DEBATT. Länge var Socialdemokraterna det parti som balanserade makten mellan arbetare och arbetsgivare och bidrog till uppbyggandet av det svenska folkhemmet.

Hur hade vårt samhälle gestaltats från 1930-talet och framåt om konfrontationen i Ådalen 1931 aldrig hade ägt rum, om arbetarna hade vikt sig och sagt ”Vi ger oss, ni får bestämma våra löner och arbetsvillkor”?

Konfrontationen i Ådalen blev startskottet för folkhemsbyggandet och framtvingade en rad trygghetsreformer som lade grunden för det breda välfärdssamhälle som varade fram till 1980-talet. Men sedan hände något.

I dokumentären Lönesänkarna som sändes för cirka tio år sedan framgår att Socialdemokraterna inför valet 1982 tänkte driva samma idé som högern. De vann valet efter sex år med borgerligt styre och idén var att höja vinsterna genom att sänka lönerna.

Fram till 1990-talskrisen hade vi fortfarande ett brett välfärdssamhälle där alla som kunde stå på benen hade ett arbete att gå till, och få blev sjuka av det.

Men nu lever vi i en låtsasdemokrati där Sverige är en lydstat i Europeiska Unionen och man ställer alla EU:s arbetare mot varandra där de likt strejkbrytarna i Ådalen 1931 kan resa runt och bjuda under varandra löne- och arbetsvillkorsmässigt.

I arbetarklassens vardag finns inte längre någon demokrati eller yttrandefrihet i ett Sverige där riksdagspartierna ständigt skapar konkurrens om jobben, i stället för att skapa jobb åt de arbetslösa.

Politiken tycks bara ha en enda agenda: att sänka arbetets värde. Och på arbetsplatserna existerar endast tystnadskultur, maktlöshet och repressalierädsla.

Kan det direktdemokratiska partiet Knapptryckarna som ställer upp i riksdagsvalet ge arbetarklassen makten tillbaka?

Det borde på sikt vara möjligt under förutsättning att den nya folkrörelsen upptar mer än 50 procent av riksdagsmandaten, vilket de borde kunna göra eftersom de människor som säljer sitt arbete rimligtvis måste vara betydligt fler än de som köper arbetet.