Tidigare i våras skällde Georgiens president Salome Zurabisjvili inför sitt parlament ut sitt lands politiker för deras oförmåga till enighet inför Ukrainakriget. Det bIev inte bättre när ledaren för den ryska sidan i de segdragna ryskgeorgiska samtal som pågått i tio år sedan berömde den georgiska regeringen för dess låga profil angående Ukraina.

Tre villkor

Men plötsligt, den 1 april, vändes situationen uppochner. Då meddelades att den georgiska utbrytarprovinsen Sydossetien tänkte ordna en folkomröstning om formell anslutning till Ryssland. Och det var inget aprilskämt. Den georgiska regeringen svarade med att omgående förkunna att Georgien nu ansluter sig till sanktionerna mot Ryssland. Läget i Georgien är på grund av Ukrainakriget således minst sagt kaotiskt.

Nu bråkar partierna i Georgiens parlament om huruvida de ska besöka Ukraina eller inte. Den 11 april meddelade Georgiska drömmens ordförande att det finns tre villkor för att ett sådant besök ska kunna genomföras. Det första är att Ukraina sänder tillbaka sin ambassadör till Georgien. Det andra är att Ukraina tar tillbaka beskyllningar om att de georgiska myndigheterna skulle hjälpa Ryssland med smuggling. Och det tredje är att man avskedar de  georgier som arbetar högt upp i den ukrainska administrationen, bland annat Georgiens före detta inrikesminister, som nu är vice chef för Ukrainas underrättelsetjänst, men betraktas som brottsling i Tbilisi.

Burades in

I bakgrunden bidar Georgiens president 2004–2013, Mikheil Saakasjvili, ukrainsk men inte georgisk medborgare, som i slutet av september 2021 smög sig in i sitt före detta hemland. Nu laddar han upp för en comeback som skulle kunna provocera Putin att utsätta Georgien för samma behandling som Ukraina.

Att döma av ett politiskt försvarstal som han tilläts framföra inför rätta i slutet av november, tycks Saakasjvili ha trott att han skulle mötas av jublande folkmassor. Istället burades han in, såväl på grund av inresans olaglighet som för att han redan var dömd i sin frånvaro till sex års fängelse för maktmissbruk under sin presidentperiod.

Därpå följde ett par månader då hans efterträdare vid makten, partiet Georgiska drömmen, nästan höll på att göra honom till folkhjälte. Han inledde en hungerstrejk, och krävde att bli förflyttad till ett civilt sjukhus. Istället släpades han under förnedrande former till ett högsäkerhetsfängelse, där han mottogs med hånfullt skrän av vanliga gangstrar – vilket spreds via traditionella och sociala medier.

Som väntat anordnades gatudemonstrationer av oppositionspartier och gamla politiska vänner, också Carl Bildt, protesterade mot den ovärdiga behandlingen av den före detta presidenten. Nästan ingen ifrågasatte att han fängslades enligt tidigare domar och för åtal som inte var slutbehandlade.

EU håller distans

En förklaring är att Saakasjvilis maktutövning 2004–2013 var så godtycklig att det är rimligt att den utsätts för rättslig prövning. En annan förklaring är politisk. Samma georgiska regering som Saakasjvili betecknar som Putins lakejer hyllades fram till slutet av februari i år av det ukrainska parlamentet som Ukrainas lojalaste allierade. De georgiska ledarna upprepar ständigt att de eftersträvar medlemskap i både EU och Nato och jämställer Rysslands annektering av Krim och stöd till Donetsk med det ryska erkännandet efter kriget 2008 av de georgiska utbrytarprovinserna Abkhazien och Sydossetien som suveräna stater.

Det skulle bli alltför motstridigt om EU behandlade Saakasjvili som politisk fånge, samtidigt som man samarbetar med hans fångvaktare i konfrontationen med Ryssland. Dessutom kunde en oreserverad EU-uppslutning bakom Saakasjvili, och därmed också hans kränkande personangrepp mot alla toppolitiker i Georgiska drömmen, inte minst partiets skapare, oligarken Bdizina Ivanisjvili, fungera som en knuff på Georgien i mindre EU- och Natovänlig riktning.

Ytterligare ett skäl för EU att hålla distans till Saakasjvili är dennes egocentriska personlighet. I Ukraina gick han snabbt från att vara president Porosjenkos bäste vän till att bli hans ärkefiende. Zelenskij tog honom till nåder, återgav honom ukrainskt medborgarskap och gav honom ett jobb som ordförande i en framtidskommission. Frågan är vad Zelenskij tyckte när Saakasjvili i sitt försvarstal i Tbilisi påstod att han kunde varit premiärminister i Ukraina om han önskat.

En privat krumelur var när det på Facebook dök upp en filmsnutt där Saakasjvili vänslas med den ukrainska parlamentsledamoten Yelizaveta Yasko och förkunnar att de nu utgör en ny familj. Någon dag senare svarade fru Saakasjvili, Sandra Roelofs, att hon inte visste något och att makens sätt att begära skilsmässa var ”oacceptabelt”.

Kovändning

Om Saakasjvili trodde att hans återkomst skulle få de georgiska väljarna att rösta bort GD-regimen, misstog han sig – åtminstone till en början. Enligt en EU-stödd överenskommelse 19 april 2021 om politiska reformer för att överbrygga polariseringen i Georgien, krävdes att nyval till parlamentet skulle utlysas i förtid redan 2022 om GD inte fick minst 43 procent i lokalvalet i oktober 2021. GD fick 47 procent och kan alltså lugnt invänta ordinarie val 2024.

Men efter det ryska Ukrainaöverfallet kom saken i ett nytt läge sedan premiärminister Garibasjvili förklarat att Georgien inte ska införa sanktioner mot Ryssland. Protester haglade och Zelenskij kallade hem sin ambassadör från Tbilisi. Visserligen har GD-regeringen kontrat med en formell inträdesansökan till EU och president Zurabisjvili har distanserat sig från sin premiärminister. Men skadan är skedd. Plötsligt framstår Saakasjvili som bättre förankrad i Putinerans bistra verklighet än sina efterträdare.

Den 6 mars upphävde Ryssland gamla sanktioner mot import av 15 mjölkprodukter från Georgien. Kommer georgierna att uppfatta det som välförtjänt belöning eller kränkande örfil? Nyligen avslutade Saakasjvili än en gång en hungerstrejk. Kanske samlar han kraft för en grandios återkomst.

Trångt för pragmatism

I Putinaggressionens tidevarv har det blivit trångt för den sorts pragmatiska balansgång med Storebror som Georgiska drömmen ägnat sig åt. Saakasjvilis kompromisslösa russofobi kan tyckas bättre verklighetsanpassad. Risken är förstås att en Saakasjvili-comeback provocerar Putin till fullbordan av det många trodde var planerat redan 2008 – ockupation av hela Georgien.

Och frågan är hur den georgiska regeringens plötsliga kovändning påverkar händelseutvecklingen. Till saken hör att enligt opinionsmätningar ungefär 2/3 av de georgiska väljarna har stött regeringens pragmatiska hållning till Ryssland, vilken ju med medfört betydande ekonomiska fördelar för Georgien.

Så kanske var det trots allt ett aprilskämt när regeringen plötsligt beslöt att ansluta sig till sanktionerna mot Storebror i norr.