Våren övergår till försommar. Jag färdas genom Sverige. Det är ett vackert land. Det som förfular är oftast en konsekvens av människans framfart. Skräp, fula betongklumpar, sjabbiga industriområden. Tar av mig glasögonen. Ibland blir det bättre så.

Trött. Så in i helvete trött. Det blir ofta så. Nuförtiden. Nittio minuters föreläsning om hur det borde vara – och varför det inte blev som det hade kunnat bli – suger. Till och med tågresor och hotellrum suger. Kanske med ålderns rätt. 

Kanske är det något annat än värkande rygg som suger. Kanske är det något helt annat, nämligen det förbannade kretsloppet. Den eviga rundgången. 
Det är så den känns. Den politiska debatten. Som evig rundgång. Argumenten är desamma, löftena desamma, undanflykterna desamma. Det känns som att rulla upp en sten för berget för att den sedan ska rulla ner igen för att åter rullas upp. Den politiska debattens Sisyfos. 

Energidebatten. Skogsdebatten. Skattedebatten. Allt återkommer, allt har jag hört hundra gånger och sagt minska lika många gånger, invändningarna är desamma, argumenten desamma medan vi springer på samma ställe på det som visar sig vara ett politiskt löpband fast förankrat i betongplintar. Till slut dyker FN:s generalsekreterare upp på löpbandet och säger det vi gröna sagt i årtionde efter årtionde: BNP är ett uselt mått, vi måste räkna utveckling på annat sätt. Jaha. Han springer där så fint. På löpbandet. Som inte flyttar sig en millimeter. Betongplintarna håller fast det.

Det finns en stämpel på plitarna, där står: ”Den globaliserade kapitalismen”. 
Fast det får inte ens gröna formella företrädare numera avslöja. Eller får och får, det är klart de får. Men de törs väl inte. Trots att dess politiska mödrar och fäder vågade och till och med gjorde stort nummer av det. Men så sköljde nyliberalismens vågor över allt och alla och när vågorna dragit sig tillbaka låg inte bara mycket vackert krossat utan flisor hade letat sig in i också gröna företrädares ögon så att de blev skumögda.

Så nu kämpar de på genom att springa på det där förbannade löpbandet, stolta över farten trots att de står stilla, med ögonen störda av vågens flisor så att de inte ser stämpeln på betongplintarna.

Bredvid står ett grönt spett. På det står ”Frihetligt, solidariskt, mångfaldigt, delaktigt”. Det står där och liksom väntar på att få användas. Men än så länge har de som borde se det flis i sina ögon medan de springer och springer och hojtar för att de ska synas hur mycket de kämpar och sliter på väg framåt där de står alldeles stilla. Nu finns risk att de ramlar av.

Jag tänker på några ord av Elin Wägner. ”Vi som gör uppror har flyttat utanför systemet åtminstone i vårt tänkande. Det är därför vi vill sticka på käpp i ödets hjul. Kanske hejdar vi farten. Kanske går bara käppen sönder. Det kan inte hjälpas då.”

Jag sitter på tåget som färdas genom landet. Jag sätter på mig glasögonen igen. Och nog skymtar det gröna spett lite varstans, färdiga att användas. För de som vågar.