Prenumerera

Logga in

Energi · Syre förklarar

Xpan-projektet – avsnitt 132

Medan Ida är i Xpan 7 med Joel är Nisse och Freddy kvar i Kio. Båda städerna är avskurna från omvärlden och strömlösa, men det sägs att de snart ska anslutas till Xpan-projektet igen.

Nisse hade fått ett uppdrag för en av Kios tidningsredaktioner. De hade börjat skriva för hand och sätta upp artiklarna på Ögat, när det nu inte gick att få ut tidningen på virtu. Bläcket hade de gjort av färgämnen från svampar, han hade antecknat receptet i mobilen men inte sett hur det gick till. De gjorde också papper för hand.

Men uppdraget var att skriva ner vad Max hade sagt om sprängningen vid Nordan. Han hade det i små inspelade fragment i mobilen och en del nerskrivet i Anteckningar, men mest stolpar. Sammanhangen och samtalen hade han i huvudet. Egentligen hade han nog frågat lika mycket om sin egen tid som om den han befann sig i. Han ville veta hur 2020-talet såg ut i backspegeln, hur … egentligen kanske han lika väl hade kunnat be My spå honom i tarotkort. Han hoppades i alla fall att en del av det Max hade sagt inte var oundvikligt. I så fall kanske, nej, håll koncentrationen …

Nu försökte han förklara Max gerillagrupps roll. Ja, eller vad de var. Egentligen sysslade de nog mer med rån än med sabotage, speciellt sedan de fått kontakt med Angus.

”Efteråt har jag förstått att vi var som Samlagruppens bottar, säger Max. Nyttiga idioter, föreslår jag. Det är ett uttryck som betyder att …”

Nej, det skulle låta taskigt. Idioter var de ju inte. Han skrev vidare. Det var Elvis på sjukstugan som hade sagt att han kände någon på Bio Kios redaktion och kunde fråga om de behövde en kille som kunde skriva. Nisse var välkommen och sjukstugan klarade sig utan honom nu när Angus var borta.

Det var kul folk där i redaktionen. En gubbe som skrev en skämtsida där Nisse knappt förstod ett enda skämt, men en del av dem handlade om Himmelska friden. En tjej som brukade skriva om spel på virtun hade börjat skriva om luffarschack istället. Det var en som skrev nyheter och så en kulturskribent. Hon hade gått en halvtimme tidigare, och nu var han ensam kvar.

Han spelade upp Max småländska igen, men så öppnade nyhetsredaktören Leia dörren och ropade på honom.

– Nisse! Är du kvar? Det drar igång nu! Elen är tillbaka!

Det sprakade och knastrade en del i ledningarna när staden liksom ryckvis lystes upp igen. Tänk om det skulle bli kortslutning, tänkte Nisse. Det smällde och blixtrade och in genom fönstren kom ett fladdrande, vitt sken, som fick Leia att se ut som en yrvaken mangafigur med en lila bandana. Många hade gjort egna konstruktioner för att klara sig över krisen, och en del av dem kanske inte höll. Eller så hade det regnat in.

– Ska det vara så här? frågade han Leia.

– Inte vet jag. Jag tror inte det. Men kom, det är stormöte i Fontänparken om tio minuter.

De gick tillsammans, och alla andra som de mötte skulle också dit. En del var irriterade, en del var förväntansfulla och andra såg mest oroliga ut. Nisse tittade efter Freddy och såg henne komma ut från sjukstugan, långsamt, och hon spanade efter någon.

När det väl hände något i Fontänparken stod de hand i hand och såg mot scenen. På en virtuell skärm visades en logga i blå nyanser, och så började en röst tala. Den lät sorgsen, om elektronik nu kan låta sorgsen. Som om den beklagade något på bruten elektroniska.

– Xpan-medborgare som deltar i Xpan-projektet. Global expansion råd är stolta att meddela att de nu tar nästa steg i utvecklingen av Xpan-projektet. Det gör vi genom att fokusera mer på vår kärnverksamhet. Jag vill kommer att tacka mina tillfällen tack vare detta. Du har tjänat oräkneliga summor pengar för vår framgång. Välkommen till produktionsplatsen för att hitta en plats. Efter 60 minuter släcks lampan igen. Om du har några frågor hjälper vi dig vänligen att rengöra skyndsamt. Ni kan återgå.

Det var ett förvirrande budskap, men det gick i och för sig att dechiffrera. Xpan-projektet sa upp samarbetet med Kio och troligen också med andra städer. Xpan-medborgarnas bidrag hade varit ovärderligt. Om de ville kunde de söka sig till produktionsområdena. De hade en timme på sig att använda elen innan den släcktes – antagligen permanent. Om de hade några frågor kunde de inte räkna med att svaren var begripliga. Klart slut.

Upprörda och förvirrade människor stod kvar på gräsmattan och försökte rikta sin ilska någonstans.

– Men är inte det här bra? viskade Freddy.

– Jag tror det, sa Nisse. Eller det beror på.

Nu skulle hon bli ännu säkrare på att hon ville stanna, tänkte han. Och han skulle bli ännu osäkrare på hur gärna han ville åka hem.

Upprörda människor stod kvar på gräsmattan och frågade varandra vad som menades och hur man egentligen kunde nå det där rådet. Någon som hade längtat mycket efter ljus började gråta. Men Nisse och Freddy snabbade på stegen för att hinna först till gästhuset och duscha varmt.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV