”Här behövs vi”.

Simon Henriksson och fyra av hans klasskompisar från Marinvetenskapsprogrammet på Göteborgs universitet var några av de 48 frivilliga som ställde upp på kuststädning i dykarklubben Öckerödorarnas regi under kusträddardagen. Hans kommentar gällde nog för alla, när de efter en kort båtfärd från Hönö Klåva till norra Risö fick syn på området de blivit tilldelade: troligtvis den av dagens städplatser med mest koncentrerat skräp, samlat längs en långsmal stenig landremsa.

– I sprängsten fastnar allt. Det är som tänder där det fastnar mat, konstaterade Paul Hultsbo, samordnare och en av de frivilliga från dykarklubben som ställde upp med att köra städarna mellan holmar och skär med båt.

Yoghurtförpackningar från Spanien, ryska plastdunkar med kemgrejer i, kanyler och inte minst spökgarn på botten som fortsätter att fånga in och döda djur. Som dykare har klubbens medlemmar länge sett problemen med nedskräpning både under vattnet och längs kusten. Därför har de flera gånger anordnat skräpplockardagar.

– Man vill bara få bort all skit, säger Paul Hultsbo. Kan förändra beteenden Denna gång anslöt man sig också till Nordiska kusträddardagen den 5 maj, en dag då det pågår städaktiviteter längs kusterna i hela Norden. Huvudarrangör är Håll Sverige rent. Vd Johanna Ragnartz menar att det är en viktig dag för att förändra beteenden.

– Den som har varit med på en skräpplockaraktivitet förändrar sitt eget beteende och påverkar också omgivningen, säger hon.

Och tydligen behövs en sådan här dag, eftersom majoriteten – hela 80 procent av skräpet som hittas – är skräp som kommer från land. Johanna Ragnartz erfarenhet är att folk inte riktigt förstår kopplingen mellan det du gör med ditt skräp inne i stan och det som hittas i havet.

– Ofta är det artiklar från mat- och dryckeskonsumtion som man tagit med sig i naturen eller stadsmiljön och som man inte tar med sig hem, eller ställer bredvid en full soptunna. Men det kan dröja lång tid innan någon kommer och hämtar det och under tiden kan fåglarna komma och slita i påsarna och så förs det iväg av vind och vatten. Jag har själv sett människor som sitter på en parkbänk bredvid en soptunna och sedan lämnar skräpet under parkbänken, säger hon.

Många engångsartiklar

Ute på Risö upplevde marinvetarstudenterna samma sak. Emilia Björklund var förvånad över hur mycket onödigt skräp – chipspåsar, sugrör, flaskor, engångsbestick – hon hittade och att många inte verkar göra kopplingen land – hav.

– Man ser när det händer. Jag satt på Lejontrappan inne i Göteborg en dag och bara såg hur skräpet från oss åkte ner i vattnet. Men vi distanserar oss så lätt till saker som vi inte ser: att Marspappret som hamnar på backen hamnar i havet sen. Tanken att någon säkert tar hand om det sedan är ju rätt sjuk, säger hon.

Några av dagens lite mer speciella fynd var en gammal cykelsadel, en kanyl, en sko, ett leksaksslott, en rostig sprayflaska med någon form av textiltvätt, en sliten återvinningspåse med texten ”reduce, reuse, recycle” och ett handtag från något som skulle kunna ha varit en vattenkokare.

Plast vanligaste skräpet

Oidentifierbara, fragmenterade plastföremål är det som är vanligast att hitta längs kusterna, och det är direkt sammankopplat med det stora problemet med mikroplaster. Mellan 80 och 90 procent av det skräp som finns i havet i dag beräknas vara mikroplaster, och majoriteten av dessa är ursprungligen större plastsopor som smulats sönder med hjälp av UV-ljus och mekanisk nötning och sedan finfördelats till allt mindre partiklar. Plast bryts ner extremt långsamt i naturen, det tar flera hundra år, och dessutom har partiklarna egenskapen att de drar till sig miljögifter som redan finns i havet. De senaste åren har det rapporterats allt mer om hur detta ställer till problem för såväl fiskar och andra havslevande djur samt havsfåglar som äter plasten istället för mat. Beräkningar som gjorts visar att mer än en miljon havsfåglar och över 100 000 däggdjur dör varje år för att de fastnat i eller ätit större plastföremål som stannar kvar i magen. Hur de små mikrobitarna påverkar djuren och människor som äter fisk och skaldjur är ännu inte klarlagt, men forskare har bland annat sett beteendeförändringar och påverkan på fortplantningsförmågan.

När det gäller de svenska stränderna är 70 procent av skräpet plast, enligt årets skräprapport från Håll Sverige rent. Det är en ökning från 63 procent år 2015. Rapporten visar också att 76 procent av svenska befolkningen tycker att plast i havet är ett mycket stort problem.

Bohuskusten hårt drabbat 

Bohuskusten är en av de värst nedskräpade kuststräckorna i hela Europa, eftersom strömmarna från Nordsjön och Kattegatt rör sig på ett sätt som gör att mycket av skräpet spolas upp just här: 8 000 kubikmeter varje år, för att vara mer precis. 20 ton skräp plockas upp bara i Kosterhavets nationalpark. 86 procent av det är plastskräp, enligt analyser från åren 2001–2015 gjorda av Ospar, den regionala havskonventionen för Nordostatlanten.

Längs Bohuskusten samarbetar Håll Sverige rent med Ren kust i Bohuslän, som i sin tur samarbetar med en rad lokala initiativ som exempelvis Strandstädarna och olika samhällsföreningar. Koordinator Ulrika Marklund har märkt av att intresset för strandstädning ökat dramatiskt de senaste åren, kanske till följd av uppmärksamheten i media.

– Människors vilja att delta i detta har ökat, det är en påfallande stor skillnad, säger hon.

Ren kust är också organisationen bakom Strandstädarkartan, där vem som helst kan gå in och markera stränder som antingen städade (grön), i behov av städning (röd) eller städade men med behov av hämtning av ihopsamlat skräp (gul).

– Vi försöker effektivisera och få en långsiktig städning längs kusten, säger Ulrika Marklund.

Vinterstädning på försök

Under vintern som gick var tanken att de skulle ha utvärderat hur man kan arbeta kontinuerligt med strandstädning också under vinterhalvåret, men det gick inte riktigt som planerat.

– Erfarenheten visar att det är lättare om man kan ha en kontinuerlig strandstädning. Då hinner plasten inte fragmentera och man får en kontinuerlig effekt under året. Men i år var det väldigt mycket regn och sedan sa det bara pang och så kom vintern. Och det är ju också en erfarenhet, att det går inte att städa varje år på grund av vädret, säger Ulrika Marklund.

Tillbaka på Risö var effekten av plastens fragmentering tydlig.

– Det här ser på håll ut som bränt gräs, men det är det inte, säger Simon Henriksson och drar upp ett orangerött trassel av plast som integrerat sig bland gräset.

Överallt fanns också små plastbitar som hunnit ta sig ner mellan gräs och stenar och som syns först när man börjar titta närmare.

– Det är som att rensa ogräs. Det tar aldrig slut! säger Emilia Björklund.

Behöver förändra samhället

Hon och klasskompisarna har läst mycket om problematiken med plast och mikroplaster i havet och hon är övertygad om att det måste till förändringar på både individuell och strukturell nivå.

– Vi måste ändra på den slit- och slängkultur som vi har skapat. Det är ju strukturer i samhället som vi måste förändra, som vår sophantering och vilket material de produkter vi köper är gjorda av. Men att plastpåsarna kostar i butiken kommer ju inte att rädda oss från det här, säger hon.

En annan av skräpplockarna på Risö var Sara Holmén Ekberg, som var på besök från Malmö.

– Tänk om man skulle göra de här strandstädardagarna med skolbarn precis som de allmänna städningar man gör i landet, så att våra unga – den kommande generationen – blir mer medveten, säger hon.

Hon tar sin son som exempel på en riktig miljökämpe.

– Han går runt och säger till folk på gatan: ”Du! Du tappade det här! Det är min framtid som du skräpar ner.” Han är sju år, säger hon.

Men skräpkällorna är flera. Sara Holmén Ekbergs kompis Pär Rylöv, som också är dykare i klubben, har hittat mycket under åren.

– Man hittar en hel del utländska produkter, sådant som fartyg dumpar för att de inte vill betala avgifter i hamnarna, säger han.

Han berättar hur han blev än mer medveten om det enorma problemet när han var på Sri Lanka för 4 år sedan.

– Man kunde se en mängd plastfragment i jorden så långt som hundra meter in mot land, rester av tsunamin. De har ju städat jättemycket, men på vissa ställen på östsidan där den var extra kraftig kunde man fortfarande se spår i marken, säger han.

Det finns hopp

Det är lätt att bli dyster och uppgiven när siffrorna presenteras. Varje år nyproduceras mer än 300 miljoner ton plast i världen, och mellan fem och 13 miljoner ton av det beräknas hamna i havet varje år. Men kusträddardagen är också ett tecken på en mottrend. Samtliga som Syre Göteborg pratade med under dagen uppgav en känsla av att vilja hjälpa till och att göra något, av kärlek till havet.

– De som arrangerar detta är ju hjältar, som kör ut alla med båt och hämtar upp och samlar ihop skräpet. Man får välja och se att det finns hopp för framtiden också, säger Emilia Björklund.