Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad har stämplats som dödsstöten för tvåstatslösningen. Men har tvåstatslösningen inte varit stendöd rätt länge? Kanske Trumps utspel kan utnyttjas för att äntligen börja tala om möjliga lösningar, inte bara om önskvärda, men omöjliga.

Den 29 november 1947 beslöt FN att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat plus ett internationellt område med Jerusalem och dess omgivningar. Som alla vet godtogs denna modell av den judiska sidan men förkastades av den arabiska som ansåg det oacceptabelt att en judisk stat skulle bildas på ett område med förkrossande arabisk folkmajoritet. Befolkningarna levde ju inte åtskilda på så sätt att landet enkelt kunde delas så att den ena folkgruppen hamnade i ett område och den andra i ett annat. Tvärtom, trots långtgående social och ekonomisk segregation levde befolkningarna geografiskt blandat. Enbart genom ett komplicerat kartritande kunde större delen av den judiska befolkningen samlas i en ”judisk stat”, som dock, med Negevs beduiner inräknade, befolkningsmässigt skulle få arabisk majoritet. Den arabiska staten skull bli nästan rent arabisk med bara en pytteliten judisk minoritet.

”Men redan genom mordet på Rabin och Sharons murbygge avslöjades att det aldrig funnits seriös israelisk avsikt att tillåta en reellt suverän palestinsk stat.”

Till detta kommer att 1947 års FN, med bara ett femtiotal medlemsstater, speglade den koloniala maktstrukturen i världen. Man kan hävda att det var Europa och Amerika som röstade för delningsplanen, Asien och Afrika mot. Bara ett par årtionden senare, när avkoloniseringen fått fart, skulle en sådan plan aldrig ha kunnat vinna FN-majoritet.

Smygande kolonisering

Icke desto mindre var delningsplanen formellt folkrättsligt korrekt, arabsidan begick brott mot folkrätten genom ett anfall för att upprätta en palestinsk stat. Resultatet blev katastrof, israelerna utnyttjade tillfället för att utvidga den judiska staten betydligt och ”judaisera” den genom att driva bort minst 750 000 palestinier. 1967 fullbordades erövringen, dock med skillnaden att Israel nöjde sig med att införliva Östra Jerusalem i Israel, medan övriga besatta områden fick status som ”administrerade”.

Redan 1988 utropade PLO de ockuperade områdena till självständig stat, med Östra Jerusalem som huvudstad, vilken efterhand har erkänts av 136 av FNs 193 medlemsstater, däribland Sverige. Ungefär sedan denna tidpunkt betraktas en ”tvåstatslösning” där Jerusalem utgör huvudstad för båda staterna, som världssamfundets lösningsmodell. Den inriktningen stärktes till en början av Osloprocessen, som från början av 1990-talet tycktes peka i riktning mot en tvåstatslösning, som skulle skapas stegvis, via utökat palestinskt självstyre.

Men redan genom mordet på Rabin och Sharons murbygge avslöjades att det aldrig funnits seriös israelisk avsikt att tillåta en reellt suverän palestinsk stat. Det har hela tiden handlar om att bibehålla total kontroll över invånarna i Gaza och på Västbanken. Istället har Israel ”judaiserat” stora delar av de ockuperade områdena genom smygande israelisk kolonisering, genom inflyttning av drygt en halv miljon judar. Därför var president Trumps erkännande av hela Jerusalem som Israels huvudstad bara en bekräftelse av en utveckling som sedan länge pågått.

Ingenting tyder på att en normal förhandlingslösning kan rubba det låsta läget. Att Israel, utan tvång från USAs sida, skulle backa från sina vinster, förefaller helt osannolikt. Inte heller förefaller arabiskt våld kunna ändra på läget. Terrorismen är i all sin brutalitet inte tillräcklig för att framtvinga israeliska reträtter och större arabiska angrepp finns knappast på någon arabstats dagordning.

Palestinierna är fler

Vad kan då göras? Det är i dag svårt att se någon snabb väg till en rättvis lösning och befrielse för palestinierna från en miserabel tillvaro i världens största utomhusfängelse. Det finns dock en sak som på sikt står på palestiniernas sida – demografin.

Redan i dag tyder de flesta siffror på att det finns en arabisk folkmajoritet i hela Palestina/Israel. Enligt worldpopulationreview har Israel 2017 8,4 miljoner innevånare, av vilka 75 procent = 6,2 miljoner är judar. Palestina har 4,93 miljoner plus 21 procent av Israels innevånare = 1,74, det vill säga totalt 6,7 miljoner. Också andra siffror förekommer.

Dessutom finns några hundra tusen ”övriga” – men samtliga siffror jag sett är helt lika i tre avseenden:

1. Redan i dag finns det fler palestinier än israeler i hela det före detta brittiska mandatet Palestina.

2. Folkökningen är betydligt snabbare bland palestinierna, 2,73 procent mot 1,58 procent för judarna.

3. Antalet potentiella judiska invandrare är mycket lågt, efter den stora invandringen från före detta Sovjetunionen under 1990-
talet. Däremot finns det en potential på många miljoner palestinska invandrare i flyktingläger.

Mot den här bakgrunden kommer en gammal lösningsmodell i ny dager – enstatslösning. Den har föreslagits åtskilliga gånger, ofta som ett utslag av allmändemokratiska, humanitära ideal: i moderna stater har alla människor samma rättigheter, man tillskriver inte vissa etniska eller religiösa grupper speciella privilegier i en demokratisk stat på 2000-talet.

Till detta kommer nu rena styrkeförhållanden: Om normala demokratiska principer skulle tillämpas skulle Israel/Palestina få en palestinsk folkmajoritet.

Döljer det fula trynet

Naturligtvis skulle inte de mest fanatiska sionisterna, för vilka just en ”judisk” stat är poängen, låta sig skrämmas bort från sitt projekt av befolkningssiffror, kanske snarare tvärtom. Men alla judar som främst vill leva i fred och trygghet och religionsfrihet etcetera? Kanske skulle de föredra en fredlig tillvaro i demokratisk frihet i det ”bibliska” landet under former som alla grannarna också godtar, framför nuvarande otrygga belägringstillstånd? För palestinierna vore en demokratisk stat med lika rättigheter för alla ingen nyhet, för det var ju exakt vad Fatah krävde för flera årtionden sedan.

”Vore det inte tydligare om man avvecklar den palestinska myndigheten, skrotar myten om lokalt självstyre, lämnar över hela ansvaret till israelerna – och därmed tydliggör att det faktiskt är en apartheidregim som råder?”

Problemet är vägen dit. Eftersom de makthavande sionisterna inte kommer att godta modellen är risken stor att de, om palestinierna ger upp tvåstatsmodellen, hamnar i apartheid. En enda stat under judiskt styre. Men är det inte i en sådan stat de redan lever? Vore det inte tydligare om man avvecklar den palestinska myndigheten, skrotar myten om lokalt självstyre, lämnar över hela ansvaret till israelerna – och därmed tydliggör att det faktiskt är en apartheidregim som råder? Och sedan bekämpar apartheidregimen med samma metoder och samma argument som Nelson Mandela använde mot vitrasismen i Sydafrika.

Nog skulle en sådan anti-apartheidkamp kunna vinna brett internationella stöd? I dag går det att vinna visst stöd för bojkott av israeliska varor som tillverkats i illegala bosättningar på palestinsk mark. EU bojkottar inte, men kräver att ursprunget ska utmärkas så att folk själva kan bojkotta. Det är bra men långt ifrån tillräckligt.

Synlig apartheid

Tänk om hela Israel synligt och tydligt blev apartheidområde, om vi kunde få igång bojkott mot hela apartheidstaten Israel! Det kan bli fallet om fem eller tio år om det inte finns någon förvirrande Palestinska myndigheten, ingen maktlös palestinsk ”president” och ”regering”, utan bara direkt, förtryckande israeliskt kolonialstyre av en undertryckt palestinsk majoritet.

Hela konstruktionen med palestinskt lokalstyre var ju tänkt som en väg till självständighet. Men mordet på Rabin inledde tvåstatslösningens urholkning och Sharons Tempelbergsvandring 2000 blev den symboliska dödsstöten. Trumps Jerusalemserkännande är det slutliga beviset på att det palestinska ”självstyret” har blivit en återvändsgränd som bara döljer apartheidens fula tryne.

Tydlig apartheid blir ingen genväg till befrielsen. Men i ett läge när det inte finns någon genväg utan bara senvägar som inte leder någonstans, vore det kanske läge att pröva apartheid som omväg till befrielse.

Per Gahrton är doktor i sociologi, före detta riksdagsledamot för Folkpartiet och Miljöpartiet de Gröna och ledamot av Europaparlamentet för Miljöpartiet. Han har länge varit engagerad i Palestinafrågan och var ordförande i Palestinagrupperna 2004–2011.