Måsar jagar spilld pommes vid grillen i Högdalen centrum. Nyckfulla april bjuder soldis och Johan Wicklén anländer i tunn manchesterjacka, han bor några minuter från tunnelbanestationen. I handen bär han två vadderade kuvert med nytryckta exemplar av debutboken, som han vill skicka personligen till personer som i texten delar med sig av sin relation till Sveriges vanligaste olagliga drog.

– Det kan ju vara lite känsligt, de som odlar själva och så där, säger Johan och stegar snabbt mot postservicen i centrum, där han räcker personalen paketen utan att blotta adressaterna.

En av de intervjuade är Henrik, som börjar odla cannabis i garaget när vårdapparaten inte lyckas lindra hans kroniska smärtor. En annan är Julia, som får små påsar hemlevererade mot kontanter, efter en snabb kontakt genom en krypterad app.

– Deras röster har inte kommit fram, och jag tror att om vi ska prata om allt som är dåligt med drogerna och de skador som faktiskt finns måste man först prata om varför folk dras till dem. Det tycker jag borde vara av intresse även bland dem som hatar knarket, säger Johan.

"Folk reagerar med magen"

Under 39-åringens egna uppväxt i centrala Gävle var hasch och marijuana en integrerad del av livet. ”Det var normalt, vanligt, vardag. Bland vänner, vänners vänner och bekanta. Vissa sålde, alla rökte – en del sällan, andra för ofta”, skriver han i bokens förord.

– Jag ser det som en styrka att ha doppat fötterna i olika delar av samhället, det har gagnat mig. Jag har alltid varit en social kameleont. Jag kan umgås med vanliga svennar, ingenjörer och människor som lever på fel sida av lagen.

På en kafékedja i Högdalen centrum dricker Johan juice. Han ”har slutat med kaffe efter lunch”, men visar inga tecken på trötthet trots att han just cyklat över tre mil fram och tillbaka till Stockholms universitet för att åter träffa en av forskarna som i boken hjälper honom att berätta historien om svensk drogpolitik.

Det som gjorde att Johan började bevaka drogfrågan var inte drogerna i sig, utan ämnets laddning.

– Det här är ett ämne där folk reagerar med magen. Man behöver inte ha fakta utan kan säga lite vad som helst och komma undan med det.

Som exempel tar han politikers upprepade utsaga att svensk narkotikapolitik är lyckad, eftersom relativt få ungdomar provar cannabis.

– Det är papegojasvaret, säger Johan.

Varför är det ett dåligt mått på drogpolitikens framgång?

– Kopplingen mellan hur många unga som testar cannabis till hur många som dör i narkotika finns inte. Det är inte så det fungerar. Plus att det bara är cannabis vi ligger relativt lågt på. När det kommer till amfetamin och kokain ligger vi på EU-snittet.

Media megafon för makten

De tyngre drogerna ligger utanför bokens fokus.

– Jag tänkte att man kan använda den mest populistiska drogen, den som är mest spridd. Och cannabis hade faktiskt en särställning i Sverige. Det blev ”det farligaste”, med kopplingen till ungdomen och inkörsportsgrejen.

Det spelade ingen roll att få använde cannabis, när ämnet började debatteras i Sverige under 1950-talet. I stället ”blev drogens viktigaste roll att redan från början bidra med moral till svensk narkotikapolitik – då som symbol för något okänt, främmande, exotiskt och skrämmande”, skriver Johan Wicklén, som refererar narkotikaforskaren Börje Olsson.

1968 fick Sverige sin första narkotikastrafflag under Tage Erlanders socialdemokratiska regering, och nästkommande år kampanjades i skolor och radio och tv mot knarket. Sveriges kanske mest inflytelserika opinionsbildare i frågan, polisläkaren Nils Bejerot grundade 1969 Riksförbundet narkotikafritt samhälle (RNS). Och i stället för att kritiskt granska makthavarna valde massmedierna tydligt sida i frågan, berättar Johan Wicklén.

– För att få gehör för det narkotikafria samhället som vision, och gå på brukarna snarare än de som säljer, så sa Nils Bejerot att man måste värva media som i princip allierad. Vi har haft kvällstidningar som har drivit helt onyanserade kampanjer mot knarket. Man har stundtals varit en megafon för makten.

Kritiska forskare marginaliserades

I boken gör Johan tydligt hur även vetenskapen tvingats stryka medhårs i kampen mot det narkotikafria samhället. Han intervjuar den holländska kriminologen Tim Boekhout van Solinge, som under 1990-talet kartlade den svenska narkotikapolitiken. Kriminologen beskriver hur en rad forskare ansåg att politiken baserades på moraliska antaganden snarare än empirisk kunskap – men de blev marginaliserade: ”Det var solklart. Om man inte stod bakom den officiella linjen blev man straffad av beslutsfattarna. Det var obehagligt. Ni hade en tankepolis i landet”, säger kriminologen i boken.

Under en konferens arrangerad av Folkhälsoinstitutet (nuvarande Folkhälsomyndigheten) 1994 blev en forskare som ställer kritiska frågor utbuad, beskriver Johan i boken.

– Det är faktiskt obehaglig att läsa om i dag, den stämningen. Det var McCarthy-artad intolerans. Forskare sattes i intellektuell karantän bara för att de gjorde sitt jobb. Då tappar man lite respekten för Sverige som nation, säger han.

Polisen viktig spelare

1988 kriminaliserades narkotikakonsumtion, och under Carl Bildts regering 1993 skärptes straffet från böter till fängelse, vilket gjorde att poliser tilläts kräva urinprov för att bevisa misstanke om brott. Nils Bejerot föreläste för polishögskolan och utbildade flera generationer poliser, och polismyndigheten deltog enligt Johan Wicklén aktivt i offensiven mot narkotikan.

– I dag kan man höra poliser som säger ”vi gör bara vårt jobb, det är politikerna som stiftar lagarna”, men mellan kriminaliseringen och straffskärpningen började polismyndigheten verkligen lobba. De var väldigt offensiva för att få fram lagen, och var en jättestark spelare. Det hoppas jag folk tar med sig från boken, att polisen är inte neutrala i det här, säger Johan.

När Sverige kriminaliserade eget bruk av narkotika var användningen av olagliga droger rekordlåg. Ändå ansågs kampen viktig att driva, något som även handlade om att stärka den hotade svenska identiteten, menar Henrik Tham – den kriminolog som Johan Wicklén cyklat till universitetet för att träffa.

– Det är ett utmärkt politikerfält att vara populistisk på, för du kan betona den svenska särarten. Det är nånting ”smutsigt som kommer utifrån”. Man ville försvara nationen, i debatterna inför EG-inträdet. Sverige stod ”som en förnuftig fyr i ett hav med drogliberaler”. Där passade knarket in jätteväl, säger Johan.

"Riggad utredning"

Effekterna av kriminaliseringen av eget bruk utvärderades av Brottsförebyggande rådet år 2000. Där framkommer att antalet lagföringar av eget bruk ökat sedan lagskärpningen 1993, på bekostnad av arbetet med den grova narkotikabrottligheten. Och att kriminaliseringen inte har haft en avskräckande effekt på ungdomars drogvanor.

Sedan dess har Folkhälsomyndigheten liksom Sveriges kommuner och regioner föreslagit att kriminaliseringen ska utredas. Men i regeringens kommande narkotikautredning som presenterades i mars blev det tydligt att kriminaliseringen av eget bruk inte kommer att ses över.

– Nu får man i stället en mer eller mindre riggad utredning som säger att man inte ska ifrågasätta en central del av den svenska narkotikapolitiken, säger Johan Wicklén.

Är kriget mot knarket förlorat?

– Om jag ska dissa min egen undertitel så är det ju omöjligt att ”vinna” kriget. Du kan ha en mur kring Sverige på 20 meter, det kommer ändå inte att bli noll droger. Men Sveriges politik har förlorat i det egna av drogpolitikens två spår. Inom vården har moralisterna och nolltoleransen förlorat, säger Johan.

Han nämner som exempel att kommunerna har förlorat möjligheten till veto när det gäller den skademinskande åtgärden sprutbyte. Och cannabis är numera godkänt som läkemedel i Sverige. Under 2021 hämtade 650 patienter ut cannabis på recept.

Nolltoleransens pris

Inom kriminaliseringspolitiken har nolltoleransen däremot inte ifrågasatts, menar Johan.

– Det är hårdare tag-retorik som råder. Till och med vänsterns Nooshi Dadgostar har sagt otaliga gånger att narkotikan ”måste rensas ut från hela samhället”. Vad betyder det? Där har vi enda partiet som har stått för en human narkotikapolitik och varit tydliga med avkriminaliseringslinjen.

Inför höstens val är brottslighet väljarnas viktigaste fråga. Varför görs inte kopplingen att drogpolitiken hänger ihop med brottslighet, tror du?

– I den stora allmänna medvetandet tror jag det är mer framgångsrikt som politiker att säga hårdare tag. Hårdare straff mot de som säljer och köper.

Drogerna är problemet, inte drogpolitiken?

– Exakt. Man pratar om drogrelaterat våld, men jag tycker man ska lansera begreppet narkotikapolicyrelaterat våld. För oavsett vad man tycker kommer våldet för att marknaden är svart. Det är därför de våldsamma människorna verkar på den, för att göra pengar, säger Johan, och fortsätter.

– Förbudet kostar. Och då får man väl som politiker säga att ”det är värt att lämna cannabismarknaden åt de mest våldsbenägna i samhället, för att det är en så farlig drog”. Men då måste man ju kunna argumentera bättre för det åtminstone. Där är vi absolut inte, säger Johan.

Samband med psykos

Ett argument som brukar lyftas mot avkriminalisering är sambandet mellan cannabis och psykosutveckling och schizofreni, som också behandlas i boken.

– Kopplingen till schizofreni och psykosutveckling är uppenbar. Men för det första vet vi inte riktigt hur kopplingen ser ut. Och för det andra skulle vi med säkerhet veta mer om de medicinska riskerna om drogen var laglig, som till exempel alkohol. Det är lättare att utröna risker på en vit marknad, säger Johan.

Han menar att nolltoleranspolicyn gör att diskussionen om hur man minskar risken för skador uteblir.

– Här har vi en illegal drog som är den överlägset mest använda, men det finns ingen skadebegränsande information alls från staten. Folkhälsomyndigheten skulle kunna gå ut med en kampanj: ”Blanda inte cannabis med tobak – då är risken större att du blir beroende. Rök inte så mycket. Ta två bloss och vänta en kvart.” Det finns hur mycket som helst som man skulle kunna säga. Det här skulle kunna rikta sig rakt mot ungdomar. Det är känsligt, men det borde göras.