I dagarna släpptes slutrapporten för Brösarpsprojektet, som pågått sedan 2019 och som gått ut på att undersöka hur unghästars hälsa påverkas av att de får spendera mycket tid på stora, kuperade marker i flock.

Föga förvånande visar resultatet att hästarna rört sig mer och varit mer skadefria än hästar som hållits mer traditionellt (alltså i mindre hagar och med boxvistelse delar av dygnet). Det borde inte förvåna någon att hästar, som är evolutionärt anpassade efter att leva i flock på stora stäpper, röra sig flera mil om dagen och äta många timmar per dygn, mår bättre av att få leva på ett sätt som liknar just det än att spendera halva sitt liv i ett 9 kvadratmeter stort fängelse.

Resultatet från Brösarpsprojektet är naturligtvis mer än välkommet. Ju fler hästar som får chansen att leva som just hästar, desto bättre. Vad som däremot är förvånande är att detta ses som en nyhet år 2022.

Hästar har varit domesticerade i tusentals år. Vi har vetat länge vad en häst behöver för att må bra. Ändå har vi byggt upp ett system och en tävlingsindustri där vi håller hästar på ett människovänligt – inte hästvänligt – sätt. Det finns en idé om att en häst, vars essens det är att röra sig över stora ytor med andra hästar, kommer skada sig om den gör just det. Därför har vi valt att låsa in dem i små rutor, där de varken kan umgås med sina artfränder eller känna sig trygga i att de kan fly när de känner sig hotade. Hästvärlden, liksom all djurhållning, genomsyras av människans lathet och vilja att kontrollera och utnyttja andra varelser in absurdum, utan en tanke på vad denna varelse vill och behöver.

Detta humancentrerade tankesätt återfinns tyvärr även i rapporten från Brösarpsprojektet. Ett av målen med projektet är att ”med forskning visa att hästar som växer upp under naturliga förhållanden blir hållbara individer över tid”. Och det låter ju naturligtvis bra – men hållbara för vem, och för vad? Det blir snart tydligt för läsaren att hästar inte ska vara hållbara främst för sin egen skull, utan för att kunna hoppa höga hinder med en människa på ryggen.

Begreppet ”hållbarhet” återkommer överallt. En artikel i ATL (Lantbrukets affärstidning) om projektet skriver bland annat att ”med tanke på hur dyra tävlingshästar är så har hållbarhetsproblematiken fått högsta prioritet”. Hästen ses i första hand som en presterande ägodel – inte en häst. I rapporten går författarna så långt att de jämför hästar med bilar: ”De som köper en häst […] bör vara medvetna om vad de köper. Köpare av en begagnad bil får dokumentation om mätarställning, servicetillfällen m.m. Det är därför anmärkningsvärt att det som regel saknas information om hur en häst fötts upp eller använts.” Vad som snarare borde anses anmärkningsvärt är att tycka att det är rimligt att jämföra en levande varelse med en artefakt. 

Vi måste sluta se djur som ägodelar. Vi kan inte frångå att domesticerade djur är just domesticerade – men med domesticeringen kommer också ett ansvar: att låta det liv du tagit under dina vingar få leva ett gott och hållbart liv, för sin egen skull. Ju fler hästar som får leva på hästvänliga villkor, desto bättre. Projekt som det i Brösarp är mer än välkomna. Men låt oss också ta lärdom av dessa projekt för att förstå hästar som hästar snarare än pengaindrivande tävlingsmaskiner. Låt kunskapen från Brösarpsprojektet öppna upp för idén om att låta hästar leva ett hållbart liv för sin egen och ingen annans skull.