Knappt tre av tio svenskar vill förbjuda ”kränkande” demonstrationer, rapporterar SVT:s Politikbyrån. Majoriteten av dem som är positiva till inskränkningar i demonstrationsfriheten verkar höra hemma till vänster, något som kan tyckas förvånande med tanke på historien.

Jag borde inte, särskilt inte så här nära inpå första maj, behöva påminna om vilka politiska rörelser som främst haft behov av – och vilka som motsatt sig – rätten att organisera sig och demonstrera. Att som vänsterperson vilja öppna upp för lagstiftning som begränsar det på så vaga premisser kan tyckas pinsamt historielöst.

Lika historielösa är delar av högern som plötsligt i samband med koranbränningarna blivit yttrandefrihetskrigare – stick i stäv med tidigare (och pågående) gnäll om strejker, genusvetenskap, miljöaktivister, menskonst och första maj-tåg.

Nu tror jag att de som svarade på enkäten hade svårt att tänka längre än till ”danska politiker med ett uttalat mål av etnisk rensning av muslimer som bränner koraner i syfte att provocera dem”, och att en mer nyanserad frågeställning hade gett mer rättvisa svar. Men det är också en del av problemet i debatten.

Det är som att högersidan fastnat vid den kontextlösa handlingen – yttrandet – i sig, och vägrar erkänna att något annat spelar roll. Samtidigt fokuserar vänstersidan helt och fullt på avsikten och glömmer bort att prata om vad som är praktiskt genomförbart och vilka konsekvenser det skulle få för saker de bryr sig om. Därför blir samtliga oförmögna att applicera principen konsekvent.

Att värdera handlingar olika efter avsedd effekt är nämligen inte bara en återkommande princip i vårt rättssystem, som när vi dömer ut olika straff för vållande, dråp och mord. Det är också något som faller sig helt naturligt för normalt fungerande människor.

Din reaktion om någon stampar dig på foten blir troligen olika baserat på om det görs med flinande, sadistisk illvilja eller för att personen backar för att slippa bli påkörd av en buss. Även om effekten är densamma blir handlingen annorlunda i en vidare kontext.

Skillnader i avsikt när det kommer till potentiellt hädiska yttringar blir därför inte irrelevant, varken i eller utanför juridiken. Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo och Lars Vilks rondellhund var båda konstnärliga verk avsedda att utmana och provocera. De drev däremot inte politiska kampanjer för att begränsa religionsfriheten, och målet var inte att söka upp någon för att med vett och vilje stampa på deras fötter.

Jag vågar nog påstå att nästan ingen är för en totalt obegränsad yttrandefrihet om de tänker efter. Det finns mängder av yttranden vi, av goda skäl, motverkar på antingen juridisk eller social väg.

Där ligger problemet med SVT:s frågeställning. Vi förbjuder redan i dag vissa sorters kränkningar, som den sexuella varianten, hets mot folkgrupp och trakasserier – trots att de är yttranden. Så är Paludans Sverigeturné en demonstration eller en form av trakasserier? Jag misstänker att de två sidorna i den här debatten ser olika på den saken, och det är nog där vi borde börja.