Det var en tid av enorma samhällsförändringar, en situation som upplevdes som revolutionär. Man satte sig upp mot borgerligheten, mot de konservativa, och det fanns en vilja att riva ner gamla auktoritära maktstrukturer, säger Lisa Öberg som deltog i kårhus­ockupationen i Stockholm.

I dag är Lisa Öberg pensionerad, men högst aktiv inom politiken genom sitt arbete som sekreterare i socialdemokraternas sektion i Högalid-Hornstull. 1968 var hon student vid Uppsala universitet men liftade ner till Stockholm med en vän som hade hört på radion om händelserna vid kårhuset.

– Stämningen vid ockupationen präglades av en stark entusiasm bland studenterna, den kan nog beskrivas som närmast karnevalisk. Det var som ett mellanrum i en annars ganska så grå verklighet, det var som en anarkistisk festival.

Lisa Öberg beskriver dock den rådande ordningen i kårhuset som relativt patriarkal. De manliga studenterna tog merparten av tiden i talarstolen, och när det skulle ordnas mat var det de kvinnliga studenterna som tog hand om den biten. 

Kårhusockupationen var främst ett resultat av en stark motvilja hos många vänsterstudenter mot en utbildningsreform som de ansåg skulle innebära mer konformitet och ett toppstyrt universitet. 1966 bildades Universitetskanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, UKAS, vars syfte var att göra utbildningen mer kostnadseffektiv.

Det förslag som lades fram innebar en mer strömlinjeformad utbildningsordning där studenterna skulle tvingas välja mellan olika studiegångar, med mycket begränsade möjligheter att bestämma vilka ämnen som skulle ingå i dessa. Reformen innebar även ökade krav på antal poäng som skulle behöva tas för att inte riskera att bli avstängd från universitetet.

Palme på podiet

Ockupationsdeltagarna krävde bland annat att dåvarande utbildningsministern, Olof Palme, skulle komma till kårhuset och tala med studenterna om utbildningsreformen, och de fick gehör för sitt krav. På natten mellan fredagen och lördagen, den 25–26 maj, står Olof Palme i talarstolen framför studenterna som samlats i hundratal.

Efter tre dagars ockupation tågar en del av studenterna genom Stockholm till andra symboliska platser, såsom Stads­teatern, Konserthuset, Kungliga Operan och Centralstationen. Enligt Lisa Öberg fick dock demonstrationen ett relativt obehagligt slut på grund av att ett stort polisuppbåd hade satts in mot demonstranterna.

– Vi upplevde statens våldsmonopol i praktiken. Polisen satte upp sitt absolut starkaste motstånd och använde sig av hästar, sköldar och batonger. Vi motades upp mot ett järnstaket på Norra Bantorget. Stämningen var väldigt hotfull och skrämmande.

Utbildningsreformen genomfördes inte i den form som den ursprungligen hade presenterats, och detta kan möjligtvis ses som en delseger för dem som ville se ett annan typ av samhälle som inte präglades av de auktoritära strukturer som ditintills hade varit förhärskande.

Uppror mot ordningen

1968 bör ses som en brytpunkt då industrisamhällets kollektiva samhällsordning fick sig en ordentlig törn. Det anser Ulf Bjereld och Marie Demker, verksamma vid Göteborgs universitet, som tillsammans författat en nyligen utgiven bok vid namn 1968: När allt började, vilken är en uppdaterad version av deras tidigare verk I vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag.

Med ”1968” menar de inte just det specifika året, utan en tidsperiod som sträcker sig från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet.

– Det var ett hierarkiskt och auktoritärt samhälle. Den individuella friheten hölls inom tukt och förmaning både vad gäller livsstil och identitet, säger Ulf Bjereld.

Man höll sig inom vissa bestämda institutionella ramar som accepterades som givna, och man visste sin plats i samhället.

– Var man politiskt aktiv så var man med i ett politiskt parti; var man arbetare så röstade man på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet; var man tjänsteman eller företagare så röstade man borgerligt. Det fanns en ordning man inte ifrågasatte, säger Ulf Bjereld.

Ökande globalisering

Enligt författarna hänger denna ordning samman med industrisamhället, för här var man tvungen att arbeta tillsammans. Att hålla igång en industri var ett gigantiskt kollektivt projekt, och avspeglade sig till viss del i sättet att strukturera samhället eftersom industrin var så avgörande för ekonomin och samhällsutvecklingen. Industrin är viktig än i dag, men inte på samma sätt som tidigare.

Till sin hjälp hade de förändringslystna den kommunikationsteknologiska utvecklingen, som omfattade transportmedel, televisionens utbredning och senare informationsteknologin. Vietnamkriget trängde in i folks vardagsrum, världen krympte och människors referensramar förändrades.

Man såg en ökande individualisering och globalisering av samhället, härmed utvecklades också nya skiljelinjer. Samhället polariserades i högre grad när det kom till frågor såsom frihet, livsstil, auktoritet, normer och moral, enligt Ulf Bjereld och Marie Demker.

Mänskliga rättigheter, miljö- och hållbarhet och jämlikhet är exempel på frågor som sattes i första rummet på bekostnad av frågor som krävde territoriella gränser, fasta identiteter och en mer auktoritär ordning.

Enligt författarna har denna utveckling resulterat i att motkrafter i form av auktoritära idéströmningar mobiliserats eftersom vissa gruppers ställning i samhället försvagats, delvis som ett resultat av industrisamhällets utfasning.

Internationell kontext

De stora samhällsförändringar som skedde i Sverige under den här perioden var givetvis betydande, men de politiska omvälvningarna var i mind­re skala än i många andra delar av världen.

– Året 1968 kom att skaka om den politiska utvecklingen i Sverige men inte på ett lika genomgripande sätt som i exempelvis Frankrike eller USA, men den liberala grund för individens frihet som blev effekten av 1968 har haft stor betydelse för svensk politik. Det blev ett större fokus på kvinnors rättigheter, barnens ställning, öppenhet för olika livsstilar och en framväxande tolerans för nya sätt att leva, en öppenhet mot omvärlden och individens rättigheter, säger Marie Demker.

De studenter som var med under kårhusockupationen i Stockholm fick inspiration från omvärldens, och då främst Frankrikes, stora uppresningar mot de rådande strukturerna. Frankrike upplevde i maj 1968 våldsamma studentdemonstrationer.

– Influenserna från Frankrike var ju väldigt starka. Många pratade om att åka ner till demonstrationerna där för att stödja studenterna, och en hel del gjorde slag i saken och åkte ner i solidaritet, säger Lisa Öberg.   

Hon säger att studenterna som genomförde Kårhusockupationen i Stockholm ville skapa enighet med arbetarna, så som var fallet i Paris. I Frankrike hade arbetarna gått ut i strejk. Det fanns dock ett visst motstånd i den svenska arbetarklassen mot ockupanterna eftersom det ansågs att studenterna kom från rikare samhällsklasser och att skiljelinjerna därmed var för stora.

Vari skiljelinjerna än låg så har Kårhusockupationen fått en betydande plats i historieskrivningen och agerar en viktig symbol för året 1968.

– Ockupationen har framstått som lite komisk i och med att man ockuperar sitt eget kårhus men även blivit symbol för det genomgripande med 1968: studenter, Palme kommer dit och talar, och de ockuperar faktiskt en byggnad. Att det var just studenter är viktigt eftersom det var den unga generationen som sedan skulle driva utvecklingen i sin egen riktning,  och för att utbildning hade blivit en möjlighet för många fler under 1960-talet än tidigare, säger Marie Demker.

Året 1968 kom att skaka om den politiska utvecklingen i Sverige.

Regeringen tänker om

Enligt Lisa Öberg resulterade 1968 i många viktiga samhällsförändringar i Sverige. Regeringen blev tvingad till att tänka om runt sin politik och vilka reformer som skulle genomföras.

– Den svenska socialdemokratiska regeringen fick sig en läxa. Den politiska makten insåg att de existerande auktoritära strukturerna, som exempelvis visade sig i våldsutövningen mot fredliga demonstranter, inte fungerade. De var tvungna att hitta nya sätt.

Hon anser att Socialdemokraterna som då hade suttit vid makten sedan 1933 insåg att de måste öppna upp sin politik, och att detta banade väg för en våg av nya politiker såsom Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon. Med tiden fick Sverige även sin första kvinnliga utrikesminister, centerpartistiska Karin Söder.    

– Man ser plötsligt en otrolig kraft hos delar av befolkningen. När folk blev riktigt riktigt arga insåg Socialdemokraterna att de inte kunde gå på i ullstrumporna tv med samma stela organisationsprinciper som betydde en hel massa förbud. De insåg att de var tvungna att inkludera nya idéer, att ha en större tolerans mot olika typer av tänkande. Det blev en riktig näsbränna för makten.