Även i år utlyser Fältbiologerna den 6:e juni till den stora lupinbekämpardagen!

Lupiner är som värsta sortens ytliga inspirationsföreläsare av den där sorten som menar att om vi bara ignorerar allt som inte är pastellfärgat och gulligt i livet så löser sig allting – samtidigt som de verkliga problemen skyfflas under mattan där de växer och blir större.

Blomsterlupinen är en invasiv art. Men frågan är hur många som vet innebörden av detta.

Lupinen har kallats “växternas mördarsnigel”. I områden som invaderats av den praktfulla rosa, vita och lila blomsterlupinen har det visat sig att antalet småkryp halverats. Förutom en enda art humlor som gillar lupiner, så minskade antalet skalbaggar, flugor, fjärilar och myror. Det totala antalet småkryp var 46% lägre i lupinfälten än i kontrollområdena.

I lupinfält som studerats täckte markytan till 73% av lupinernas täta bladmassa. Dessutom producerar lupinen kväve till marken som då blir mer ogynnsam för ängsblommor som trivs i mager jord. När lupinen tar över tränger den bort andra växter och inte minst våra livsviktiga bin lämnas att svälta ihjäl. Lupinen blommar endast under några veckor och resten av tiden finns inga blommor som ger bina mat. Lupiner producerar inte heller nektar, vilket gör livet svårt för nektarsökande insekter. Blomsterlupinen är dessutom giftig.

De senaste åren har den stora insektsdöden kommit att uppmärksammas alltmer. Globalt sett har nästan hälften av insekterna försvunnit under de senaste 40 åren. Människor skulle ha svårt att klara sig i mer än några veckor på en planet utan pollinatörer, nedbrytare och andra insekter. Frågan är varför det då är så svårt för människor att göra något åt saken, till exempel något så enkelt som att bidra till att bekämpa blomsterlupinen?

I Australien och Nya Zeeland där lupinen klassificeras som en invasiv art måste den bekämpas enligt lag. Även i Sverige är den snabba utbredningen av blomsterlupin ett extremt synligt snabbväxande hot mot den lokala faktiska biologiska mångfalden, men samtidigt kan även till synes miljömedvetna människor höras försvara blomsterlupinen. Hur kan det bli så?

Kunskapsbrist är sannolikt en grundorsak till bristen på engagemang. En annan förklaring är troligen den enkla sanningen att de vackra pastellfärgerna förför det kritiska tänkandet, (likt inspirationsföreläsarens glädjebud). Kanske är det också en svår mental kullerbytta att behöva göra, att inse att för att vissa saker ska bevaras (alla de försynta arter av ängsblommor som trängs ut), så måste vissa andra saker tas bort.

Kanske finns också en önskan att miljövänlig aktivism helst skall kännas trevlig? Att den skall kännas konstruktiv, personlig och fin. Det känns kanske roligare att plantera en egen liten blomlåda, än att gräva upp lupinplantor med rötterna och då lämna kala fula jordfläckar. Blomlådan är liksom mer instagramvänlig.

Det går bra att bygga bihotell. Men bina måste ju också ha nånting att äta. Därför gäller det att bevara den artrikedom som finns. När det gäller att bekämpa invasiva arter som blomsterlupinen kan alla göra ett bidrag. Men detta bidrag är av en typ som inte syns.

Det enda avtryck du gör genom att försöka minska lupinens framfart är att förhindra att saker blir värre, genom ett tyst, enträget arbete. Om det går bra och blomsterlupinens framfart minskas så kommer ingen att märka vad du åstadkommit och bina kommer inte att tacka dig personligen.

Men du kanske börjar lägga märke till kattfot, skogsklocka, humleblomster, ängsvädd, åkervädd, slåttergubbe, blåsuga, fibblor, prästkrage, tjärblomster, blåklint, johannesört, backnäva, midsommarblomster, mjölkört, renfana, mandelblom, gulmåra, cikoria, ängsviol, monke, rölleka, smultron och mängder av små kryp.

Förhoppningsvis räcker det långt med kunskap om vad som behöver göras för att väcka motivationen att vilja dra ett strå till stacken för den biologiska mångfalden. Så sprid kunskap om hur invasiva arter dödar bin – och gräv upp en blomsterlupin!