Ja, klart det var så man skulle göra när man reste i tiden. Sovsäck, tält, matsäck, stormkök, full campingutrustning. Att campa var ganska vanligt i Kio på sommaren, och det de inte hade själva hade Freddy hjälpt dem att samla ihop. Det var kallt om näsan när Nisse vaknade i tältet, men i sovsäcken var det varmt.

Han tände ficklampan som låg i en liten påse som hängde i tältet. Öppnade en springa med blixtlåset och tittade ut. Tältet stod på en stubbåker, och på andra sidan stubbåkern gick en väg. En långtradare svepte förbi, och en och annan vanlig bil. Han undrade hur de skulle ta sig till stan, men tänkte att de skulle komma på något.

Så krängde han av sig sovsäcken och gick ut ur tältet. Det var stjärnklart och stilla, kanske på väg mot morgon. Om han hade kunnat stjärnkartan bättre hade han kunnat se vilken tid det var, tänkte han. Det borde synas på stjärnbilderna. Eller nåt.

När Ida vaknade hade han hunnit koka upp tevatten och ta upp frukosten ur ryggsäcken. De åt piroger med svamp som Freddy hade packat ner. Ida tuggade på kaffebönor och frågade om han ville ha. Han provtuggade en – hårt, bränt och beskt. Nä tack, helst inte. De packade ihop långsamt och Nisse bockade av på en lista i mobilen. Sen gick de över den tjälhårda stubbåkern i riktning mot vägen.

– Tror du det finns nån buss vi kan ta? sa Ida.

Hon höll fortfarande på att försöka knäppa avbärarbältet, så han stannade och väntade. Det kunde inte vara långt hem, tänkte han. Inte så långt till folkhögskolan heller. Men de skulle ner till Stockholm, till Fjollträsk, till Nollåttaland, som var nånting med fasta telefonnummer. Det fanns en skylt som visade att det här var rätta vägen till Sollefteå och Höga kusten. Skulle man till Stockholm fick man gå över vägen.

– Buss? Jag tror tvåhundraelvan kanske går här. Fyra dagar i veckan. Om vi har tur kan vi ta morgonbussen.

De hade tur, men inte på det sättet. De gick längs vägen och såg på himlen som sträckte ut sig ovanför dem. Bergen som man bara kunde ana konturerna av långt borta. En lada som såg ut att kunna falla ihop i vinddraget om nån sprang förbi. Sen körde en långtradare in till vägkanten där de gick, enorm och badande i blinkande ljus i orange och gult. Dörren öppnades och föraren kom ut i blinket med något i famnen.

– Är det här eran? ropade han och vinkade med det han höll i.

Ida satte ner sin packning och började gå igenom den.

– Är det en röd sovsäck? sa hon. För jag saknar min.

Det var en röd sovsäck i ett svart fodral. Ida hade haft den hängande utanpå ryggsäcken, och så hade den glidit av utan att hon hade märkt något. Långtradarchaffisen Jacob hade fått syn på den och tänkt att han skulle göra dagens goda gärning, sa han och log bredare än någon rimligen gör före halv sju på morgonen. Ida tackade så mycket och sa att hon kunde swisha honom en slant för besväret. Men det var inget besvär, sa Jakob. Bara fint att kunna vara till hjälp.

– Vart ska ni förresten?

– Stockholm, sa Ida.

Jacob skulle också dit och ville gärna ha sällskap. Han älskade sitt jobb, sa han, och hatade det, och vissa sa att vägen var målet, men det var det värsta skitsnack han hade hört, för det bästa var att komma fram.

– Eller hur? sa han och vände sig till Nisse, som letade efter säkerhetsbältet i baksätet.

– Det är olika, sa Nisse.

– Du är bland vänner här. Säg vad du tycker bara, fritt fram!

– Jag gjorde ju det.

– Vi får väl se när vi kommer fram, om du vill åka samma väg tillbaka igen eller om du bara är jävligt nöjd med att vara framme.

Sen skrattade han så hans rutiga flanellmage hoppade och tände en cigarrett. De susade fram i en hastighet en bra bit över den fartbegränsningsskyltarna föreslog.

– Alltså, sa Nisse. Vi har precis gått upp. Jag är ledsen om vi inte är så mycket sällskap.

Jacob sa att det var lugnt. Han knappade på mobilen och sen strömmade musik ut ur högtalarna, surroundljud, förklarade han belåtet. Det var en sextiotalslåt med den där vänsterhänta killen med afro som spelade gitarr. Vad han nu hette.

I speglingen i vindrutan såg Nisse att Jacob sneglade på honom. Som om det var något. Han såg sig omkring i den mörka förarhytten – det hängde glitter och tomtar överallt. Och ett laminerat foto av ett barn som såg ut som en liten Jacob.

Sen började Jacob berätta om en dokumentär han hade sett nyligen. Något av det märkligaste han hade sett. Det var en ung grabb som hade råkat hamna i framtiden. Han hade filmat vad han såg, och det var skumma grejer. Och det skummaste av alltihop, tyckte han just nu, var att filmaren hade sett ut precis som Nisse. Det kunde inte vara ett sammanträffande, sa han.

– Vi stannar och käkar frukost här framme, sa Jacob. Så ska jag visa dig. Om det inte är du är det din tvillingbror.