”Klimatkrisen måste ha ett renodlat fokus.” ”Vi kan inte syssla med alla frågor.” ”Varför ska vi gå in i andra politikområden som rasism?” ”Det går inte att ta med alla frågor som man brinner för i klimatfrågan.” ”Vi befinner oss i en kris och kan inte låta gamla politiska frågor tränga sig före.” 

Ord, tagna från verklighetens folkdjup, som sällan yttras på andra platser än på internet. 

Argumenten för att utesluta social politik från grön politik är konstiga att lyssna på. En undrar ju hur länge en människa i ett förändringsarbete, vars lövtunna samhällsanalys undviker rättvisefrågorna, kan låtsas som om vi inte alla präglats av samhällets diskriminerande maktrelationer.

Men någon som själv inte drabbas har ju lyxen att kunna sortera hur som helst och därmed slänga grus i det antirasistiska maskineriet.

Det är skrämmande när någon med total avsaknad av analys kämpar för en bättre värld. En sådan person försvarar och upprätthåller orättvisa system, eller undviker att prata om dem. Men en grön politik utan social politik kan inte vara grön.

När omställningen slår orättvist är det för att den reflekterar genomgripande orättvisor i samhället. Därför måste klimatpolitikens och klimatrörelsens toppskikt göra något otroligt svårt: De måste våga bekräfta att klimatpolitikens toppskikt, rörelsens och den uppburna medelklassens intressen och behov, fram tills denna stund, har varit viktigast i samhället.

Detta är helt grundläggande för att kunna bygga allians och förtroende med svagare grupper, bara därifrån kan vi förändra och bygga den nya världen.

Om den stora förändringen fokuserar på att gynna storstädernas klimatkompenserande höginkomsttagare på retrocykel, Teslasnubbar med techjobb och ISK-konton och Instagramkvinnor med inspirerande klimatkonton så är det inte en förändring.

Sorry för nidbilderna, men va fan. De hörs högt och sätter tonen.

Det är en av klimatrörelsens klichéer att de känner vanmakt över sina liv, jag önskar att klimatrörelsen även kunde uppröras av att vissa helt saknar inflytande över det offentliga och andas utanförskap och vanmakt över sina liv. De där som inte får utrymme. Den här blicken, att de för det mesta är besvärliga, för dåligt integrerade och kostsamma, präglar alla fält. Vi i klimatrörelsens måste erkänna att detta även sitter i vår blick som en infektion.

Det stora motståndet mot klimaträttvisan i dag är att diskriminering av människor är ett obekant och komplicerat ämne, och att det ses som en ny fråga, skild från allt annat omställningsarbete, eftersom den förflyttar fokus.

Men vi kan inte undvika frågor som rasism, klassism, sexism, ålderism eller diskriminering av personer med funktionsnedsättning när vi vill ställa om våra samhällen, bara för att de är helt osynliga för en majoritetsbefolkning som själva inte drabbas.

Om vi ska ställa om så måste de utsatta rösterna som kommer att drabbas värst i klimatkrisen inkluderas. Annars kommer omställningen att fortsätta skrämma bort minoritetsgrupper och ses som ett elitistiskt BRF-projekt för fleecetröjor i områden med finare postkoder.

Omställningen är dömd att misslyckas om vi inte satsar på utsatta människor.