Den vänsterpartistiske riksdagsledamoten och tidigare EU-parlamentarikern Jens Holms bok med den anspråkslösa titeln Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern börjar med en enkel fråga från hans åttaårige son: ”Pappa, varför ger du inte pengar till tiggaren?”
Holm använder frågan som en ingång för att diskutera att det inte är våra enskilda val som är avgörande utan att vi måste förändra hela systemet. Istället för att bara ge pengar borde vi hitta lösningar som gör att hen slapp sitta där överhuvudtaget. Istället för att på egen hand kämpa för att bli klimatneutrala borde vi ställa om hela samhället så att enskilda personer slapp sitta fast i ett fossilberoende. Men även om Holm värjer sig för pojkens frågor får han dåligt samvete. Hur mycket vi än anser att det behövs ett systemskifte spelar ändå de enskilda, vardagliga besluten en stor roll – något som han återkommer till flera gånger i boken.
Ett övergripande tema är annars förhållandet mellan vänsterns paradgren, rättvisa, och klimatet. Holm visar hur dessa frågor inte behöver stå emot varandra utan att de tvärtom oftast hänger ihop. En klimatsmartare värld är i mångt och mycket också en rättvisare värld, helt enkelt eftersom de fattigaste drabbas hårdast av klimatutsläppen (och de rikaste släpper ut mest). Men lika mycket handlar boken om demokrati. Även där menar Holm att det hänger ihop och tar bland annat som exempel de omstridda frihandelsavtalen TTIP och Ceta. Förhandlingarna kring dessa har omgärdats av sekretess, med mer demokratisk insyn hade protesterna sannolikt blivit större, resonerar Holm.
Genomgående är han väldigt konkret, det handlar inte bara om svepande problembeskrivningar utan också om praktiska lösningar. I slutet listar han till och med tio steg mot nollutsläpp och ökad rättvisa, varav de flesta känns fullt realistiska och genomförbara.
Som mest intressant blir boken när Jens Holm ställer olika principer mot varandra. Kina har till exempel den senaste tiden fått mycket lovord för att de i högre grad än något annat land ställt om sin produktion till förnyelsebart. Samtidigt är Kina ett djupt odemokratiskt land där politiska opportunister fängslas på löpande band och regeringen styr med järnhand.
”Genomgående är han väldigt konkret, det handlar inte bara om svepande problembeskrivningar utan också om praktiska lösningar.”
”Tänk om det är så illa att demokratin inte är kapabel att hantera en så omfattande och komplex utmaning som klimatförändringen? Vad gör vi då?” frågar sig Holm i ett stycke. Men han landar i att det behövs mer demokrati, inte mindre, och att de som ser Kina som ett exempel ”antingen har gett upp hoppet eller inte förstått det revolutionära med demokrati”.
För alla som har ett starkt klimatengagemang och hjärtat till vänster är det lätt att hålla med om det mesta Jens Holm skriver. Men det är lite oklart vem han riktar sig till. För den som bara är lätt intresserad av klimat- och rättvisefrågor känns den aningen för tung, i synnerhet när Holm kommer in på frihandelsavtalen, ekonomi eller teknik har han en tendens att gå in lite väl djupt i detaljer. Visst bor djävulen i detaljerna, och för den som vill kämpa mot frihandelsavtalen är det viktigt att känna till hur de fungerar, men jag tror ändå att boken som helhet hade tjänat på att dessa avsnitt redigerats lite hårdare. De många och långa fotnoterna, som ibland upptar en halv sida, kan också få boken att kännas tyngre än den är.
För den som är väl insatt och påläst kring klimatfrågor kan problemet istället bli att känslan av upprepning infinner sig (hur många gånger har vi till exempel inte hört meningen ”vi har inte fyra planeter, utan en”?).
Men dessa invändningar till trots är Om inte vi, vem? en väldigt bra bok eftersom den tydligare än kanske någon annan bok jag har läst kopplar ihop rättvise- och klimatfrågorna. Den visar hur viktigt det är att vi alla tar ett gemensamt ansvar och inte kapitulerar bara för att det känns svårt och ödesmättat.
Som mest hoppfull blir jag när Jens Holm påminner om att Kristina från Duvemåla knappast hade kunnat föreställa sig att det fattigland hon emigrerade från några generationer senare skulle vara ett av världens rikaste med skola och sjukvård för alla. Om en sådan förändring är möjlig borde vi också kunna klara klimatomställningen.
