Det är nästan lite synd om miljöpartisterna. Miljöfrågorna blir allt akutare och runt om i världen skördar gröna partier framgångar, både i miljöfrågorna och som motkraft till auktoritära, rasistiska och nationalkonservativa partier.

I Sverige har Greta Thunberg blivit den globalt överlägset kändaste svensken, miljöveckan +50 uppmärksammar att det var 50 år sedan den första internationella miljökonferensen hölls i Stockholm, XR och Återställ våtmarkerna blockerar vägar, flygplatser med mera för att belysa klimatfrågan. Ungdomarna i Aurora stämmer staten för att den inte lever upp till miljöåtagandena och får ett långt inslag i Agenda.

Något inslag i Agenda får däremot inte MP:s valupptakt som var i helgen. Ett välputsat pr-arrangemang som partiet numer har istället för kongresser under valår. Väldigt praktiskt om man vill undvika de där kongresserna som partiet en gång var känt för. En del skulle säga att de var levande, men belackarna kallade dem snarare för kaotiska. Nu fanns inga stökiga ombud, inga jobbiga motioner som pressen kunde gotta sig åt, inga nederlag för partiledningen, inga känsliga diskussioner och inget medlemsinflytande. Utan bara en ”snygg” (nåja) presentation av valbudskapen inför en lojal skara utvalda medlemmar.

Nu var det ganska länge sedan partiet hade de där levande (kaotiska) kongresserna, men detta är första valåret som de inte har en kongress överhuvudtaget. Man har helt enkelt tagit ytterligare ett steg för att bli som alla de andra. Ytterligare ett steg från medlemmarna och deras inflytande. Ytterligare ett steg för att bli en pr-maskin som ska sälja välförpackade men intetsägande oneliners. Ytterligare ett steg för att snarare framstå som regeringsdugliga än ett alternativ till makten.

Ett regeringsdugligt parti, fast förankrat under fyraprocentspärren, samtidigt som nya partier dyker upp som reaktion på MP:s och de andras svaga miljöpolitik. Inför förra valet var det Partiet Vändpunkt och i år har de fått sällskap av Klimatalliansen. I båda fallen intar före detta riksdagsledamöter för MP framträdande roller. Partier som knappast har någon chans att komma in i riksdagen, men mycket väl kan ta den där tiondelen som gör att inte heller MP gör det. Är det i så fall Partiet Vändpunkts eller Klimatalliansens eller deras väljares fel om MP inte kommer in? Nej, felet ligger i att MP driver en politik som varken lockar nya klimataktivister eller gamla systemkritiskt gröna.

För bara två val sedan gick MP in med det uttalade målet att bli det tredje största partiet. Ett mantra som då ofta upprepades av centralt placerat partifolk var att partiet inte längre ville vara ett alternativ utan ville bli mainstream. Tanken var att partiets idéer skulle omfamnas av den stora massan och därmed inte vara alternativa längre. Istället blev det precis tvärtom. Partiet gick in i regeringen och tvättade visserligen bort det lilla alternativa som fanns kvar, men blev bara en blek wannabekopia.

Och när partiet, på en fråga som få kommer ihåg vad det var, väl tog sig ur sossarnas klor var det uppenbart för sent. Sossarna var snabba att öppna gruvor och slutförvara kärnavfall när de slapp MP:s broms. Så snabba att till och med de hårdaste kritikerna av MP:s regeringsmedverkan fick erkänna att de nog trots allt gjorde skillnad i regeringen, om än mer som bromskloss än någon som tog politiken framåt.

MP själva verkar fortfarande tro att de måste föra politik som omfamnas av de stora massorna. Vapenexporten till Ukraina var till exempel ett utmärkt tillfälle att visa på partiets rötter i fredsrörelsen och alternativen till militarismens logik. En majoritet hade hatat partiet om de hade sagt nej. De hade blivit kallade Putinkramare och allt vad hökarna tar till för att slippa en seriös diskussion, men betydligt fler än 3 procent hade stöttat dom. Folkomröstning om Nato hade varit ett utmärkt krav för ett parti som vill profilera sig på utökad demokrati. De borgerliga och socialdemokratiska ledarsidorna hade kallat dom för en säkerhetsrisk, men betydligt fler än 3 procent hade gillat budskapet. För att bara ta två exempel i närtid.

Det är som att partiet sitter helt fast i sossetänket. Som att de inte förstår att för ett parti på 3 procent är det inte ens strategiskt dåligt att driva en fråga där de har 10 procent med sig och 90 procent mot sig. 10 procent är ändå tre gånger så många som de har väljare (medan det för sossarna bara är en tredjedel av deras väljare).

Det räcker inte att lämna regeringen och som Bolund byta kostymen mot jeans när han åker till valkonferens. Och sedan börja prata om folkhemmet (suck) och återvinna valslogans som tre partier har haft innan. Det som behövs om MP ska väcka ett engagemang hos väljarna är att partiet orkar utmana med verklig grön systemkritik även när det är obekvämt. Men det är uppenbart att åren med sossarna har kvävt allt grönt som kan sticka ut. Och då är det svårt, för att inte säga omöjligt, för ett grönt parti att vinna val. Det är synd om miljöpartisterna.