”När jag utbildade mig var det arbetsgivarens marknad. Man hoppade runt, lärde sig, jobbade extra. Man hade tur om man fick ett jobb, man fick ta i för att visa att man var duktig. Men nu har det blivit arbetstagarens marknad. De flesta ungdomar drömmer om annat än att slita” sa krögaren Johan Jureskog i en intervju med Aftonbladet tidigare i veckan, och tänk ändå hur några korta meningar kan betyda så olika saker beroende på vilket perspektiv man intar.

Helt utan vidare kontext skulle man kunna läsa den som ett jubel – äntligen är det inte längre fritt fram för arbetsköpare att erbjuda sina anställda dåliga villkor bara för att efterfrågan på arbete är högre än tillgången, nu är det tvärtom! Äntligen ses det inte längre som något självklart att bara för att man är ung ska man hoppa runt, hoppa in, ha tur och vara tacksam om man får ett jobb, oavsett hur dåligt det är! Vår senaste vuxengeneration har förstått att livet inte går ut på att slita hårt bara för att, man kan faktiskt ha rätt till lite livskvalitet också! Vilken fröjd, vilken förändring!

Men i kontexten, där citatet återfinns i en artikel med rubriken Akut personalbrist på krogar: ”Slöfockar som går hemma” med underrubriken Jureskog: Minimilönen är för hög, kan vi ju förstå att sagda krögare absolut inte tycker att det här var något positivt.

Det är något konstigt med det där att vi inte unnar andra bättre villkor än vi själva haft. ”När jag var liten gick vi två mil till skolan i snöstorm utan skor och inte tusan gnällde vi för det” liksom. Okej, vi fattar, det var för jävligt när du var ung – men varför vill du upprätthålla den ordningen nu när vi har möjlighet att ändra på det?

Det som är speciellt konstigt i Jureskogs resonemang är att han å ena sidan klagar på att det är svårt att hitta personal, och å andra sidan vill erbjuda personalen ännu lägre löner. Man kan väl våga påstå att det här med ”employer branding” inte är hans starka sida, och att det är ett ganska dåligt utspel gentemot potentiella nya medarbetare att kalla dem lata och dessutom proklamera att sänkta löner är en hjärtefråga. Man blir ju inte jättesugen på att ha honom som chef, om man säger så.

Och varför i fridens namn skulle någon drömma om att slita? Ungdom eller inte, man drömmer väl om ett trivsamt liv? Sedan att det kan innebära att man måste jobba hårt för att uppnå det, det är ju en helt annan sak. Men vi kan ju slå vad om att Jureskog inte drömde om att slita, ha otrygga arbetsvillkor och låg lön när han var ungdom. Han kanske drömde om att bli krögare, och då är det ju bara att gratulera. Men drömde han verkligen om att bli en dålig arbetsköpare bara för att han själv utsattes för dåliga arbetsköpare i sin ungdom?

Så här är det: marknadsekonomin kan de facto bara fungera ordentligt om det är arbetssäljarna som sätter villkoren och inte tvärtom. Om din produkt, eller din tjänst, eller din mat inte går att sälja till ett pris som får verksamheten att gå runt även om du ger dina medarbetare ordentlig kompensation för sin arbetsinsats – då är den helt enkelt inte tillräckligt bra, och du borde sluta sälja den.

Tyvärr är vi fortfarande ganska långt bort från att arbetssäljarna skulle ha överhanden på arbetsmarknaden, oavsett vad Jureskog påstår. Men vi kan ju alltid införa basinkomst och se vad som händer med arbetsvillkoren när ingen är tvingad att acceptera usla förutsättningar på sin arbetsplats. Om du då fortfarande drömmer om att vara krögare så får du nog slita lite hårdare för att göra din arbetsmiljö mer attraktiv. Så som det borde vara.