Nadilah, 25 år från Afghanistan, har varit i Bosnien i två månader. Möjligheten att få stanna är minimal, men samtidigt vet hon inte hur hon ska ta sig vidare eller vart hon är på väg.

– Jag vet ingenting om min framtid. Hon sitter i en brunbeige soffa i receptionen i ett stort ljusgult hus som kallas ”Huset för alla” i Ilidza, en mindre stad nedanför höga berg ungefär trettio minuter utanför Bosniens huvudstad Sarajevo. Nadilah, hennes man Sherallah, döttrarna Romina och Marina är fyra av de, enligt officiella siffror, minst 3 500 personer som sedan årsskiftet anlänt till Bosnien. Exakt hur många som just nu befinner sig i landet är enligt både IOM, UNHCR och lokala aktivister omöjligt att säga. Flera medier har kallat vägen för ”den nya balkanrutten”.

Christina Höj Larsen är migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, och hon menar att när Sverige stängde sina gränser föll effekten som dominobrickor genom Europa. Nationalismen överskuggar de faktiska frågorna – att fler människor är på flykt i världen än någonsin.

– Det är tydligt att det bara handlar om inrikespolitiska poänger i debatten, säger hon bara några dagar innan en partiledardebatt i SVT och Socialdemokraternas utspel om fortsatt restriktiv migrationspolitik, något som redan lett till splittringar inom Socialdemokraterna.

Nadilah är bara en av många som fastnat utanför EUs gemensamma system. Hon har på sig en mörkblå klänning som är skickligt figursydd med perfekta sömmar. Innan de lämnade sitt hemland jobbade hon som sömmerska i sju år.

– Det tog hela dagen i går att sy den, jag var så trött sen men det var roligt att sy igen.

”Hålla folk borta”

Nu tar Nadilah sig istället för kinden som är golfbollsstor och värker intensivt. I dag kommer det inte bli mycket gjort. Hennes tand har krånglat sen de var i Serbien och tandvärken har kommit tillbaka starkare än förut. I Serbien fick hon en spruta ner i roten, men det hjälpte bara tillfälligt.

Höj Larsen anser att den europeiska strategin är att hålla folk borta. De lagliga vägarna som finns fungerar inte, oavsett vad dess förespråkare säger. Om Nadilah hade kunnat ansöka till ett omfördelningsprogram i Grekland hade hon gärna gjort det, men som afghan kan hon inte.

Hon kurar ihop sig i soffan i volontärhuset, där ungefär åttio personer just nu bor. Här på bottenplanet finns en reception, en matsal och kök. Huset har varit öppet i ett par månader nu. De boendeplatser som Bosniens regering, UNHCR och IOM erbjuder räcker inte.

– Jag har rest i två år nu. Förstår du? Hon håller upp två fingrar i luften och spärrar upp ögonen.

När Nadilah sträcker sig efter den yngsta dottern Marina som kryper iväg i soffan, syns ett stort ärr på vänstra handleden. Sicksack, som en tecknad blixt. När hon och familjen lämnade Afghanistan var det för att hon var tvungen.

Hennes pappa ville att hon skulle gifta sig med en mycket äldre man som redan hade två fruar.

– De ville inte att jag skulle gifta mig med Sherallah.

En ny rutt

Nadilah, Sherallah och deras döttrar har de senaste två åren varit i Turkiet, Grekland och Serbien. Pengarna är slut. Att ta sig från Serbien till Bosnien kostade runt 500 euro per person. De har bott i ”Huset för alla” i över en månad. Här känner Nadilah att hon har fått mer hjälp på en månad än på ett traumatiskt halvår i Serben.

– Bosnierna är snälla och huset känns tryggt.

I Grekland bodde de hela förra vintern i ett tält i lägret Malakasa. Hon ryser.

– Det var så kallt, så kallt … Förklaringarna till den nya balkanrutten är flera. Human rights watch menar i en nyligen publicerad rapport (Bosnia failing to protect asylum seekers) att en anledning till att människor nu tar sig till Bosnien för att sen försöka ta sig vidare till EU, är det inhumana våldet från först ungersk och sedan kroatisk polis mot dem som försökt korsa gränserna. Lokala aktivister varnar för hur farligt det kan vara att korsa okänd mark i Bosnien. Sedan nittiotalets krig finns det fortfarande minfält kvar som kan detonera.

Två olika vägar

I det välbevakade FN-huset i Sarajevo lutar sig Peter Van Der Aueraert tillbaka. Han jobbar som koordinator för Västra Balkan på International Organization for Migration (IOM).

– Det finns två olika vägar till Bosnien. De som anländer här nu kommer antingen från Grekland, via Albanien och Montenegro. Det är en blandad grupp som kommer. Det är även familjer från Syrien, som tappat tilltron på att EU:s omfördelningsprogram ska fungera. Eller så kommer man från Serbien och har tidigare försökt ta sig vidare genom att korsa gränserna till Ungern och Kroatien, säger Peter Van Der Aueraert.

De som anländer, kommer till ett fattigt efterkrigsland, med hög arbetslöshet och utbredd korruption. I landet finns ett center för asylsökande med 150 platser. Peter Van Der Aueraert är dock positivt inställd till regeringens arbete, och menar att IOM samarbetar med dem för att utvidga antalet boendeplatser för asylsökande. Men det kommer sannolikt inte handla om att ta emot en våg av flyktingar:

”Bosnien har inte kapacitet nog att hantera ett större antal migranter och tyvärr kan vi inte vara värdar åt alla, de flesta vill inte ens stanna här utan fortsätta till EU”, sa premiärminister Denis Zvizdic enligt Balkan Insight i februari i år.

Nästa dag sitter Nadilah i receptionen i Huset för alla igen. Marina sitter i knät och ler stort. Volontärerna som har hand om huset försöker ordna med ett tandläkarbesök. Nadilah blev gravid i Grekland och födde sin dotter den första mars 2017 i Serbien, på ett sjukhus nära det flyktingläger där de bodde. Marina saknar både papper och födelsebevis. Med huvudet dunkande av tandvärk berättar Nadilah om förlossningen. När värkarna började gick hon till lägrets sjukvårdspersonal. De sa till henne att hon fick vänta. Det gjorde hon. Men när smärtan blev för intensiv, fick hon till slut komma till ett sjukhus. Sjuksystrarna som förlöste henne kunde varken hennes modersmål farsi eller engelska.

– Jag förstod inget av vad de sa. De frågade inte om jag behövde något efteråt. Du vet det man har i trosorna när det blöder? Jag fick inget sånt, säger hon.

Ögonen blir blanka. Hon skakar på huvudet. I tre dagar var hon kvar själv på sjukhuset. För att stoppa blödningen tog hon sin huvudsjal och la mellan benen. Jämfört med det, är inte tandvärken så farlig. Men när hon dagen efter äntligen får åka till tandläkaren är de upprörda på kliniken. Varför hade hon inte fått hjälp tidigare?

Infektionen hade spridit sig ner i käkbenet och Nadilahs tand drogs ut på en gång. Tandläkaren skrapade sen bort det som var infekterat på benet. Om det spridits vidare hade det kunnat gå riktigt illa.

Psykologisk stress

Nederländska Stijn van der Leest är en av volontärerna som jobbar i ”Huset för alla”. Han kom till Sarajevo ungefär en vecka efter att huset öppnat.

Innan han kom till Bosnien var han i Serbien. Under de två och ett halvt år han nu volontärarbetat har han sett hur den psykiska hälsan hos människor blir allt sämre. De som nu är i Bosnien bär ofta på svåra minnen som de inte fått varken tid eller möjlighet att processa.

– Ibland tar sig den psykologiska stressen fysiska uttryck. Människor vill ha enkla svar på varför de mår som de gör, säger han.

I husets korridorer är samtalen ofta tunga. Samtidigt som det finns mycket humor och glädje bubblar spänningar under ytan. En man säger att han alltid försöker ha något att göra, som att hjälpa till att laga den gemensamma maten. Annars tänker han bara. En annan kvinna, ensamstående med en nioårig son, sitter alltid i trappan på vägen upp och pratar i telefon. Sen kommer hon och berättar oroligt att de ska korsa gränsen till Kroatien. Kommer det gå bra, undrar hon? Ska de vänta? Några dagar senare är de tillbaka igen, några hundra euro fattigare.

Oviss framtid

För Nadilah är situationen densamma. Sjalen som annars brukar vara virad runt huvudet ligger på sängen. Marina och Romina sitter på täcket och äter frukost. Hennes man Sherallah säger åt henne att hon måste försöka sluta tänka på allt jämt.

– Men det är så svårt. Jag vet ingenting om vad som kommer hända, säger hon.

Stijn van der Leest tror att det som nu pågår i Bosnien är början på en våg nyanlända som kommer växa under sommarmånaderna. Sedan han kom hit för snart en och halv månad sedan har antalet stigit markant.

I UNHCR Serbiens apriluppdatering skriver de att människor använder det mildare vädret som anledning att lämna Serbien och testa lyckan någon annanstans, i huvudsak beger man sig mot Kroatien eller Bosnien. Bosnien kan komma att bli en flaskhals på samma sätt som Serbien blivit. Förra året fick 13 personer någon form av uppehållstillstånd där, enligt Belgrade Center for Human Rights.

Statistiken är inte upplyftande för den som vill jobba, gå i skolan och börja om på nytt.

Få möjligheter i Bosnien

Samtidigt som många av de som anländer i Bosnien är trötta på att vara på resande fot, är det få som planerar att stanna. Nadilah och Sherallah visste knappt att Bosnien fanns när de lämnade Afghanistan. Ingen av dem har några anhöriga i Europa, det är inte det som drar. Släkten lämnade de bakom sig.

Peter Van Der Aueraert från IOM skrattar till när han får frågan om varför Bosnien anses vara ett transitland. Han menar att man måste förstå vad folk har offrat för att komma så här långt. I Bosnien är medelinkomsten låg och arbetslösheten hög.

– Människor har tagit sig hela vägen från Syrien, Irak och Afghanistan. De har inte gjort det för att fastna i Bosnien. Det är ett avfolkningsland, säger Peter Van Der Aueraert.

Sprider falska budskap

Lokala aktivister har en delvis annan syn. I en rapport som Syre fått ta del av, skriven av Gorana Mlinarević, advokat och expert på internationella mänskliga rättigheter, och journalisten Nidžara Ahmetašević, sammanfattar de vad som enligt dem är problemet: Bosniens regering kränker potentiella asylsökares rättigheter på flera sätt. Systemet fungerar inte.

I landet finns det i nuläget bara drygt 150 platser i det enda asylcentret. För att kunna söka asyl måste personen vara registrerad på en adress och ha giltiga papper från hyresvärden. Det är svårt för människor att få tag i de dokument de behöver så istället blir de ofrivilligt ”olagliga migranter”.

I lokala medier sprids budskapet att 99 procent av de som kommer till Bosnien är ”falska asylsökande”. Mlinarević och Ahmetašević skriver att regeringen och media säger att ingen vill stanna, samtidigt som detta inte ens är ett alternativ i det nuvarande systemet.

Peter Van Der Aueraert är medveten om problematiken men är trots det positiv. Han tror att de kommer att kunna omregistrera alla vars papper gått ut.

– IOM jobbar på det och jag tror det kommer vara möjligt snart, men det är upp till Bosniens myndigheter, säger han.

”Ingen vill ta ansvar”

Trots den negativa bild som lokal media och regeringen målar upp är stödet från lokalbefolkningen stort. I och med Balkankrigen är det många som minns hur det var att fly. Varje dag kommer minst ett par personer till Huset för alla med donationer. Frukt, eurocremé, toapapper, mjölk och kläder levereras i stora kartonger och påsar. Stijn van der Leest har tagit emot många donationer i den lilla receptionen.

– Det är ofta så i början av en kris, att människor hjälper till. Vi har sett det i både Serbien och Grekland tidigare, säger han.

Christina Höj Larsen (V) menar att om inte de rikaste länderna i världen hjälper till, finns det ingen som kan göra det. I det svenska valårets första partiledardebatt var migration en av de fyra frågor som avhandlades, en av de viktigaste för väljarna.

Efter debatten tyckte trettio procent av tittarna att SDs Jimmie Åkesson hade de bästa svaren. Han vill stoppa asylinvandringen helt och hjälpa på plats. Moderaternas Ulf Kristersson vill också skärpa invandringen, och fokusera på integration. Socialdemokraternas sista bud är att de strikta asylreglerna i Sverige ska gälla tills EU kommit fram till gemensamma direktiv. De vill också ta emot 14 000 personer om året, vilket är hälften av alla som kom under 2017. I skrivande stund har de här beskedet lett till tre avhopp inom Socialdemokraterna.

I skuggan av vad som händer i EU blir fattiga länder som Serbien och Bosnien tysta kriser för de som liksom Nadilah med familj fastnar här. Stijn van der Leest och hans volontärkollegor ser konsekvenserna av EU-beslut dagligen. De möter varje dag människor som bollas runt utanför den yttre gränsen. Han tror inte att politiker i EU tror på vad de säger.

– Utan individuella länders ansvarstagande är EU ingenting. Min uppfattning är att alla medlemsstater gör sitt bästa för att slippa ta ansvar, säger han.

Jobb i sikte

Tandvärken har börjar ge med sig. Nadilah äter fortfarande bara soppa, men hon har tagit med sig döttrarna till parken i Sarajevo. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen och en lång duk läggs ut på gräset och mat lagad av boende i Huset för alla serveras i gula plasttallrikar. Många av dem som kommer hit och äter bor på gatan, hos UNHCR eller IOM.

Nidžara Ahmetašević, som skrivit rapporten om hur Bosnien kränker asylsökandes rättigheter tillsammans med Gorana Mlinarević, är precis som alltid här. Hon vänder sig till Nadilah som står där i den blå klänningen. Till skillnad från Peter på IOM, har hon kontakter som i och med att så många lämnat Bosnien, behöver arbetskraft. Det är ibland även svårt att hitta rätt färdigheter även för den som önskar anställa. Ahmetašević har pratat med flera arbetsgivare och vet att det skulle gå att hitta jobb till en del personer som är här.

– Jag har en vän som behöver duktiga sömmerskor. Om du kan tänka dig att stanna i Bosnien skulle du ha jobb direkt, säger hon.

Arbetstillstånd tar lång tid

Förutom det har hon hittat jobbmöjligheter åt en frisör och en kock. Men det är inte lätt. Om Nadilah skulle bestämma sig för att stanna, kvarstår ändå de problem som stänger människor ute från asylsystemet. Om någon skulle lyckas söka asyl, tar det ändå sex till nio månader innan de får arbetstillstånd. Men Nadilah blir både fundersam och glad på samma gång när hon hör om potentiella jobbmöjligheter.

– Verkligen? Jag kanske skulle kunna stanna, säger hon.