Det blåser kallt i Helsingfors och vi letar efter en bra plats att ta några foton för intervjun. Utanför Kampens köpcentrum står en metallstaty som ser ut som en stor gallerformad kapsel. Det tar inte mer än några sekunder för antikärnkraftsaktivisten Ulla Klötzer att göra kopplingen i sitt huvud.

– Här blir bra. Det är precis som med de där kapslarna för slutförvaret av kärnavfallet. Det finns inga garantier att de inte kommer att läcka radioaktivt material, säger hon.

Annars är det kommande medlemskapet i Nato som upptar det mesta av hennes tid. Finland, som attackerades av Sovjetunionen under Andra världskriget, har fått stora skrämselhickan av Vladimir Putins försök att invadera Ukraina. Opinionen har svängt för ett medlemskap i Nato på bara några veckor och de finländska politikerna, med statsminister Sanna Marin (S) i spetsen, verkar redo att ta det historiska beslutet att överge landets alliansfrihet.

– Jag har skrivit brev till utrikesminister Pekka Haavisto (De gröna) och Vänsterförbundets ledare Li Andersson, men får bara goddag yxskaft till svar. Går vi med i Nato vill jag flytta utomlands, säger Ulla Klötzer.

Kopplingar kärnvapen

Som veteranaktivist inom organisationerna Kvinnor mot atomkraft och Kvinnor för fred är kopplingen mellan Nato och kärnvapen glasklar. Ett medlemskap skulle bara öka spänningarna med Ryssland och leda till större risk för konflikter med grannlandet, och i värsta fall, ett atomvapenkrig. Ulla Klötzer är övertygad om att de eventuella garantier som skulle ges för att Nato inte kommer att placera kärnvapen i Sverige och Finland, knappast skulle hålla i händelse av krig. I vilket fall skulle vi hamna under det amerikanska kärnvapenparaplyet och vara en del av Natos gemensamma kärnvapenplanering och kärnvapenövningar.

– Finland är naivt som tror att det går att förändra organisationer som EU eller Nato inifrån genom medlemskap. Och titta hur det gick för Sveriges utrikesminister Margot Wallström som försökte få regeringen att skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen, vilket inte lyckades. Åtminstone avgick hon med äran i behåll. Jag beundrar henne mycket, men nu är hon borta från politiken.

Hon berättar att de senaste veckorna har varit svåra för henne personligen med krigslarmet och mobiliseringen för att gå med i Nato. Hon och många andra som är kritiska har svårt att få ut sina budskap. Tidningarna vill inte publicera insändare eller debattinlägg.

– Jag är så förbannad och besviken på vår så kallade kvinnoregering, Många av dem har precis fött barn och borde ha siktet inställt på framtiden. De borde tänka efter. Jag sover inte gott när jag tänker på mina barn och barnbarn och all världens barn.

Politiskt intresse

Det var när Ulla Klötzer fick sitt första barn på 1970-talet som det politiska intresset väcktes. Vändpunkten kom när hon och hennes man Ralf tittade på ett teveprogram om riskerna med kärnkraft.

–Jag ville bara stänga av eländet, men Ralf tyckte att jag inte bara skulle strunta i det utan göra något åt saken. Och jag bestämde mig för att göra det. De där orden har han fått ångra, skrattar Ulla Klötzer, som ägnat många timmar av sin fritid åt sitt engagemang.

Hon gick till en början med i Svenska folkpartiet, ett allmänborgerligt parti mestadels fokuserat på den finlandssvenska minoriteten, men hon insåg ganska snart att hennes syn i miljöfrågorna var långt mer radikal. Det ledde till att hon engagerade sig i De Gröna, vilket är Miljöpartiets systerparti i Finland. Ett tag var hon partiets vice ordförande, men när De Gröna började kompromissa med sina kärnfrågor tyckte hon att partiet hade förlorat sin själ.

– När De Gröna bytte fot och började vara för ett medlemskap i EU under 1990-talet insåg jag att det var slutet för mig inom partipolitiken. Jag hade blivit sviken av två partier och jag tänkte att nu blir jag aktivist. Jag ville inte göra avkall på mina ideal. De här frågorna om EU, kärnkraften och Nato, är för mig väldigt avgörande.

Stöd från svenska vänner

Kontakterna med Sverige har varit många, både inom miljörörelsen och i kampen mot kärnkraften och EU-medlemskapet. Inte bara har hon fått material och kunskap från nätverken, utan också stöd och kraft att fortsätta kämpa vidare.

– Utan mina svenska kontakter hade jag gett upp. Jag brukar kalla Per Garthon för min gudfar. Men jag har samarbetat med många andra som Jonas Sjöstedt och en rad olika aktivister.

Som ett folk. Att inte följa någon partipolitik var inget nytt för Ulla Klötzer. Hennes far hade ställt upp och blivit invald i lokalpolitiken både för Sfp och som oberoende politisk vilde. Det var han som hade uppmuntrat henne och fått henne att älska att diskutera politik och debattera i barndomshemmet. Det kunde gå hett till hemma, särskilt när Israel-Palestina-frågan diskuterades. Då fick de sitta i varsitt rum för att inte gräla.

– Han hade varit med i Vinterkriget, men hade aldrig något hat mot ryssarna. Trots att han förlorade sin gård som låg i det annekterade Porkala. Efter 1956 när Finland fick tillbaka området ville min mor inte flytta tillbaka, säger Ulla Klötzer.

Snabb i repliken

Slagfärdigheten och den rappa tungan har gjort henne till en populär debattör i offentligheten, men har också lett till att hon har kommit på kant med folk.

– Det är inte så att jag bara står och babblar. Jag har läst på fakta och skapat ett kunskapsunderlag som jag baserar min livsåskådning på. Jag vet att jag har varit väldigt illa omtyckt i många kretsar men jag tar det som en komplimang.

– Man behöver inte vara vän med alla människor. Särskilt inte med de som jag tycker hotar mina barns framtid, då får man vara rapp i tungan. Det är alldeles för många människor som underkastar sig. Det är ett sorgligt faktum men majoriteten har inte alltid rätt.

Förutom Nato-frågan har hon engagerat sig i antikärnkraftrörelsen ända sedan Finland började bygga ny kärnkraftverk på 1970-tale. Men till skillnad från Sverige, där det fortfarande finns ett starkt motstånd, har Finland blivit allt mer positivt inställt till kärnkraft. Till och med De Grönas ungdomsförbund är för byggandet av modern kärnkraft som ett sätt att motverka klimatförändringarna. Även De Gröna förväntas ändra sin officiella hållning inom kort från neutral till kärnkraftspositiv.

Världens dyraste

Men byggandet av nya kärnkraftverk har inte gått så smidigt som landet hade hoppats på. Olkiluoto 3, som ligger på en halvö i Euraåminne kommun, har kantats av förseningar. Den började byggas 2005 och var planerad att starta 2009 men gick i drift först i år, med en kostnad på närmare 90 miljarder kronor – upp från den beräknade kostnaden på 35 miljarder kronor. Vissa menar att det kan vara ett av världens dyraste byggnader. Nu senast stoppades projekterandet för kärnkraftverket Pykäjoki, eftersom det ansågs ha för höga risker att ha samarbete med rysk kärnteknik och företaget Rosatom, vilket har nära kopplingar till den ryska statsmakten. Det är flera kommuner som har satsat stora summor redan i det projektet.

– Jag är rädd för att de kommer försöka köra vidare med finsk sisu och försöka hitta något annat företag att driva byggandet vidare och kanske ersätta det med små SMR-reaktorer.

Hon berättar att hon blev gripen under en demonstration mot byggandet av kärnreaktorn Olkiluoto 3 och fick sitta i arresten hela dagen.

– Jag tycker så här i efterhand att min kritik ändå har haft bäring med tanke på hur uselt Olkiluoto 3 har skötts.

Både när det kommer till kampen mot kärnkraften och Nato är det få som engagerar sig i Finland. Särskilt oroväckande är det att så få unga är med i rörelserna, tycker Ulla Klötzer.

– Unga idag verkar inte ha tålamodet att läsa långa rapporter. Allt är snuttifierat som på Youtube. Om du frågar någon på gatan om kostnaden för Olkiluoto 3 eller när den började byggas så är det få som vet. Kanske har det gått så lång tid sedan vi hade olyckan i Tjernobyl att farorna med kärnkraft har fallit ur minne. I Finland har antikärnkraftsrörelsen helt tappat farten.

– Det är fruktansvärt att säga det, men det enda som kan få människor att ändra sin uppfattning är om vi hade en stor olycka i Europa.

Fakta Ulla Klötzer:

Född: 1948 i Esbo, i Finland.Familj: Är gift med en tysk man. “Har två döttrar och fyra härliga barnbarn som jag går genom eld och aska för”.

Arbete: har arbetat sedan 1990-talet som lärare och vikarie vid Steinerskolan i Helsingfors. Hon var vice ordförande i Gröna förbundet 1991–1995 och ledde folkrörelsen Alternativ till EU 1995.

Aktivism: Har varit aktivist sedan 1970-talet, samt engagerat sig i Kvinnor mot atomkraft och Kvinnor för fred.

Intressen: Största hobbierna är att vistas i stugan i Tenala, odla örter och blommor för fjärilar och bin, umgås med familj och aktivistvänner.