Kriget och Natofrågan har invaderat min egen person och jag har blivit rädd! Jag är annars en person som inte bär på rädsla å tala om. Jag har stått i många utmaningar och motgångar under mitt liv, men inte så tydligt medryckt som denna gång. Ingen fara, det går väl över?

Alla som deltar i den ”sakliga analysen av Europas säkerhetsordning” visar på scenarier som egentligen är orimliga och i slutändan fruktansvärda. Denna insikt delar jag säkerligen med många. Men ambitionen att göra en saklig analys förtar insikten om vilket trauma som bearbetas. Atombomb i ena handen eller i den andras hand? Gör en kalkyl på det, du! Det ska vara kallhamrade soldater och politiker till sånt. Min analys sitter i maggropen.

En kan undra varför just jag blir så berörd. Är det för att jag lägger mer i bilderna från en galen krigsherre och sönderbombade skolbyggnader än andra? Jag blir till och med nojig av infångade soldater under stålverkets beskydd. Eller kan det vara så att mina erfarenheter ända från fosterstadiet triggar min känslovärld? Att vara i mammas mage under slutstriderna i andra världskriget i Budapest. Min far sköts ihjäl av en rysk soldat trots att han var civil. Vad kan jag ha upplevt  i ett sådant trauma?

Kan det vara vår väg under en rysk stridsvagns kanonrör? Vid det sovjetiskt brutala återtagandet av ett nyss befriat Ungern 1956? Kanske flykten genom vassruggar när skottlossning hördes? Vet inte, jag var inte särskilt rädd då. Kan ses som ett dråpligt sammanträffande: Min mor valde Sverige bland annat för att det var ett neutralt land. Och vad kan vi anses vara i dag? För att inte tala om i morgon?

När jag insåg att grundforskning i förlängningen kan få fram planetförödande effekter hoppade jag av grundforskningen. Visst, en principiell rädsla, men inte som i dag. En etisk fråga då, snarare än en skräckfylld.

Vad gör mig rädd? Putin har hotat oss – om vi närmar oss Nato. Han tar inte hänsyn till människoliv och är enormt prestigestyrd. Han håller den ryska allmänheten i sina händer. Om vi tar steg närmare Nato kan han helt enkelt bomba nån stad eller förstöra en trakt eller slå ut vårt it- och elsystem. En riktigt stor attack kan vi mota i nån vecka. Hur det ser ut ser vi i Ukraina. Det är faktiskt något att vara rädd för.

Men om då Nato faktiskt ställer upp så kanske Putin kan stoppas, men tål han det? Är inte risken stor att han ändå attackerar? Vad händer om de möts i strid? Hur långt kan han gå i sitt vansinne? Det finns små taktiska kärnvapen, hela jorden behöver inte drabbas, men väl stora delar av Sverige. Det är något jag är rädd för!

Här i Kilbo behövs inga skyddsrum. Det är inte mig det gäller. Tänk om endera parten vägrar känna sig besegrad och har flera bomber att ta till? Var hamnar vi då?

Jag är faktiskt rädd. Skulle jag vara villig att lyda Putin och avstå från den nationella rätten att gå med i Nato? Alltså att ge upp rätten att helt på egen hand få avgöra våra säkerhetspolitiska beslut? Ja absolut! Hellre utan rätt att gå in i Nato än utraderad. Så oheroisk kan en bli när en är rädd!