”Det finns ett tydligt före och det finns ett tydligt efter den 24 februari”. Så argumenterar flera av de politiker och debattörer som förespråkar ett svenskt Natomedlemskap. Tydligast är argumentet bland de socialdemokrater som bytt fot i frågan med hänvisning till att Sveriges säkerhetspolitiska läge ändrats ”i grunden” sedan Rysslands invasion av Ukraina.

Men Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, ställer sig frågande till att det enbart med anledning av kriget skulle bli säkrare för Sverige att ansluta till Nato.

– Jag vill inte uttrycka mig för eller emot i sakfrågan, av hänsyn till komplexiteten, i synnerhet efter Rysslands fullskaliga invasionskrig. Men jag är hyfsat tveksam till de förenklade argument som lyfts i debatten om att ”verkligheten har förändrats” eller att Rysslands krigföring i sig på ett enkelt sätt kan tolkas som ett argument för ett Natomedlemskap, säger säger Linus Hagström.

Ett av de argument som ja-sidan lyfter är att Finland ser ut att gå mot ett medlemskap, och att det skulle lämna Sverige i ett utsatt läge om man då valde att stanna utanför. Hur ser du på det?

– Jag har svårt att se att Sverige skulle bli mer osäkert om Finland går med. Jag kan förstå motsatsen, att Finland skulle kunna bli mer osäkert om Sverige gick med utan Finland, där finns det en logik. Men om det är tvärtom, är vi helt inringade av andra Natoländer, ungefär som Schweiz och Österrikes position i Centraleuropa. Det är ingen som säger att den positionen gör de länderna sårbara.

”Saknas flera mellansteg”

De argument som hörs mest i Natodebatten i dag är skeva och saknar viktiga aspekter, menar Linus Hagström.

– Dessutom är säkerhetspolitik en väldigt komplex materia som det råder stor osäkerhet kring. I princip alla handlingslinjer kan göra oss mer säkra eller osäkra. Så argumentet om att allt har förändrats och att vi nu måste gå med, är en tolkning som saknar flera mellansteg.

En bredare, säkerhetspolitisk analys av den nuvarande situationen och dess upprinnelse, kan resultera i motsatta slutsatser om nyttan av ett svenskt Natomedlemskap. Det är inte alls givet att Sverige skulle bli säkrare, menar han.

– Det vanligaste antagandet tycks vara att Ryssland attackerade Ukraina för att Ukraina inte var medlem i Nato. Men den alternativa hypotesen att Ukraina attackerades för att landet ville gå med i Nato är inte heller orimlig. Om Ukrainas vilja att gå med i Nato uppfattades som en förödmjukelse av Putins Ryssland, vilket i sin tur reagerade på ett vedervärdigt sätt, då är frågan om Sverige nödvändigtvis blir mer säkert av att gå med i Nato?

Något som också ofta förbises i debatten är det faktum att relationen mellan Ryssland och Ukraina skiljer sig markant från Rysslands relation till Sverige.

– Det är alldeles oavsett viktigt att vi har klart för oss att Sverige inte är i närheten av att ha samma vikt för Ryssland, som Ukraina har, säger Linus Hagström.

Men om det då inte är ett givet säkerhetspolitiskt ställningstagande, varför vill Sverige då gå med i Nato?

– Mycket av det handlar om identitet. Det som ja-sidan vill trygga är identiteten, inte det svenska territoriet. Jag tror för övrigt att identitet också var en viktig anledning till att Ryssland attackerade Ukraina. Attacken gjorde inte Ryssland fysiskt säkrare, men ryska makthavare kände sig nog som en stormakt för ett ögonblick innan det visade sig att kriget inte var så lyckosamt som de hade hoppats.

Den andra anledningen, som han tror väger in i Sveriges vägval, är en okritisk inställning till Natos artikel 5 och de så kallade säkerhetsgarantierna. Då missar man hela litteraturen om alliansdilemman – som säger att allianspartners kan bli övergivna eller inblandade i krig som de inte vill vara en del av, menar Linus Hagström.

– Man tänker även att om vi går med i Nato och Nato blir starkare så leder det till avskräckning. Detta kan förvisso vara korrekt men avskräckningen kan också trigga igång ytterligare våldsspiraler. Säkerhetsfenomenet är mångtydigt, men den osäkerheten syns inte riktigt i debatten.

”Identitetspolitik”

Linus Hagström har tidigare analyserat den svenska Natodebatten mellan 2014 och 2018, och kom då fram till att den präglades av förenklade, identitetspolitiska argument som oftast inte har med säkerhet att göra. Det är något som han menar gäller även i dag.

Nationalencyklopedin beskriver termen identitetspolitik som ”en strategi för att stärka enskilda gruppers position i samhället”. De identitetspolitiska rörelserna utgörs ”i regel av personer som via en gemensamt accepterad gruppidentitet försöker förändra samhället i en riktning som ligger i gruppens intresse”.

Den som har följt den svenska Natodebatten, i synnerhet sedan kriget startade i februari, har med stor sannolikhet lagt märke till debattörer och ledarsidor som argumenterat för ett Natomedlemskap med hänvisning till att skydda ”den västerländska säkerheten” och ”de västerländska värderingarna”. När Moderatledaren Ulf Kristersson i mars presenterade sitt vallöfte om att leda Sverige in i Nato, sa han att ”Sverige hör hemma i väst”. Dessa är tydliga exempel på identitetspolitiska argument som knyter an till en viss gruppidentitet och syns på båda sidor i debatten, enligt Linus Hagström.

– På ja-sidan går den till så att allt som har med Ryssland att göra är ont och det är man emot. Denna indikation kräver att man ska vara en del av Nato och väst och allierad med USA, för att dessa ses som en motsats till Ryssland, säger han och fortsätter;

– På nej-sidan är också de allra flesta emot Ryssland, men de är även emot imperialism, kärnvapen och stormaktspolitik. Ryssland blir då inte motsatsen till Nato, utan Ryssland och USA och Nato hänger ihop som den stormaktspolitik som de är emot. Det är klart att det kan finnas säkerhetspolitiska överväganden inbakade i den typen av argumentation, men identitetspolitiken är också helt synlig.

Påverkar identitetspolitiken opinionen i en viss riktning?

– Jo, så är det helt klart. I min analys drog jag slutsatsen att vi nog var på väg på mot ett svenskt Natomedlemskap, med utgångspunkt i hur den svenska debatten var strukturerad.

Enligt Linus Hagström var ja-sidans position, redan för några år sedan, mycket starkare än nej-sidans. Främst på grund av att de som motsatte sig ett svenskt medlemskap var mer splittrade i sina identitetspolitiska positioner. Äldre socialdemokrater, miljöpartister och vänsterrörelsen ställer sig generellt emot stormaktspolitik, medan dagens ledande socialdemokrater har haft en annan position.

– De skriver i stort sätt under på ja-sidans identitet. De har sett Ryssland som problemet, och USA och Nato som del av lösningen, men ändå inte velat gå med i Nato. Därmed har logiken i Socialdemokraternas position varit svajig och uppbyggd på ett sätt som var förberett att byta ståndpunkt.

”Nej-sidan misstänkliggörs”

Något annat som har varit till ja-sidans fördel, är hur personer som uttalar sig kritiskt om ett svenskt Natomedlemskap löper större risk för att bli utsatta för personangrepp, berättar Linus Hagström.

– Under perioden jag analyserade var det tio gånger så vanligt att bli utsatt för personangrepp på sociala medier, som att bli förlöjligad eller misstänkliggjord, om man förespråkade ett nej, vilket är ett tydligt tecken på att debatten kretsar kring identitetspolitik. Hade den främst handlat om säkerhetspolitik kan man tänka sig att de bästa argumenten borde vinna utan fulspel.

De som blir förlöjligade eller utpekade som naiva och okunniga, är främst människor som inte har en bakgrund inom säkerhetspolitik, särskilt kvinnor. Personer som förväntas vara insatta i säkerhetspolitik, å andra sidan, blir istället misstänkliggjorda för att föra Kremls eller Putins narrativ, förklarar Linus Hagström.

– Jag har sett flera exempel i sociala medier. På Twitter skrev flera till exempel efter SVT:s Natopanel häromdagen att den bestod av sex experter och en ideolog, trots att flertalet av experterna sannolikt är för ett Natomedlemskap. Att tänka att vi ska med i Nato ses som expertis medan motsatsen ses som ideologi.

”Avgör för många”

På stora ledarsidor eller på sociala medier beskrivs frågan oftast inte som ett val mellan alliansfrihet eller en Natoanslutning, utan snarare som ett val mellan att vara neutral mellan Putin och Ukraina, eller mellan Nato och Putin, vilket är absurt, anser Linus Hagström.

– Många vet inte ens vad Nato är eller gör. De tänker att det är ett val mellan Putin och Nato, och Putin vill ju ingen stå på samma sida som. Det är den här typen av väldigt förenklade ställningstaganden som avgör för många. Så som debatten är strukturerad är beslutet som ska tas redan givet.

Själv hade han velat se en bredare debatt som också innefattar en analys om vad som kommer att hända med Ryssland efter Putin.

–Om det nu är så att det här kriget kan tolkas ett resultat av storhetsvansinne i kombination med en utbredd känsla av förödmjukelse, vilket flera experter är inne på, och om Ryssland förlorar kriget och Nato utvidgas ytterligare, skulle det i värsta fall kunna skapa en grogrund för ytterligare känslor av förödmjukelse och storhetsvansinne på 30 års sikt. Det är en oro som jag har.