Igår uppmärksammades internationella mensdagen runt om i världen för fjärde gången. På Göteborgs universitet tog tre studenter tillfället i akt att dela ut 300 gratis menskoppar under rubriken Menskuppen.
Igår eftermiddag var det fullt fokus på menstruation på Pedagogiska institutionen på Göteborgs universitet. Med hjälp av bidrag från universitetets klimatfond delade de tre studenterna Lovisa von Scheele, Matilda Jerkeman och Niki Chalusi ut 300 gratis menskoppar. Menskoppen har de senaste åren seglat upp som ett populärt alternativ till tamponger och bindor, då den kan användas om och om igen och är skonsammare mot underlivet eftersom den inte absorberar dess naturliga fukt.
– Nio av tio som provar menskopp går aldrig tillbaka till andra mensskydd igen, och det säger ju något. Och det känns bra med tanke på miljön, det blir ju mycket mer sopor av traditionella mensskydd och de innehåller farligare kemikalier, säger Lovisa von Scheele.
Arrangemanget gick under namnet Menskuppen och anordnades i samarbete med GU:s klimatfond och Mensen – Forum för menstruation. Utöver utdelandet av de 300 menskopparna hölls det föreläsningar, lästes poesi och anordnades en workshop i hur man syr sin egen tygbinda.
– Det finns fortfarande finns något slags stigma kring mens. Vissa tjejer i andra länder får inte gå till skolan när de har mens, till exempel, och när vi själva gjorde en enkät svarade majoriteten att de känner sig begränsade i sin vardag när de har mens. Därför kände vi att vi ville göra något mer än att bara dela ut menskoppar; att ha lite föreläsningar och faktiskt uppmärksamma vad menstruation gör med oss och hur man pratar om det, säger Lovisa von Scheele.
– Det blev väldigt tydligt att när jag gjorde konst om mens fick jag väldigt mycket starkare reaktioner än annars. Det var så spännande och det fanns uppenbarligen något där att jobba med.
Bråkar med normerna
En av föreläsarna under Menskuppen var sociologiforskaren Josefin Persdotter, som ägnar sitt akademiska värv åt just menstruation. Hon har särskilt intresserat sig för mens på toaletten, något hon kallar för “hemlighållna praktiker i ett hemligt rum”.
– Inne på toaletten sker kontakten med menssubstansen. Den är ju väldigt påtaglig där inne, men får absolut inte synas när man går därifrån.
Under kvällen föreläste Josefin Persdotter under rubriken “‘Bråkiga menskoppar’ – om hur menskoppar bråkar med sociala regler kring menstruation.”
– Många normer kring mens handlar om att det är lite skamligt och att det inte ska synas. Jag tycker att kopparna bråkar med de idéerna på ett väldigt konkret sätt. En tampong absorberar; det gör inte menskoppen, utan den låter blodet vara som det är, säger hon och fortsätter:
– Det första som händer är att mensen inte blir skräp i en menskopp. Engångsbindan och tampongen gör ju mensen till skräp väldigt omgående, det tycker jag är sociologiskt intressant bara i sig.
Menskopps-evangelister
Att använda menskopp innebär att ens menstruation blir synlig och påtaglig på ett helt annat sätt än när man använder absorberande mensskydd. Det är en skillnad som tydligt påverkar användarna, säger Josefin Persdotter.
– Jag ser i mitt forskningsmaterial att den här visibiliteten skapar mycket nyfikenhet, fascination och en vilja att veta mer. Det skapar nya världar och nya sätt att menstruera blir tänkbara, även om de egentligen alltid har funnits där.
Samtidigt, påpekar hon, skapar även menskoppen normer.
– Man pratar ofta om att folk blir menskopps-evangelister när de börjat använda kopp. Men vad får det för konsekvenser när en produkt lyfts fram som en frigörare, för den som inte kan använda den här koppen för att den läcker?
– Man måste vara medveten om att så fort man för upp menskoppen som ideal blir man ”fel” om man inte kan använda den, på ett annat sätt än om det hade varit en neutral produkt.
Samhällssynen har förändrats
Under de senaste åren har mens varit på tapeten på ett helt annat sätt än tidigare, mycket tack vare populärkulturen. 2013 ägnade serietecknaren Liv Strömqvist hela sitt sommarprat åt ämnet och i fjol pryddes Stockholms tunnelbana av hennes konst föreställande kvinnor som har mens – till mångas förtjusning och andras bestörtning. Flera seriealbum på ämnet har givits ut och mens diskuteras även flitigt i poddar och andra kanaler.
Lovisa von Scheele tycker att den senaste tidens debatt och diskussion verkar ha förändrat samhällets syn på mens.
– Ja, jag tycker faktiskt det. Man pratar om det mer. Sen kan jag tycka att man inte pratar så mycket om måendet och vad som händer kring runt omkring. Det finns mycket menskonst där man ser någon som sitter och har blodiga trosor, men jag hade velat att man pratade om det på fler sätt. Inte bara att mens finns, för det vet vi vid det här laget.
Även Josefin Persdotter märker en tydlig skillnad idag.
– Jag tycker att vi har ett språk för det mycket tydligare; det sätts inte tysta citationstecken på saker på samma sätt som det gjorde tidigare. När det pratas om det på radion idag säger de ”Idag är det ju internationella mensdagen” – inte ”Har ni hört? Det finns faktiskt någonting som heter internationella mensdagen.”
Så har mensen nu kommit fram i ljuset för att stanna för gott? Det återstår att se, tror Josefin Persdotter.
– Efter -68 och ett tag framåt pratades det ganska mycket om mens, men det dog ut. Varför var det inte bestående? Kan det bli bestående nu?
