– Tyvärr har nog många slängt dem på majbrasor genom åren i tron att de var omoderna ”dussinmöbler”, säger antikexperten Li Pamp.

Vid en första anblick ser furumöblerna av Axel Einar Hjorth inte särskilt märkvärdiga ut. Speciellt inte om man tillhör den generation som har marinerats i furuinredda 1970-talskök och murriga gillestugor.

Men kikar man noggrannare på de robusta pjäserna upptäcker man att de är oerhört välgjorda och har ett kraftfullt uttryck.

De är ritade under tidigt 1930-tal av Nordiska kompaniets, NK:s, dåvarande chefsarkitekt Axel Einar Hjorth (1888–1959). Han skapade flera serier av grovhuggna möbler med enkla former i ek och massiv furu. När han ritade dem hade funktionalismen slagit igenom och lagstadgad semester var på gång i Sverige.

– Det fanns en stark friluftsrörelse och de som hade råd byggde sig gärna en sportstuga. Axel Einar Hjorth snappade upp tidens strömningar och insåg att det skulle uppstå ett behov av möbler till alla nybyggda fritidshus, berättar antikexperten Li Pamp.

Hon är vd på Stockholms Auktionsverk och har även medverkat i tv-program som Antikrundan, Bytt är bytt och Antikmagasinet.

Just nu är hon mitt uppe i förberedelserna för auktionen Moderna & Nutida i början av maj, där några av Hjorths möbler ska ut till försäljning.

– De har fått en riktig renässans. Det finns ett stort sug efter dem i dag, säger hon.

Möbler som skulpturer

Allt började med att franska och belgiska antikhandlare fick upp ögonen för dem.

– Möblerna känns väldigt skandinaviska. De är enkla men samtidigt raffinerade och skulpturala – nästan som konstverk.

Och precis som det kan vara med vissa inhemska fenomen – oavsett om det gäller design, konst eller musik – måste de ut i världen och vända för att verkligen uppskattas på hemmaplan.

– Så var det med Hjorths furumöbler. När vi i branschen såg att de gick för stora summor utomlands blev många nyfikna även här hemma, säger Li Pamp.

Det dröjde inte länge förrän priserna sköt i höjden på auktioner även i Sverige. Det generellt växande suget efter furumöbler som märks sedan några år tillbaka hjälpte också till. Bordet Utö klubbades för 430 000 kronor häromåret. Det här är knappast möbler som gemene man kan köpa – kunderna är snarare kapitalstarka konstkännare.

– Att vi ser de här priserna nu beror på flera saker. Dels att möblerna är så tydligt ”barn av sin tid”, i omvälvningen mellan det dekorativa och det funktionalistiska. Dels att hantverk och hållbarhet är trendigare än någonsin. Köparna uppskattar det unika och traditionella med dem.

De rika beställde

Men vem var han då, Axel Einar Hjorth? Det finns inte så mycket skrivet om honom som person. Han utbildade sig på Högre konstindustriella skolan, dagens Konstfack i Stockholm, men fullföljde aldrig sina studier. När hans fosterfar dog hade han inte råd att fortsätta, utan började i stället arbeta som möbelarkitekt för att försörja sig.

Först blev han känd för att göra exklusiva, högkvalitativa möbler och inredningar.

– Under den senare delen av 1920-talet – den tidsepok som brukar kallas Swedish Grace – var det bara de allra rikaste som beställde möbler av honom, berättar Li Pamp.

År 1928 anställdes han som chefsarkitekt för NK:s inredning.

– Det var en tung position då. Den som innehade tjänsten påverkade både trender inom heminredningen och det offentliga rummet.

Men med tiden blev Axel Einar Hjorth kritiserad för att vara alldeles för exklusiv och exkluderande.

– 1920-talet var en brytningstid. Demokratirörelsen växte vilket även påverkade designen. I Per Albins folkhem skulle god formgivning göras tillgänglig för alla, säger Li.

Kruskakli och sportstugor

Runt 1930 skedde en ganska kraftig omsvängning i svensk bostads- och inredningspolitik och funktionalismens stilideal blev helt dominerande.

– Axel Einar Hjorth förstod att även han behövde anpassa sig till den nya tiden. Och det var i andan av ”kruskakli och sportstugor” som han hakade på med sina sportstugemöbler. De första gjorde han 1929.

År 1938 övergick han till egen verksamhet och det var först då som han signerade möblerna med sitt eget namn, ”A.E. Hjorth”.

Den allra främsta orsaken till de höga prislapparna på hans furumöbler i dag är att det inte finns så många kvar. Det tror man åtminstone.

– Ingen vet riktigt. Mycket hann köpas upp av utländska handlare innan vi förstod vilken skatt vi satt på – och mycket har kastats på majbrasorna genom åren, säger Li Pamp.

Fler furuentusiaster

Många svenska möbelformgivare har jobbat i furu och inspirerats av allmogestilen. Här är några:

+ Carl Malmsten: Sveriges mest kända möbelformgivare. Han strävade alltid efter att efterlikna naturen. Har gjort mängder av furumöbler, allt från rustika stolar, som Skedblad från 1936, till nätta slagbord och udda skrivbord.

+ Karin Mobring: Hennes furumöbler från mitten av 1960-talet byggde på tydliga, geometriska former. År 1964 såg Ikeas grundare Ingvar Kamprad en av hennes karmstolar i trä på Möbelmässan i Stockholm. Kamprad blev förtjust och började samarbeta med henne. Stolen Diana är ett exempel på en möbel som ingick i hennes Ikea-produktion.

+ Roland Wilhelmsson: På 1960-talet gjorde han roliga möbler i massiv furu. En av hans skapelser som har varit poppis på auktionsmarknaden är bänken Bamse. Han gjorde både furumöbler i egen regi och för möbeltillverkaren Karl Andersson & söner, i Huskvarna.

Källor: Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, Li Pamp, boken Svenska 70-talsmöbler av Andreas Siesing, (Linderlöws, 2021).

Furufakta

+ Furu kommer från tall och är, näst efter gran, Sveriges vanligaste träslag. Det används till allt från pappersmassa och brädor till möbler och paneler. Historiskt har furu varit det viktigaste träslaget både för inhemsk förbrukning och för export av sågat virke.

+ Träet delas upp i splint- och kärnved. Färsk splintved är ljus men mörknar om den utsätts för ljus. Kärnveden har en rödaktig nyans och mörknar även den efter hand och får då en rödbrun färg. Splintveden är oftast mjukare än kärnveden.

+ Årsringarna ger furu dess karakteristiska struktur, liksom inslaget av kvistar.

+ I framtiden kan tall bli ett så kallat minoritetsträdslag, eftersom tallbeståndet minskar på grund av de omfattande viltskadorna på tallodlingarna. I stället satsar många skogsägare på gran i norra Sverige samt på gran och hybridlärk i söder.

Källor: Skogssällskapet, Skogsstyrelsen, Föreningen Skogen.