Högre risk för depression och självmordstankar, mer utsatthet på jobbet och i skolan och högre arbetslöshet. Unga hbtqi-personer mår allt sämre, visar en ny rapport.
– Det är mycket oroande, säger Lena Nyberg, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
Unga hbtqi-personer – det vill säga homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera personer och intersexpersoner – mår sämre än andra unga, såväl psykiskt som fysiskt. En ny rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) visar att endast en tredjedel av gruppen anser sig ha god psykisk hälsa. En av fem har någon gång övervägt att ta sitt liv, och självmordstankar är fyra gånger så vanligt som bland unga i stort.
– När vi följer upp levnadsvillkoren för den här gruppen unga så ser vi att den sticker ut negativt på många sätt. Det är oerhört allvarligt, säger Lena Nyberg.
Unga hbtqi-personer är mindre nöjda med livet som helhet, och situationen har förvärrats. 2012 uppgav 69 procent att de var ganska eller mycket nöjda med sitt liv, 2021 var samma siffra 47 procent. Motsvarande siffror bland övriga unga var 80 procent år 2012 och 73 procent år 2021.
– Trots att vi diskuterar de här frågorna mycket, trots att det finns en medvetenhet hos många så har livssituationen inte blivit bättre, säger Lena Nyberg.
Mobbning och arbetslöshet
Rapporten visar att gruppen i högre grad utsätts för mobbning och kränkningar i skolan och att de upplever en större utsatthet på arbetet. Det är även vanligare med arbetslöshet och en sämre ekonomisk situation som en följd av det.
– Det kan dels bero på fördomar, att folk inte anställer. Det kan dels vara så att man själv har dåligt självförtroende på grund av att man känt sig otrygg och att man därför inte har förtroende nog att söka jobb. Det kan finnas många skäl, men här borde arbetsmarknadens parter ta större ansvar, säger Lena Nyberg.
Hon tror att mycket bottnar i vilka attityder som finns gentemot hbtqi-personer, och anser att det krävs en kraftsamling från stora delar av samhället för att få till en förändring.
– Det krävs en medvetenhet hos alla aktörer. Vi behöver samverkan mellan offentlig sektor – statliga myndigheter, regioner och kommuner behöver ta det här på allvar. I hela samhället måste vi jobba med att försöka påverka attityder och värderingar till hbtqi-personer. Vi är alla olika och vi behöver en acceptans för det.
Vill se lagförändring
Men i en del fall räcker det inte med attitydförändringar, framhåller Lena Nyman. Till exempel när det gäller omvändelseförsök, det vill säga försök att få någon att förändra eller avstå från att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller könsidentitet, anser hon att det kan krävas lagförändringar.
Enligt myndigheten är det svårt att uppskatta hur många som utsätts, eftersom det inte är möjligt att dra en skarp gräns mellan omvändelseförsök och till exempel hedersrelaterat våld eller utsatthet för hatbrott. Men enligt rapporten förekommer omvändelseförsök i ”en inte obetydlig omfattning”.
– Men det kan också finnas andra områden där lagstiftning är nödvändig, säger Lena Nyberg.
Fakta: Rapporten
Rapporten ”Jag är inte ensam, det finns andra som jag” är ett regeringsuppdrag och den största nationella sammanställningen över unga hbtqi-personers levnadsvillkor på drygt tio år.
Rapporten baseras på flera olika enkäter: MUCF:s nationella ungdomsenkät från 2021 som skickas ut till unga i åldrarna 16-25, den nationella folkhälsoenkäten som genomfördes av Folkhälsomyndigheten 2020, undersökningen EU LGBTI Survey II som genomfördes 2020 av EU:s byrå för lika rättigheter och riktade sig till hbtqi-personer inom EU samt en MUCF-undersökning från 2021 som riktade sig till personer med tillstånd som påverkar könsutvecklingen.
Det har även gjorts en kvalitativ analys som baseras på 52 intervjuer med unga samt 67 anonyma berättelser som skickats in via myndighetens hemsida. För att kartlägga unga hbtq-personers utsatthet för omvändelseförsök genomfördes också intervjuer med stödverksamheter.
Källa: MUCF
