debatten kring otrygghet och kriminalitet främst om hårdare tag, strängare straff, visitationszoner och mer övervakning.

För att istället sätta ljuset på de bakomliggande orsakerna till problemen, arrangerade i veckan Amnesty International Sverige ett direktsänt panelsamtal, som ett led i organisationens valplattform. Fokus låg bland annat på socioekonomiska skillnader och underliggande rasistiska strukturer i samhället.

– Vi lyfter vissa av dessa frågor i vår valplattform för att särskilt poängtera rättighetsaspekterna i frågor där vi ser att det brister i Sverige. En av dem är otrygghet och kriminalitet. Den eller de väldigt komplexa frågorna leder ofta till ett högt tonläge i debatten och allehanda vildsinta och mer eller mindre populistiska förslag, sa Johanna Westeson, jurist och expert i diskrimineringsfrågor på Amnesty International, när hon inledde samtalet.

”Oskyldigt stoppade”

Khalid Mohammed, medgrundare till föreningen For The People i Vivalla (i Örebro, reds. anm.) som startades för att skapa aktiviteter för unga i förorten och som snabbt blivit en rörelse där många engagerar sig, berättar bland annat om det lokala gräsrotsarbetet och vilken skillnad det kan göra för barn och ungdomar att bli sedda. Men känslan av exkludering och ett starkt ”vi och dem” är ständigt närvarande i de områden som benämns som ”utsatta”, och skiljelinjen mellan trygghet och otrygghet är många gånger nålfin.

– I dag när det sker skjutningar i området, bara senaste veckan, har jag blivit stoppad och visiterad tre gånger. Samtidigt försöker jag förstå dem, det är mycket vapen som cirkulerar nu. Jag jobbar med detta så jag förstår, men andra som jag är med blir riktigt frustrerade, tilliten försvinner. För man stoppar fel personer hela tiden, polisen vet vilka personer man ska stoppa men de stoppar alla som ser ut på eller klär sig på ett visst sätt istället. Det skapar otrygghet, säger Khalid Mohammed.

Khalids upplevelse är något som även bekräftas i en färsk studie som handlar om att polisen stoppar ungdomar som de misstänker för narkotikabruk, konstaterar Felipe Estrada, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, som också deltog i samtalet.

– För att uttrycka det kort bekräftar den de problematiska sidorna vi ser i statistiken, nämligen att vissa grupper som bor i fattiga områden eller har en annan etnisk härkomst än majoritetsbefolkningen, systematiskt oftare blir oskyldigt stoppade, säger Felipte Estrada och fortsätter:

– De har alltså inte brukat narkotika, proven visar att de är oskyldiga, men de har ändå blivit tvingade att kissa eller lämna ett urinprov, vilket är ganska integritetskränkande.

Utjämning av resurser

Vid sidan om känslan av otrygghet som skapas i de bostadsområden där gängskjutningar förekommer, tycker Felipe Estrada dock att det är viktigt att också höja blicken och fråga sig varför vi inte pratar om andra trygghetsaspekter i debatten, som han tycker är högst relevanta i kontexten.

– Trygghet kan ju också handla om att känna sig trygg över att ens barn får en bra uppväxt med en bra skola, att föräldrar om de blir sjuka får en bra och rättvis sjukvård. Vi såg att pandemin drabbade väldigt olika och ojämlikheten i hälsa är stor i Sverige. Det är också otrygghet. Det finns en rad andra otrygghetsformer som är viktiga för människors välfärd, som tenderar att glömmas bort, ibland nästan avsiktligt eftersom de kostar pengar och kräver utjämning av resurser.

En viktig faktor, menar han, är de nedskärningar i välfärden som politikerna under 90-talet ansåg vara nödvändiga. Det har skapat brister i välfärdstryggheten som sipprat ner till faktorer som skapar brottslighet genom ojämlikhet till livschanser.

– Det drabbade människor väldigt ojämlikt, det var ungdomar, ensamstående föräldrar och barn till ensamstående föräldrar som drabbades värst. Den situationen har vi fortfarande inte lyckats bemästra, vi har fortfarande en påtaglig ojämlikhet till livschanser i Sverige.

”Hur ska vi ge barnen trygghet?”

I takt med att valet närmar sig funderar Helya Riazat, medgrundare och rektor på Järvaskolan, på hur hon ska bemöta barnens bekymmer och frågor utifrån den politiska och mediala debatt som förs om de så kallade socioekonomisk eftersatta områdena. Hon tänker bland annat tillbaka på valet 2018, när barnen kom och frågade om de skulle bli utvisade från Sverige.

– Hur ska vi då som pedagoger, som vuxna förebilder förklara – när de pratas om vattenkanoner, elpistoler, utegångsförbud och no-go zones – att det inte är er de pratar om, för det är ju dem de pratar om. Hur ska vi bemöta de här kontrasterna för att de ska känna att de är en del av ett samhälle?

– De bör ha likvärdiga möjligheter som alla andra barn i det här samhället, vilket de de facto inte har, när de mediala debatten ser ut som den gör, när nedskärningarna i skolan är en avgörande faktor, när fritidsgårdarna inte är fungerande, stänger ner eller har ledningsfunktioner som inte alls är etablerade i området, när det finns en enorm cirkulation av skolledare och pedagoger, när det helt enkelt är så att man lever och vistas i ett samhälle där hat mot personer som rasifieras, framförallt muslimer, är normaliserat.

Skolan viktig

I den politiska debatten har ett återkommande tema varit större polisnärvaro och hårdare straff mot gängkriminella. Men varken Khalid Mohammad, Helya Riazat eller Felipe Estrada, ser det som en lösning på problemet.

– Lagförs man för dödligt våld i Sverige kommer man att få ett långt straff. Men det gäller att polisen gör jobbet och lagför de här individerna. Vi har ju också sett att lagföringarna har ökat, vi har folk som åker in, och det (gängvåldet, reds. anm.) upphör inte och det kommer inte att upphöra med mindre än att vi har det här långsiktiga och uthålliga arbetet när vi jobbar från början med föräldrastöd, säger Felipe Estrada.

– De flesta föräldrar vill det bästa för sina barn och är väldigt medvetna om hur svårt det är när man växer upp med ogynnsamma förhållanden, men de behöver hjälp ibland, och förväntar sig kanske att skolan ska vara det här kompensatoriska som vi vet att den inte är.

Socioekonomisk ojämlikhet, social orättvisa och strukturell rasism är centrala aspekter som måste tas på allvar av politikerna om man vill komma åt problemet, anser paneldeltagarna. Frågor som enligt Amnesty international utgör ett tydligt människorättsproblem i de samhällen som de drabbar.

– När samhällen mellan länder, men också inom länder, drar isär, så är det något som i sig leder till människorättskränkningar, säger Johanna Westeson.

”Ojämlikheten rasifieras”

Den politiska retorik som nu förs kring gängkriminaliteten är destruktiv och farlig, enligt Felipe Estrada. När ojämlikheten rasifieras och etnicifieras, som han kallar det, och fokus flyttas från levnadsförhållanden, skapar det otrygghet bland dem människor – inte minst barn – som har en annan bakgrund än majoritetsbefolkningen.

Men även om politikerna i viss mån kan tjäna på en populistisk debatt om kriminaliteten, är valet snart över, och då kommer problemen fortfarande vara återstående, konstaterar han. För den som verkligen vill lösa det, pekar forskningen tydligt i en annan riktning än ”hårdare tag”.

– Då tror jag det finns väldigt mycket vi kan göra för att lyfta samtalet och avkräva både media och politiken ett mer kunskapsbaserat samtal kring de här frågorna. Vi har allvarliga problem, det är det ingen som sticker under stolen med, men alla de insatser vi gör nu, så länge fokuset ligger på efter brottet och inte på att förebygga, kommer de inte ha särskilt stora effekter, säger Felipe Estrada.