Peter Wohlleben ville just slå vakt om skogen, men insåg snart att skogvaktarens roll mer bestod i att vara just vad de svenska moderna yrkesbenämningarna antyder. Att avverka med största möjliga effektivitet och profit utan långsiktiga hänsyn till skogens ekosystem.

I dag driver Peter Wohlleben tillsammans med två kollegor ett så kallat ekologiskt skogsbruk i tyska Hümmel. Hans engagemang har de senaste åren utmynnat i flera böcker som fått stort genomslag bland allmänheten i flera länder (och retat upp delar av den traditionella skogsindustrin). Det började med Trädens hemliga liv 2007 och nu finns också Djurens gåtfulla liv och senast Skogen, en bruksanvisning utgivna på Norstedts. Det är för att tala om den senare boken på Kulturhuset Stadsteaterns internationella författarscen som Peter Wohlleben besöker Stockholm i början av maj. Som naturfantast (och tysk) har han förstås varit i Sverige tidigare.

– Min familj är stora Sverigefans. Vi har paddlat kanot i väst och gått på vandring i norr, och det planerar vi att komma tillbaka och göra i augusti.

Intervjun äger rum i bokförlagets lokaler på Riddarholmen mitt i city. Från fönstret syns centralbron och Tegelbacken, ett myller av bilar och människor. Hur trivs han i en sådan här urban miljö?

– Jag älskar kontrasten mot skogen. Jag skulle inte vilja bo i stan någon längre tid, men att besöka en stad då och då är härligt. Och det är också härligt att komma tillbaka till skogen igen, säger Peter Wohlleben.

Härligt med skogen

Att få andra människor att känna likadant, att det är härligt att komma till skogen, har blivit Peter Wohllebens mission. Den som han driver både genom att arrangera guidade turer i den skog som är hans arbetsplats, och genom böckerna. Men hur kärleken och intresset för träden och naturen uppstod är lite höljt i dunkel.

– Jag vet faktiskt inte. Min pappa arbetade på finansdepartementet, min mamma på sjukhuset, min bror är advokat, min ena syster är domare och den andra jobbar på utrikesministeriet. Så jag är något av familjens gröna får, säger han och skrattar.

Han föddes 1964 i Bonn, och kanske var det just avsaknaden av natur som gjorde att han sökte sig till den. Något var det i alla fall, för han planerade att studera biologi men nappade istället på en utbildning som annonserades ut av den tyska skogsförvaltningen.

– Jag tänkte att en skogvaktare nog sysslar med att ta hand om träd, och varför inte ägna sig åt det? Nu vet jag att en skogvaktare är mer av en skogsslaktare. Och det är bra för oss, vi får papper, möbler och värme, men det är inte bra för skogen.

Fördärvade marken

Att människan utnyttjar skogen för sina behov motsätter han sig inte. Det är de industriella metoderna, med tunga maskiner och kalhyggen, han kritiserar. Han blev betänksam redan under utbildningen när han såg hur kemikalier användes och hur maskinerna pressade samman och fördärvade marken för lång tid framöver.

– Jag tänkte att det måste finnas ett bättre sätt och började resa runt och undersöka skogar som sköttes mer miljövänligt.

Det går att uppnå om inte en bra så i alla fall en bättre balans mellan att bruka skogen och samtidigt skydda den, menar Peter Wohlleben, och det är vad han nu försöker göra i sitt eget arbete. Det handlar framför allt om metoderna för att avverka timmer; människor och hästar används istället för maskiner. Kalhyggen och kemikalier undviks och man försöker också återgå till en mer ursprunglig lövskog istället för den inplanterade barrskogen, som egentligen inte hör hemma på tyska breddgrader. Men framför allt vill Peter Wohlleben ha in folket i skogen.

– Människor hör hemma i skogen. Det är väldigt viktigt att uppleva naturen för annars kommer man inte att skydda den.

Han tycker att många miljöorganisationer gör ett misstag när de rapporterar i alltför apokalyptiska ordalag.

– Jag tycker att det är dumt för då målar du upp framtiden som hopplös. Det finns alltid en möjlighet till förändring. Ju förr desto bättre förstås, men jag tror att det är bättre att skydda naturen genom att ha roligt. Då har du en helt annan motivation.

Träden kommunicerar

En personlig relation till naturen gör alltså att vi bryr oss om den och engagerar oss för att bevara den, menar Peter Wohlleben. Men vad är det för slags relation? Varför upplever så många människor skogen som en avkopplande plats? I sin bok Trädens hemliga liv hävdar Peter Wohlleben att träden kommunicerar med varandra, och denna kommunikation återspeglas i våra egna kroppar.

– Du kan känna lukten av trädens kommunikation, du kan känna huruvida skogen mår bra eller inte. Det finns en koppling mellan ditt blodtryck och träden, och det är det som får oss att slappna av i skogen.

Det finns alltså en vetenskaplig förklaring?

– När du säger att du känner dig väl till mods i skogen är det lekmannens uttryck för en vetenskaplig reaktion. Som när du säger att du älskar din man eller dina barn, då är det hormonet oxytocin i ditt blod som är den biologiska förklaringen.

Mänskliga drag

I sin strävan att uppmuntra läsarna att lära känna träden bättre väljer Peter Wohlleben dock bort ett alltför fackmannamässigt eller vetenskapligt språk. Träden får istället närmast mänskliga drag, exempelvis talar han om familjeliknande band mellan individer. För detta har han fått en del kritik.

– Jag är inte vetenskapsman, jag är skogvaktare, säger Peter Wohlleben. Och skillnaden mellan mina böcker och vetenskapliga artiklar är just denna. De senare är fulla av tekniska termer och saknar känslor. Mina böcker har nästan inga tekniska termer men är fulla av känslor och därför är de lätta att förstå.

Skogen, en bruksanvisning är full av ömsinta presentationer av oansenliga insekter som lever i marken, men som vid en närmare titt kan se lika fascinerande ut som vilket exotiskt djur som helst, och inte minst har en avgörande funktion för skogens välmående. Att gå ut och upptäcka det vi har i vår närhet, och inte bara låta våra känslor svalla inför hotade arter som är ståtliga eller gulliga, är också en del av Peter Wohllebens kall.

Så hur ser en perfekt dag i skogen ut?

– En perfekt dag i skogen? En sådan har jag har aldrig upplevt, men för mig vore en perfekt dag att ligga under ett träd, se upp i trädkronorna och himlen och tänka att jag inte behöver göra någonting för att skogen ska vara lycklig. En dag kanske det händer.