Mellan åren 1995 och 1998 var jag inskriven på Hasselas moderkollektiv Franshammar i Hälsingland. Jag var 17 år när jag skrevs in på Hassela och 20 när jag kom ut. Flera år efter det utbildade jag mig till behandlingsassistent och samtalsterapeut. Jag har många års erfarenhet av att arbeta inom svensk missbrukarvård. Under alla dessa år har jag sett hur samma människor, år ut och år in, har vandrat mellan olika behandlingsinstitutioner. Allt från behandlingshem, avgiftningskliniker och lågtröskelboenden till gatan och tillbaka.

I denna text ämnar jag ta avstamp från Hasselapedagogiken och sedan argumentera för att dagens narkotikapolitiska debatt och situation har starka drag av den. Trots att Hasselakollektivet nu har stängts på grund av missförhållanden och trots att missbrukarvården mer och mer lämnar den repressiva hållningen för harm reduction andas den fortfarande repressiva åtgärder.

Vi skulle raderas

Hasselapedagogiken utgick från att vi ungdomar hade levt i misär, i total avsaknad av regler och ordning. Nu var vi där för att raderas och byggas upp på nytt. Vi skulle bli lydiga knegare som visste vad som var rätt och fel.

Hasselapedagogiken ersatte vår verklighet. Det gjorde den verkligen. Helt plötsligt ställdes de rätta frågorna och vi fick de rätta svaren. Om vi bara tänkte och agerade på rätt sätt skulle vi alla få bra liv. Men ju närmare vi kom det rätta, desto längre bort tedde det sig. Vi gjorde ju fel, trots att vi gjorde rätt. Hur skulle vi bete oss?

I ett citat från en intervju i DN den 10 december 2004 berättar Karl-Arne Westerberg om starten på Hasselakollektivet: ”Jag åkte till något ovisst och de första tio åren var tuffa! Jag hade lagt upp kurser i keramik, konst och musik. Men motståndet från missbrukarna var kompakt. De bildade informella grupper som rymde och knarkade. Och snart gick det upp för mig vad det handlade om. Värre diktatorer än droger finns inte.”

Nolltolerans

”Nolltolerans mot narkotika” skanderade Hassela och fick redan från starten 1969 samhället med sig. Nolltolerans och tvångsvård. Hasselakollektivet fick uppmärksamhet genom sin auktoritära syn på behandling av ungdomar som hamnat snett. Att vård skulle byggas på frivillighet var ett svek gentemot arbetsklassens barn. Hur skulle de kunna ta beslut om vad som var bäst för dem när de rätta förutsättningarna saknades? När föräldrarna knegade sönder sig själva samtidigt som deras barn drev runt på Sergels torg och drogerna blev deras enda tillflykt? Men den gamla skolan höll inte med. De ansåg att det måste finnas en inre motivering för att en förändring skulle komma till stånd och för att vården skulle ge resultat.

Samtidigt startade mannen som har kommit att kallas ”den svenska narkotikapolitikens fader”, Nils Bejerot, Riksförbundet Narkotikafritt samhälle. Organisationen arbetade med opinionsbildning för en restriktiv narkotikapolitik. Bejerot var en svensk psykiater och forskare som var benhård i sin övertygelse om hur Sverige skulle få bukt med drogerna. Liksom Hasselarörelsen krävde han nolltolerans, vilket länge uppfattades som en mycket extrem hållning. Men under det sena 70-talet fick Nils Bejerot samhället med sig. På 80-talet var han en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Utan att överdriva är han den person som har betytt mest för att vända svensk narkotikapolitik i restriktiv riktning. ”Efter tolv års debatt återstår ännu några stridsfrågor oavgjorda: Hur preventionsarbetet och narkotikapolitiken i stort skall utformas (strikt, restriktivt och konsekvent eller slött, liberalistiskt och inkonsekvent …” (Bejerot 179, sid 8).

Pennalism och angiveri

Ingen var förvånad över att Bejerots plan, som handlade om att rikta in sig på missbrukarna, som befann sig längst ner i narkotikahierarkin, sattes i verket. Nils Bejerot menade att kampen mot narkotika tidigare hade syftat till att behandla knarkarna som fridlysta och i och med det vänt dem ryggen. Nu hade hans ord tagits tillvara. 1982 trädde den nya socialtjänstlagen i kraft liksom lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen om särskilda bestämmer om vård av unga (LVU).

Hassela jublade och deras röster var överallt. Skrev någon emot fick de genast svar på tal, ofta av K-A Westerberg och Widar Andersson själva. Båda hävdade att det måste bli ett slut på flumskolan och låt-gå-mentaliteten som gång på gång, enligt dem, visat sig inte fungera.

Under tiden som den narkotikapolitiska debattstormen pågick fortsatte vi ungdomar att anpassa oss efter Hasselapedagogiken – genom kamratuppfostran. Vi använde oss av pennalism och angiveri. Hassela hade strategiskt, från första placeringsminuten, lotsat oss genom sin pedagogik. Allt detta skedde mitt i den pittoreska byn, bland landsortsbefolkning och dans på logar där alla invånare var allierade med Hasselakollektivet. Den var deras stolthet och Karl-Arne Westerberg hade satt Hassela på kartan.

Fast Hassela skördade framgångar har de alltid stött på kritik och motstånd. Socialsekreterare, forskare och journalister var bara några av dem som ställde sig frågande till Hasselapedagogiken. Hassela kritiserades för att tvinga ungdomar till anpassning genom kontroll och hjärntvätt. En av motståndarna var den svenska professorn i sociologi, Ted Goldberg, vars huvudsakliga forskningsområde är narkotikapolitik. Goldberg har alltid öppet kritiserat Hasselas metoder. I Nordisk tidskrift for kriminalvidenskab 1995:3 s 177–192 skriver Goldberg om att antingen-eller-tänkandet har präglat narkotikadebatten i många länder. Att ”alternativen har reducerats till två – antingen ställer man upp på den bedrivna narkotikapolitiken eller också är man en ’drogliberal’” (Goldberg 1995).

En annan som fick känna på motståndet från Hassela var socialsekreteraren och forskaren Kristian Tilander. 1991 kom han ut med boken Bakom vår blindhet: röster från Hassela som var resultatet av ett forskningsprojekt, Klienternas och socialarbetarnas perspektiv på socialtjänsten.

”Personalen framställde sina egna idéer och metoder som det enda rätta. Andra former av behandling, särskilt sådana som grundades på psykologisk kunskap ansågs förkastliga. Hasselapersonalen ansåg sig inte driva behandling. Det var frågan om uppfostran grundad på sunt förnuft, menade man. Syftet var upprättelse” Tilander 91:26.

Snabbt ska det gå

Mina erfarenheter från svensk missbrukarvård rimmar väl med Hasselas syn på hur personer som använder narkotika eller missbrukar alkohol ska behandlas. Detta oavsett vilken typ av behandling eller vilken vårdinstans denne möter. När allt kommer till kritan handlar det om konsekvenspedagogik, där begrepp som frihet, ansvar, handling och konsekvens är grundläggande. Konsekvenspedagogiken startades av den danske pedagogen Jens Bay, som en del av socialpedagogiken. Den tillämpas sedan många år på bland annat ”Träningsskolan* för unga” utanför Köpenhamn.

Detta innebär att den som befinner sig i beroendeställning till systemet förväntas tänka och agera i enlighet med de som besitter makten. Om personen inte klarar av att göra det eller kanske rent av inte vill så kommer bestraffningen. Att använda sig av konsekvenspedagogik är ett effektivt sätt att få en person att göra som man säger. Men i långa loppet är det förödande för personen som blir utsatt för det. Det mest fördärvande med dagens narkotikapolitiska debatt och den missbrukarvård som erbjuds är att de styrande tar sig rätten att bestämma hur en förändringsprocess ska vara. Människor tvingas in i förändringsfaser och snabbt ska det gå. Hela idén om korta processer, korta behandlingar, och framför allt att allt ska bli bra snabbt är en förhärskande praxis som bjuder på misslyckanden och åter misslyckanden.

En vårdapparat som genomsyras av en besatthet av jakt på människor som inte lever enligt samhällsnormen, en jakt på knarkare som sedan ska helas och bli rena, är dömd att misslyckas. För båda parter. Och framför allt leder detta till att självföraktet ökar hos dem som samhället önskar hjälpa. Så, vad får vi då? Jo, en massa människor som går runt och hatar sig själva. Och då så säger det väl sig självt – att valen i livet blir därefter.